Jag hade beställt deluxeutgåvan av Dystopia från en av de stora försäljarna på nätet en månad i förväg. Det visade sig ändå att den inte kom till mig på releasedatum och därför har jag fått nöja mig med en torrentversion, men det får man om man redan har betalat! Det är ju idag som Iced Earth har släppt sitt tionde album. Jag har stenhårt sett fram emot det. Och jag har tagit mig en lyssning för att se om det faktiskt blev årets musikaliska höjdpunkt. Redan tidigare har vi hört att Iced Earth är en kraft att räkna med även efter Matt Barlows frånfälle. Den nyförvärvade sångaren Stu Block, även känd som Stucifer, gjorde en helvetisk grym remake på det klassiska eposet Dante's Inferno.

Albumet öppnas med titelspåret, Dystopia, och dess episka, melodiska intro. Redan nu inser jag att jag står inför ett album som inte tänker vika sig för något. Stucifers sång, en blandning mellan det mörka och väldigt ljust visar hans omfång och refrängen är klassiskt Iced Earth.

Det andra spåret är Anthem. Den börjar som en klassisk Iced Earthballad med Freddie Vidales (vars armhåla jag har haft handen i, FYI) framträdande basslinga för att sedan brista ut i tung hårdrock med en melodisk gitarrslinga som bär genom låten. När Stucifer tar ton vet jag inte om det är han eller Barlow till en början, men han särskiljer sig snabbt och visar sin finkänsla och melodiska röst. Gitarrsolot känns väldigt passande för låtens stämning, samtidigt som det är olikt Iced Earth och därför iöronfallande. Anthem är vad som onekligen kommer att bli en framtida Iced Earthanthem.

Boiling Point. Nu kokar det! Det börjar med snabba, mörka riff och fylls snabbt i av Stucifers grälmuck till sång. Riffandet sitter i utan att avbrytas för minsta gitarrsolo i den här knappt tre minuter korta låt. Istället är det Stucifer som är förbannad. Nu kokar det!

Det börjar i ett snabbt tempo som vittnar om att låten kommer att brista ut. Anguish of Youth känns påtagligt intrusiv och den är svår att placera. Återigen är Stucifer mörk och på topp. Häftigt riffande övergår i ytterligare ett (alltför kort) solo som känns så otroligt nytt för Iced Earth att det inte går att inte älska det. Albumets fjärde låt är ett perfekt exempel på hur Schaffer lyckas blanda Maideninspirerade riff med exkvisita melodier.

V är inte bara en romersk femma, utan också den femte låten, inspirerad av serierna och filmen om V för Vendetta. Låten börjar typiskt Iced Earthriffig och fortsätter därefter med att Stucifers röst känns härligt passande i det band han nu tar plats i. Refrängen blir melodisk, upprorisk och brister ut i ytterligare ett solo som man bara vill lira med i på sin luftgitarr (min är rosa). Refrängen återkommer och är minst lika fångande som man önskat. Melodisk, men hård och sjungen med övertygande brutalitet och skvätt av den falsett som Stucifer gör så bra. We are the resistance!

Dark City börjar och det känns i nerverna att det är något som är på väg att hända. Tillsammans med härligt ackompanjemang av Stucifers röst brister låten ut i riffande a la Iced Earth 2011. Riffandet sitter och trycker och man blir härligt tagen av hur jävla mycket metal det är. Dark City besitter ytterligare ett allt för kort solo och albumets hittills mest medryckande refräng. Iced Earthfläsk ensues och vi har hittat en första storfavorit på plattan.

Den svårstavade Equilibrium börjar som en typisk Iced Earthlåt gör. Riffig och snabbt ackompanjerad av härlig sång sjungandes den grymma text som bara Iced Earth kan. Den melodiska gitarrslingan som sitter i en stund och avlöses av ett otroligt bra solo är bara för brutal. Och så Stucifers trängande, underbara falsett avlöst av hans mörka sida gör Equilibrium mer än svårstavad, utan också svarhatad.

Kortast på albumet med strax över två minuter är Days of Rage. Och nu går det fort! Klassiskt Iced Earth, som det var på Something Wickeds tidsålder. Hårt. Snabbt. Heavy Metal. Days of rage! Days of rage! Stucifers vrål lär bli något ikoniskt i framtiden. Det går inte att inte vråla med.

Det börjar lite mer akustiskt när End of Innocence tar vid och Stucifer visar att han kan mer än brutalisera, sodomisera och kastrera med de där piporna han har i halsen. Han kan sjunga vackert också. Man hinner precis tänka att det här måste vara lite av en kärlekssång när den brister ut i hårda riff, som strax avlöses av mer akustiskt och ett finstämt gitarrsolo och mer av Stucifers skönsång. Det här är helt uppenbart också en blivande favorit.

Soylent Green är uppenbart baserad på filmen med samma namn. Påträngade, otroligt grym gitarrstämning och ytterligare ett praktframträdande av Stucifer. Riffandet blir mer mer framträdande efter någon minut och ändå sitter den tidigare stämningen kvar. Refrängen känns perfekt, så otroligt passande. Soylent grön gjordes på människor, men den här låten är gjord på fläsk.

Trummorna. Som förspelet inför ett artonhundratalsslag på prärien. De är framträdande när Iron Will tar sin begynnelse. Och de håller sig så, mer än hittills på albumet. Stucifer är melodisk och det galloperande riffandet tillsammans med Brent 'Deadly' Smedleys trummor gör att Iron Will känns härligt Maideninspirerad. Och solot blir träffande perfekt, längre än något annat på albumet. Troy Seele kan även han! Iron Will, melodisk, hård och hårig. Metal.

Längst på albumet är Tragedy and Triumph, även om allt inte är som det verkar. Introt påminner om något som hade platsat i Schaffers episka Gettysburgtrilogi, men resten är helt Set Abominaes verk. Riffandet som tar över och sången känns så vuxet som metal kan bli. Vidales basstomme sitter som en smäck dessutom! Och Seele sitter fastklistrad på strängarna och levererar ett nästan undangömt, men coolt solo. Refrängen är episk och sitter fint som avslutning på plattan.

Från Schaffers episka dystopi-intro gick vi, på en timme, till tragedi och triumf. Dystopia är kanske inte Iced Earths bästa album, men med Something Wicked och Horror Show i sin tidigare katalog är det inget konstigt. Men det är inte ofta det händer att jag ger en låt fem stjärnor den första gången jag lyssnar igenom ett album och ikväll hände det tre gånger. Därför tänker jag inte dra mig från att säga att Dystopia är det nya Iced Earths första mästerverk och jag vågar knappt tänka på vad som väntar när Schaffer och pojkarna kommer in i det på riktigt. Stucifer gör ett utmärkt jobb! Inget ont om Tim 'Ripper' Owens, som jag också gillar skarpt, men Dystopia och Stu Block fullkomligt krossar honom och de två skivor han gjorde med Iced Earth. (Och då ska vi inte tala om Gene Adam och John Greely.)

Avslutningen på specialutgåvan/digipak-cdn är en string mix av Anthem och på den japanska utgåvan lär en cover av Maidens klassiker The Trooper finnas. Till det kommer också den för iTunes exklusiva Mob Rules, som ju låter som om det kan vara en cover på Black Sabbaths gamla värstingsstänkare.

We must find our way! Efter en första genomlyssning räds jag inte att ge Dystopia åtta starka blyzeppelinare av tio möjliga. Det kan naturligtvis ändras i framtiden, men för tillfället står jag för min åsikt.