Ända sedan Fabio Lione hoppade av Rhapsody Of Fire hösten 2016 har vi väntat på något att fylla tomrummet det skandalösa beslutet lämnade. Inte för att karlen varit sysslolös sedan dess; han släppte album med Eternal Idol och Steel Seal kort efter avhoppet, och i februari väntar hans andra fullängdare med Angra. Dessförinnan har Serafino Perugino, högste höns på Frontiers Records, rekryterat Lione till ännu ett tvillingvokalist-koncept tillsammans med Alessandro Conti (Luca Turilli’s Rhapsody, Trick Or Treat). Att ge bandet namn efter vokalisterna kan däremot tyckas smått förrädiskt, för här hittas också Elvenkings trummis Marco Lanciotti, keyboardisten Filippo Martignano (Synful Ira) och inte minst gitarristen tillika bassisten Simone Mularoni (DGM), som också stått för det mesta bakom spakarna. Både Lione och Conti är kvalitetsvokalister av rang, men med några undantag kommer ingendera på den här plattan nära de storverk de är kända för.

Nej, Lione/Conti bjuder mestadels till med power metal enligt numren, fyra-fem minuter långa låtar i samma strukturer och närapå identiskt sound. Därvid utan större melodiskt flöde eller dynamiskt omfång mer än i några individuella höjdpunkter här och var. Det är ju inte nödvändigtvis något negativt i sig, för i Mularonis regi är plattan ren och snyggt polerad, även om den inte är tillnärmelsevis utforskande. Bekväm, men levererad med tillräckligt mycket finess för att backa upp den i grunden väldigt standardbyggda musiken. Mularoni är den klarast lysande stjärnan på plattan, med kraftiga gitarrpartier och flertalet storslagna solon och småepiska ledpartier. Den tydliga DGM-ådran finns tydlig och blir riktigt stark i snygga spår som Glories och Misbeliever, medan exempelvis Gravity påminner en hel del om Kamelot i melodiprogressioner och sånglinjer, och öppningslåten Ascension för tankarna till sentida Rhapsody-alster. Martignanos keyboards ger understödseld till Mularonis blästrande gitarr, även om den också kommer fram i en del rytmtunga sektioner och ett par glassiga solon.

Bägge vokalisterna gör ju så bra ifrån sig som en kan vänta, och trots att de ändå har smått snarlika röster lyckas duetterna ändå passa dem, kanske mycket tack vare Mularonis starka insats. Ändå är det långt ifrån Liones starkaste stunder i Vision Divine eller rent den sista plattan han gjorde med Rhapsody Of Fire, och Conti har också gjort så mycket bättre ifrån sig i sina hemvister till vardagen. Kanske är det just där som det märks att Lione/Conti är ett Frontiers-hopkok; de medverkande har de tekniska kunskaperna och ”fett med skills” som ungdomarna säkert inte längre säger, men själen tycks fattas. Här hittas också den givna balladen, i Somebody Else, som börjar trist, men lyckas utvecklas tack vare mastiga baslinjer och fin utveckling från Mularoni; och just som låten blir intressant så tappar den och blir till ett ingenting. Plattan är bra, om det råder ingen tvekan, men den är inte exceptionell. En hade förväntat sig något större än albumorienterad power metal. Lione/Conti kommer inte att fylla tomrummet efter Liones utträde ur Rhapsody Of Fire, i det hänseendet kan vi bara hoppas att Vision Divine får arslet ur vagnen och det strax.

Bästa låtar: Ascension, Gravity, Glories