Waves Of Destruction är nederländske Bas Willemsens  - under moniskern Alarion - debutskiva, och något han hanterar till stor del på egen hand. Ett storskaligt, ambitiöst verk tack vare karlns dramatiska låtskrivarteknik och en del högdragna element. Willemsen har också vett nog att inse när han behöver hjälp utifrån, och listan över albumets gästartister är således gedigen. Kvalitativ progressive metal bördig ur tulpanernas förlovade väderkvarnsrike är inget vi inte hört förr, då Arjen Lucassen och hans Ayreon uppenbart inspirerat Willemsen i Alarion. Trots det står den sistnämnda på egna fötter här. Två av låtarna är intron till de därpå följande, och medan de bryter av tempot lite och inte bygger upp till huvudnumret i mer än ett stråk av narration och en ljudeffekt och i någon halvmesyr, så är de inte antitetiska till helheten, utan passar ändå in.

De båda låtarna som har intron, är skivans längsta och mest ambitiösa. Långa, progressivt uppgyggda spår med avlösande lugna och lite tuffare partier. Melodiska partier med välanvända keyboards och solon är effektfulla, men många riff är något underväldigande och det känns ofta som om det inte finns några riff alls att tala om. När det väl dyker upp ett snyggt riff - som mot slutet av långa Waves of Destruction: Struggle for Survival är det pondus och ett tufft sound, så potentialen finns uppenbarligen. Undantaget - det otroligt snygga undantaget - är A Life Less Ordinary, vars crunchiga riff och blästrande solon blåser bort alla tvivel på att Willemsen inte skulle kunna lira. Tydligt är däremot att Willemsen hellre bygger upp sin musik på snygga leads, spännande orkestration genom gästpianister och violin, samt intressanta gästsångare.

Främst Damian Wilson (Threshold, Star One), som hanterar de flesta spåren - och gör så med både inlevelse och karisma, då han känns ganska intim med musiken. Bäst är han i de snabbare med Colourblind som höjdpunkt, samt den storslagna tiominutersbesten The Whistleblower: Vindication. Melodiska refränger och vassa hooks sätter han snyggt, men kanske utan att lämna sin trygghetszon för mycket. Också Irene Jansen (Ayreon) - yngre syster till den betydligt mer välkända Floor - står för ett starkt inhopp, i en känslomässiga men hårdkantade Turn of Fate. Låten blandar Willemsens långdragna leads med ett subtilt pianospår av Tom Gorissen (Hymir), och når kanske inte helt fram till sin potential, men Jansen levererar på sin punkt. Som bonusspår finns den också i akustisk veva - börjar ganska trökigt, trots ytterligare skönsång av Jansen, men utvecklas till något ganska effektfullt. Ballader är trots det knappast skivans bästa sidor, då Clash With Eternity är långsam och trög och näst intill helt bortkastad tid.

Majoriteten av låtarna här är prickfria spår som bör gå hem hos gemene progressive metal-fan, men Waves Of Destruction kunde gott må bra av lite trimning. Ett par av låtarna är trots allt inte alls nödvändiga. Däremot är ambitionen bakom att berömma. Ingen liten del av albumets tjusning ligger i Willemsens kompetenta låtskrivande och småsubtilt dramatiska känsla. När Alarion lyfter från marken då tar det fart. De bästa låtarna här är otroligt starka, och när avslutande The Whistleblower: Vindication (förutom ovan nämnda bonusspår) går ut i lågor är känslan på topp. Av de ögonblicken går det inte att få nog.

Bästa låtar: Colourblind, A Life Less Ordinary, The Whistleblower: Vindication

Read the review on the Metal Archives