Holerica - Silent Turmoil
Genre: Nu Metal -Bandet Holerica från Malmö släpper idag sitt debutalbum, Silent Turmoil. Albumet är sex låtar kort, vilket kan tänkas passa mer som EP, men det är det ju inte jag som basar över. Det öppnas med singeln My Own Shell som markerar hårt och säkert vart bandet står. Deras musik kan beskrivas som väldigt melodisk heavy metal med ett släng av metalcore. Avenged Sevenfold hörs tydligt, samtidigt som In Flames sannerligen trycker på som influenser. Andreas Lindulf hanterar mikrofonen som om den var fastväxt i handen på honom. Medan jag föredrar den rena sången så går de skrikiga passagerna inte omärkt förbi utan ger musiken extra drag. Men mest är det att blandningen mellan dem gjorts bra, och inte kontrasterar mot varandra för mycket (*host* Dead By April *host*). Förutom det har jag ju personligen aldrig varit ett stort fan av musik som lutar för mycket på keyboards, något som Holerica gör en aning i överkant till och från.
Man kan tycka att sex låtar är för lite för att visa upp en tillräckligt stor variation för att visa upp bandets fulla potential. Särskilt som ingen av dem når upp till fem minuters längd. Till viss del stämmer det visserligen, men det finns ändå variation mellan låtarna. Min klara favorit är halvballaden The Damned, där Lindulf är som absolut bäst. Till på det är gitarriffen klart bäst på albumet, och solot - kanske en aning för långt fram i mixen - är precis som jag vill ha det. Och trots att The Damned litar på keyboards en stor del så känns det bara rätt just här. Däremot är jag inte alls förtjust i Closure For A Bittersweet Mind, där Lindulf är för skrikig för låtens bästa och riffen inte alls känns inspirerade, och istället blir det för mycket keyboards. Det är trådsmal linje - som jag har hittat på och som kanske bara finns i mitt huvud - att balansera, och Holerica har inte helt hittat den, även om de är på god väg.
Ambitionen är att bli Sveriges nästa stora metalakt, och för att nå dit krävs mycket jobb. Man får se det från den ljusa sidan; de kommer i alla fall dit långt före mig. Med sina i många fall kreativa riff från gitarristerna Mikael Wiberg och Zebastian Malmsten, en väldigt stark sånginsats av Andreas Lindulf och framför allt sjukt sköna gitarrsolon har de ett försprång. Jag ser fram emot att höra mer, och Silent Turmoil är definitivt värd pengarna. Speciellt eftersom att jag fick höra den gratis.
Bäst: The Damned är förstklassig. En av årets bästa låtar.
Sämst: Closure For A Bittersweet Mind funkar inte för mig.
http://www.getmetal.com/?p=13649