Jag har fått den katastrofalt stora äran att recensera Black Sabbaths nya album, 13. När jag och katten börjar lyssna på det här albumet vet vi bara en sak. God Is Dead? är en klassiskt ljudande låt som fångar vad Black Sabbath under sjuttiotalet strävade efter att bli, och under åttiotalet (med Dio) blev. Och den har Ozzys röst, som om du inte vet hur den låter, get the fuck out. Albumet är vad Sabbathfans väntat på i många, långa år. Den fortsätter på det som Sabbath, då tilsammans med Ronnie James Dio, gjorde under namnet Heaven And Hell för ett par år sedan. De tar musiken lite mer åt doomhållet, tar bort Dios texter och ersätter dem med texter som snarast är klassiska Sabbath återfödda 2013 och med ett helt nytt sorts mörker. End Of The Beginning, som öppnar, börjar sludge/doomanda, med massiva riff som påminner en aning om Paranoidplattan. När den sedan kommer igång är den mer heavy metalinriktad, utan att släppa det som klassiska Sabbath värnade om. Ett solo av Tony Iommi sätter allt på plats, och under låtens sista tredjedel plöjer han fram som en ångvält med sin gitarr och, satan, det är ju så det ska vara! Låten öppnar och ger en försmak på vad som komma skall. Följer gör singeln God Is Dead? och då har vi redan sjutton minuter episk doom metal som öppnat ett album som ska komma att visa vad Sabbath anno 2013 går för. Med råge.

Ozzys röst påminner om hans egna soloalbum från åttiotalet - hans egen storhetstid. Han har ju aldrig haft världens bästa röst, men jag menar, det är ju Ozzy. Vad mer behöver jag säga? Och tillsammans med Sabbath, icke desto mindre. Tony Iommi har väl i alla tider varit världens absolut bästa gitarrist, för att inte tala om mest influentiella (jag tar i för effektens skull). Men det är inte heller oförtjänt. Slutsolot i God Is Dead? är ju så att man faller på knä och börjar tillbe karln. Också i övrigt håller han så ofattbart hög standard att alla andra gitarrister lika gärna kan sluta spela. Hans mörka, ödesdigra riff smakar svart i öronen och de gör hela känslan. Geezer Butler och hans bas är för Black Sabbath helt oumbärliga. De har släppt massor album utan honom, och varje gång saknas hans intensiva, gastkramande bassound. Ta till exempel det mullrande spåret Age Of Reason, där Butler gör hela skillnaden. Tyvärr saknas Bill Wards trummor, men han har ersatts med Brad Wilk (honom känner vi från Rage Against The Machine), som också visar sig vara en trummis kapabel att lägga på en stomme passande för Sabbaths mörka ljud och illavarslande doomsound.

Att albumet är en nick till gångna tider märks tydligt, men det är också meningslöst att säga emot. Det lyckas så förbannat bra. Zeitgeist är i alla bemärkelser en ny Planet Caravan. Visserligen behövs ingen ny sådan, för den var ju i ursprung så otroligt bra. Men Zeitgeist sätter kontrasterna och är egentligen ny och egen. Iommis chillade gitarr gör skillnaden. Det finns ju ett par låtar som inte är fullt lika engagerande, Loner är ett exempel. Och ovan nämnda Age Of Reason, vars stora räddning är Butlers bas och, naturligtvis, ett impetuöst solo av Iommi. Och det är lovord som jag använder om de låtar som är albumets sämre. Sug på den karamellen. 13 fylls på med låten Live Forever, snabba och monstertunga riff som påminner om Bible Black (som de gjorde under namnet Heaven And Hell) påfyllt med en stark dos av grym sång från Ozzys sida. Albumet är fulländat och det finns inte alls många skavanker. Den sjuttiotalspåminda doommetallen har pånyttfötts och gjorts ny och färsk tack vare heavy metalinspirerade toner och Iommis egen gitarr som är exakt vad som förväntas av honom. Och till sist är slutet kommet. Det enda som återstår är att börja om. The End Is The Beginning.

Bäst: End Of The Beginning

Sämst: Bill Wards frånvaro

http://www.getmetal.com/?p=12946