Bulgariska Project Arcadia släpper nu i höst uppföljaren till sitt fem år gamla debutalbum. De spelar heavy metal tydligt märkt med power metalstuk. Nummer två heter A Time Of Changes och markeras tydligt på kartan genom den nyförvärvade sångaren, ingen mindre än svenska Urban breed, som vi känner från Tad Morose, Bloodbound och Trail Of Murder. Albumet sätter igång hårt med Here To Learn och Shelter Me som bägge två tar en melodisk approach och inleder 45 minuter kvalitativ metal. Därefter följer den betydligt mer nedtonade I Am Alive, som trots breeds (varför han ska envisas med litet B är bortom mig...) hyggliga insats endast räddas av gitarrsolona som avlöser varandra. Vilket leder mig till de bägge gitarristerna, Plamen Uzunov och Villy Neshev. De har ett bra samarbete som bygger på tvillingyxornas riffande fram och tillbaka och många melodiska leads.

Som tur är fortsätter spåret på snabba metalspår efter att I Am Alive gjort sitt, och låtar som Beggars At The Door och titelspåret A Time Of Changes tar vid för att ytterligare leda lyssnaren djupare in i Project Arcadias riffbaserade sound. En sak som skiljer bandet från många andra liknande är den ofta väldigt genomtänkta och inte minst intressanta basgitarren, mästerligt spelad av Dobromir Paraskov. Det görs uppenbart att den inte bara fungerar som stomme för att den ska ju vara där, utan som ett instrument som har en egen del i musiken. Den är framhävd bra i mixen, utan att ta för mycket fokus från Uzunovs och Neshevs riffande. Paraskov gör sina finaste insatser i inledande Here To Learn och den finstämda The Ungrateful Child, som även den är kvalitetsstämplad med breeds fruktansvärt bra sångröst.

Jag har inte hört Project Arcadias första album - skyll inte på mig, bulgarisk heavy metal har inte så stor marknad i Sverige, och den enda anledningen att jag hittade dem nu är naturligtvis Urban breed. Men som första intryck är andra albumet, A Time Of Changes, väl värt att höra för fans inom melodisk heavy metal och power metal - till och från en klar lutning åt det senare. Låtarna är inte särskilt utsvävande, och visar kanske inte upp bandets hela potential, som jag misstänker skulle kunna sträcka sig en bra bit. De håller sig kring fyra minuter och man skulle i stort sett kunna plocka vilken som helst för att få ett intryck av hur skivan låter. Det är både positivt och negativt; en större variation vore intressant, men att hålla sig till något som funkar är väl inte fel? Som det är, är det i alla fall ett bra album, tack vare lysande prestationer från samtliga bandmedlemmar, och jag ser fram emot att höra om de har mer att ge.

Bäst: Timeless

Sämst: I Am Alive

http://www.getmetal.com/?p=13758