Så har jag då slutligen fått tag på Blaze Bayleys senaste album. Karlen är produktiv. Sedan han fick sluta i Maiden för tretton år sedan är detta hans sjätte soloalbum och Wolfsbane släpper nytt i år också! Skivan, som man ju kan kalla det efter det inte fullt lika digitala mediet som tidigare var så välanvänt, heter The King of Metal. Och omslaget - som måste vara ett av de tuffaste jag personligen sett - pryds av den numer flintskallige (där ser alla 140-procentare! Inget fel i flint!) Blaze Bayley med ett huvud av polerad metall, krönt med en krona av taggtråd, till skillnad från Jesus mindre moderna törnkrona.

 

Nu har jag i alla fall lyssnat på det väntade albumet.

 

 

Titelspåret The King of Metal fick öppna. Låter lagom. Kort, snabbt och låter som en typisk Blaze Bayley-låt. Blaze är som han alltid har varit; precis lagom metal. Riffen är sköna och det hela är som sagt snabbt, så det går fort över. En grym öppningslåt. Påminner en gnutta om Watching the Night Sky från förra plattan. Och så känner jag mig förstås hedrad över att Blaze Bayley kallat mig metalkungen.

 

Överraskande nog handlar Dimebag om Dimebag Darrell och vansinnesutbrottet som kastade honom från världscirkeln. Visst börjar det med Blazes tysta stämma, men med ett skönt gitarrsolo som öppning blir det sedan mer ordentlig metal med sköna riff och riktigt bra melodier. Det finns en brutalitet i Blazes röst, samtidigt som låten bara inte kunde bli mer klassisk metal. Och så blir det ännu mer gitarrsolon att njuta av. En - ja det kommer redan - fempoängare!

 

The Black Country har redan spelats live och är väl vad man kan kalla ett smakprov. Den där introduktionen vill man höra igen, skön melodi så att säga. Det här är en riktig metallåt enligt Bayleys stajl. Hans klassiska sätt att sjunga ackompanjerat med en grym text på svart hårdrock. Jag vill också nämna den ofta bortglömda basen, som är riktigt skön. Och lyssna på solot! Back, back in black country! En fenomenal låt.

 

Åhå! Här låter det som Black Sabbath! (Närmare bestämt låten Eating the Cannibals.) När The Rainbow Fades to Black tar sin början är det alltså tungheter å det grövsta. Blazes röst, samtidigt som den är hans klassiska röst finns där en viss råhet, en brutalitet, om man så vill, som kan kännas ny. Solot! Kort, men fruktansvärt skönt. Och basen som rätt igenom är bra skön. Kan mycket väl bli en framtida favorit.

 

Fate! Och här början det textmässiga temat kännas igen. Där finns ett "they" som vi minns från både Silicon Messiah (var har jag hört det där namnet förr?) och The Tenth Dimension. Låten börjar med tuffa trummor som bankar på pedalerna och så blir det riffande av hög kvalitet. Till på det Blazes sång med den klassiska texten. Nästa fempoängare på väg? Lyssna på solot så önskar du att du kunde ge den ännu fler än fem.

 

Nu drar vi verkligen ner på tempot. One More Step handlar ganska uppenbart om Blazes personliga kamp mot livets motgångar (nämnas kan ju att hustrun kastade veven för något år sedan. Sedan dess har han skaffat ett nytt fruntimmer.) Det börjar med en ganska skön pianostämma. Man vill gärna att rösten blir melodisk och vacker, men den blir klassisk Blaze, bara långsammare och en gnutta mer finstämd. Genom hela låten känner man att man vill att den brister. Och det låter på Blaze som att han vill det också. Men det kommer bara inte. Och trots den finstämda melodin blir det här nog - åtminstone för mig - en låt som lätt glöms bort. Höjdpunkten: när Blazes röst brister.

 

Fighter är längst på albumet med sju komma fem klockade minuter. Den inleds med en skön gitarrmelodi som man genast tycker om. Tyvärr är trummorna inte så hårda som de kunnat vara. Texten fortsätter aningen på förra låtens tema. Att vara en kämpe (you don't say!) och fortsätta. Men i Fighter är texten underordnad musiken, vilken känns Maideninspirerad. Inte helt galet kanske med tanke på vem vi lyssnar på, och Maiden gillar ju alla. Trummorna blir bättre under låtens gång och riffen blir sköna. Vid solot tror man att det ska bli Bamsetemat för en sekund, men det visar sig vara ett vanligt solo. En bra låt! Avslutningssolot höjer betyget.

 

Döm mig inte, men Judge Me är en låt jag kommer tillbaka till. Den öppnas med snabba, hårda riff för att sedan chilla gnuttan när Blaze börjar sjunga. Här är hans röst i sitt esse och tillsammans med den nästan skrämmande gitarrslingan där bakom blir det riktigt grymt. Sedan briserar det igen och det blir snabba vokaler (snyggt översatt va?) på snabba riff. Solo ensues. Inte fullt lika snabbt, men mmm... metal!

 

Är det svårt? I'll say. Difficult var näste man till rakning. Här öppnas det med mer Maidenkänsla på rytmen och trummorna. Verserna håller de tuffa riffen och det känns som om det pumpar upp för något som inte riktigt kommer. Eller? Det blir ett lugnt parti, som sätter en fin stämning. Sedan kommer det igång igen med trummor och riffande. Och precis när man minst anar det så sätter ett färskt jävla gitarrsolo igång! Låten är textmässigt knuten till Blazes på senare år jobbigare liv, men fokuserar på att komma igenom det och finna mening igen. Och det blir inte mindre metal för det!

 

Sista låten på albumet är Beginning. Aaahh, I see what you did there! Och, hold the phone, en till ballad? Ja, det verkar minsann inte bättre. Men till skillnad från One More Step är det gitarren som det plinkas på här. Och Blazes röst är mer balladisk av sig och mer passande, även om jag aldrig sett karlen som en balladist. Det är en avslutning på plattan och istället för att gå ut storslaget blir det snarare chillat. Kanske något för min chillista, men inget för Blazes best of-antologi.

 

Under kvällen har jag lyssnat på albumet två gånger (och jobbar på en tredje). Det var absolut ett bra beslut för att kunna göra en rättvis bedömning. Under den första genomlyssningen blev jag besviken av den andra halvan och när jag sedan lyssnade igen, en gnutta mer koncentrerad, blev jag ju bara positivt överraskad! En solid platta med stänk av både klassiska Blazealbum till de nyare grejerna.

 

Det är inte alls omöjligt att The King of Metal kan överrösta Blazes två senaste alster (The Man Who Would Not Die, 2008, och Promise and Terror, 2010). Albumet når kanske inte upp till Silicon Messiah, 2000, och The Tenth Dimension, 2002, men det är ett album som borde uppskattas av alla jävla hårdrockare som finns! Åtta nerklottrade blyzeppelinare av tio möjliga. Jag gillar't!