Det här är en fruktansvärt försenad recension. Albumet släpptes först digitalt, och jag införskaffade det då. Jag tänkte först skriva recensionen lagom till att det skulle släppas ordentligt och jag kunde få hålla en cd-skiva i handen. Men sedan orkade jag inte skriva någon, för jag jobbade så mycket då. Och sedan tänkte jag skriva recensionen lagom till det att omslaget släpps (fråga inte vad som försiggår, för jag vet inte). Men sedan ändrade jag mig, för det släpps samma dag som British Lion, som jag också måste recensera. Så det får bli nu. Och det är min blogg, så vad ska du göra för att hindra mig?

Nyskapande och originellt i Manowarriors, där bandet för första gången talar om sin stora affektion till heavy metal, sina fans och inte minst, sig själva. Grandiost värre i en ordinär metallåt. Det kanske borde vara oroväckande att det inte kommit något riktigt utstickande än. Riffen är som de ska, snabba, hårda och Manowariga, med basen på plats. Men Adams röst börjar bli lite uppvärmd åtminstone. Och solot är fantamej på pricken.

Born in a Grave. Ah. Nu kom det något att höra i lurarna. Jag gillar hur låten bygger upp stämningen medelst Adams stämma som först efter ett bra tag ställer in sig på heavy metal. Känslan är, om man ska dra referenser till Manowars historia, 90-talig. Jag gillar trummorna i låten, som dessutom innehåller ännu ett ess i rockärmen, i form av Karl Logans solo. Låten känns typisk Manowar, men ändå inte. Fina grejer.

Om man ska lugna ner sig ett par hekto så tar vi Righteous Glory nu. Låten anspelar på succén som låten Swords in the Wind gjorde för tio år sedan. Men den uppnår inte samma känsla av att faktiskt följa med valkyriorna till Valhall, trots att det är det textmässiga temat låtarna delar. Righteous Glory är balladen på albumet, och sådana har Manowar alltid lyckats med. Det här är inget undantag. De långsamma trumslagen, de emellanåt fina gitarrslingorna, bakgrundsbasen och Adams visar att han kan sjunga ballader som ingen annan. Fem stjärnor i iTunes.

Är det något Touch the Sky saknar så är det det den desperat försöker explodera till. På under fyra minuter, en skön power metallåt av standard Manowarkaliber. Det går inte för snabbt, och det går heller inte långsamt. Låten bygger på en skön trumgrund och DeMaios allt för arketypiska bas. När Logan kommer igång med gitarren visar det sig att trots att låten behöver brisera till så är det ändå inte ett minus att den explosionen inte kommer. Solot, dessutom. Ermahgerd.

Black List luktar som Black Sabbath, men med riff med en odör av Manowar. Ett två komma fem minuter instrumentalt intro som bygger stämning av sällan skådat slag. Att Adams håller käften en stund är en bra sak. Faktum är att det är texten som sänker betyget på låten. Texten stör mig vanligtvis inte, men i det här fallet gillar jag den helt enkelt inte. Trots det, en fantastisk sjuminutare där tyngden läggs på tyngden.

Snabbare går det i Expendable. Trots att det börjar i stil med hur en heavy metallåt ska börja går det strax snabbare. Hårda riff och trumtryck, basfläsk och Adams hårda stämma, allt säger de allt det som heavy metal vill säga. Sedan blir det gitarrsolo, och nämnde jag att allt bara skriker heavy metal? I'm expendable!

El Gringo kan vara tidernas ostigaste låttitel. Och när Adams grymtar ut den i låtens begynnelse undrar man om det är på riktigt. Men sedan kommer låten igång, det påminner musikaliskt om Return of the Warlord, nu femton år gammal och textmässigt om Outlaw, av samma årgång. I refrängen får man höra vad som påminner mig om en kyrkklocka i en nästan öde västernstad under slutet av artonhundratalet, medan denna... el gringo... vandrar genom staden. Det är den coola refrängen och Logans solande som sätter ostiga titlar på kartan.

Annihilation är en betydligt mer metaldoftande låttitel. Den klockar in på prick fyra minuter och är just det den enligt namnet hintar om: metal. Öppningsriffet är tufft som fan, trots sin löjliga simpelhet. Det är dessutom på det här spåret som trummorna är bäst på hela albumet. I helhet är Annihilation om något som jag anser att varje Manowarplatta behöver, kraftig heavy metal som tryfflar fram som en bulldozer och krossar allt tvivel på att Manowar skulle vara kings of metal. Och dat guitar solo alltså, sweet jesus.

Man är ju ibland rädd att det ska sluta med en ballad när sådant inte passar. Men när det gäller Hail, Kill and Die begriper man ju redan innan att så inte är fallet. Namnet fortsätter på åttioåtta års Hail and Kill. Fortsatt tuffa trummor trycker ner allt motstånd. Texten anspelar på Manowars historia och är uppbyggd på album- och låttitlar från det förgångna. Logan kör klassisk metalstuk på riffen och solot sitter fantamej som ett yxhugg i en rutten staketstolpe. Det är när låten just ska ta slut som det känns som att den kommer igång på riktigt. Antingen är det dumt att de inte gjorde den längre, eller så är det ett genidrag av högsta rang, för nog fan startar man om The Lord of Steel från början.

Manowars allra största tillgång per 2012 är Karl Logan, som mycket möjligt kan vara planetens bästa gitarrist. När Ronnie James Dio allt för tidigt lämnade jordelivet skapade Manowar en cover på Sabbaths mästerverk Heaven and Hell. Logan visade en sak: han är utan tvivel Tony Iommis arvtagare. Känslan förstärks å det grövsta på The Lord of Steel. Trummorna måste också nämnas. Och Scott Columbus Inte för att det är dåligt utan honom, men för att det enligt all rätt borde varit han. Trots det gör Donnie Hamzik ett bra jobb, precis som för trettio år sedan på Battle Hymns. Men detta är inte trettio år sedan, och Columbus är saknad. Vila i frid!

Enligt en recension jag läste av albumet i fråga är det här Manowars bästa album sedan 1997 års Louder Than Hell. Samma recensent förklarar det genom att klanka ner på balladerna på Warriors of the World (2002) och de många spåren på Gods of War (2007) som inte var riktiga låtar. Han vet inte vad han talar om: Warriors of the World är fortsatt Manowars bästa album och Gods of War är en episk historia som kort sagt inte funkat lika bra utan de atmosfäriska mellanspåren.

Men samma recensent har rätt i andra saker. The Lord of Steel är inspirerat av sjuttiotalsmetal, mer så än tidigare album. Och albumet består av en tryckande helhet som andas heavy metal av högsta klass. The Lord of Steel är ett bättre album än Louder Than Hell och dess föregångare The Triumph of Steel (1992). Det är Manowars senaste kraftuttryck och det talar om att det fortfarande är metal, och inte bara storytelling, i gubbarna. Åtta av tio blyzeppelinare.