Powerwolf har på senare år blivit ett av mina favoritband och det verkar som om fler och fler håller med mig. Åtminstone till viss del. Deras trend att släppa nytt varannat år fortsätter i och med Preachers Of The Night och med tanke på att framför allt deras båda senaste album (men egentligen hela diskografin) är kvalitativ av bara fan finns det höga förhoppningar. Amen & Attack inleder plattan i bombastisk Powerwolfstil med mässor på latin och en melodisk refräng av gudarna skänkt. Men tyvärr sätter inte albumet igång där, riktigt. Andra låten däremot är bland det bästa de gjort. Secrets Of The Sacristy är snabb, ilsken power metal som utan minsta tvivel sopar bort mattan under fötterna på en. Det är i den ådran som låtmaterialet fortsätter. De bra låtarna avlöser varandra och försöker överrösta varandra i fråga om överdådighet och metallskap.

Attila Dorns sångröst är sig lik. Den har inte riktigt utvecklats särskilt mycket sedan första albumet, och även om det låter som ett dåligt betyg så är det inte det. Han klarar av alldeles för mycket med rösten för att den ska gå att ogilla. Från det kyrkliga korandet till mästerligt brutal metalsång. Det är också just detta som har gjort Powerwolf så unika. På Preachers Of The Night går de steget närmare metalsoundet, i och med grymma gitarriff och feta solon. Samtidigt har de inte glömt bort Falk Maria Schlegel som har sin oumbärliga roll i Powerwolf. Orgelsoundet på hans keyboard ger den där extra kicken. Så också på Preachers Of The Night, där hans kusliga sound kompletterar i precis rätt ådra. Hans prelud till gitarrsolot i Sacred & Wild är monumentalt i sin spöklika framtoning.

Inte alla albumets låtar är precis på topp. Öppnande Amen & Attack saknade stake och Kreuzfeuer, om än pyramidalisk och storslagen i sin mörka elakhet, är mer ett mellanspel mellan albumets första och andra hälfter. Trots det är det naturligtvis de bra låtarna som man minns. Cardinal Sin, med sina fläskiga trummor och bullrande sköna bas är ett exempel. Liksom Lust For Blood, som besitter precis den rätta Powerwolfstämningen. Majestätisk sång av Dorn tillsammans med massiva riff och den sublima melodiska ådran. Gör sig bäst på hög volym. Det absolut bästa med Preachers Of The Night däremot är att albumet är ett så sublimt steg framåt jämfört med tidigare album. Samma kyrkliga/syndiga varulvsondska finns kvar, men Matthew Greywolf har fått ett ännu större utrymme att spela himmelska riff och ännu bättre solon. Preachers Of The Night motsvarade förväntningarna. Utan minsta tvivel.

Bäst: Det finns flera stycken låtar som är underbara. Secrets Of The Sacristy är nog bäst.

Sämst: Kreuzfeuer, tror jag.

http://www.getmetal.com/?p=13087