Laugh n' a Half spelas fortfarande som rockklassiker och Sleeping My Day Away går på många rockradiostationer. Men de här låtarna har tjugo år på nacken och D-A-D gör fortfarande ny musik. För tre år sedan släpptes Monster Philosophy och nu, på det bekväma datumet 11-11-11 har de släppt ett nästan självbetitlat album, vid namn Dic.Nii.Lan.Daft.Erd.Ark, som vem som helst kan höra hur gratis som helst.

Albumet öppnas med den naturliga öppnaren A New Age Moving In och ett schysst gitarrljud. Låten är helt i linje med vad D-A-D gjort på sina två tidigare album, Monster Philosophy och Scare Yourself och är därför en ny bekant. Jesper Binzers raspiga stämma sitter som en krocketklubba i skenbenet och gör hela låten både fläskigare och samtidigt punkigare.

 

 

Den första singeln var I Want What She's Got. I videon har de fyra musikerna på sig fruntimmerskläder (något som inte bör vara helt främmande för "Stigge Nasty"). Låten fortsätter på för D-A-D bekanta teman; humor och skön rock. Stigges tvåsträngade bas sitter som en smäck och i refrängen får vi skönt gitarrfläsk också. Låten besitter en del sköna riff.

 

The End är inte slutet, utan bara den tredje låten. Påminner musikaliskt en hel del om Evil Twin från plattan Everything Glows. Texten är också typisk för D-A-D. Kryptisk, mycket mer än bara ord. Jespers (vi referar till honom vid förnamn för att skilja honom från brorsan Jacob, som styr skutan på ledgitarren) stämma är ordentlig och i refrängen hård och melodisk. Återigen har Stigges bas en skön roll och Jacob, eller "Cobber" får dra ett kort, men härligt solo.

 

Nedtonat en aning, med skön melodisk gitarr och rytmiska trummor blir det i Fast on Wheels. En låt om det oföränderliga som onekligen kommer, och det snabbt. Jesper sjunger mer rent än tidigare och melodin behåller han. Tack vare en otroligt skön refräng och härliga melodier har vi hittat plattans första fempoängare. Egentligen en typisk D-A-D-låt, men något extra finns där.

 

Rockiga riff öppnar femman, men sedan blir det tyvärr inte mycket mer av The Place of the Heart. Visst håller den tag i några riff som är helt i sin ordning, men i versen blir det snarast tråkigt. Det bästa med låten är när refrängen börjar och riffen kommer. Riff, riff, riff, allt jag pratar om, men här är de det bästa. Solot sitter också. I övrigt inte en dålig låt, bara inte allt man hoppats på.

 

Laust Sonnes trummor får öppna The Last Time in Neverland. Stigges bas och Jespers sång faller in och låten har bara börjat. Refrängen blir hård och det sitter ett snyggt tryck bakom som känns helt D-A-D. Texten är också helt i linje med bandets image: full av symbolik. I det här fallet är det åldrandet som ligger bakom. Gamla gubbar, de här killarna också! Som helhet är det Sonnes trummor som är som ett härligt bakgrundsfläsk som gör låten så grym som den är.

 

Breaking Them Heart by Heart drar igång med gitarr och fylls sedan på med mer av Sonnes excellenta trummande. Som så brukligt är för D-A-D är Jespers sång 80-talsrockig men ändå helt eget melodisk. Refrängen är bland det bästa hittills på albumet. En skön basslinga sitter i, tillsammans med hårda rockriff från Cobbers och Jespers gitarrer.

 

Mer långsamt blir det i We All Fall Down, som jag hade ganska höga förväntningar på av någon anledning jag inte längre minns. En typisk D-A-D-smygballad å ena sidan, å andra sidan något av en besvikelse. Kanske är det keyboarden som känns opassande. En ganska skön låt, men tack vare förväntningarna jag hade blev jag smått besviken. Just som man tror man ska få ett gitarrsolo blir det inget av, men så kommer det bara sekunder senare och blir det som håller låten uppe.

 

The Wild Thing in the Woods? Låter läskigt! Men det blir det allt annat än. Wild Thing är rockigt skön och trycker återigen på D-A-D:s klassiska och smått obegripliga text. Hittills på albumet har melodi varit refrängens kännetecken, men här är det rockigt och hårt. Låten har potential att brista ut bli just så fläskig som dess titel och Jespers rytanden säger att den vill bli, men det händer inte förrän nästan mot slutet då det blir hårdrocksklassiskt gitarrspelande och ett solo som lätt är plattans bästa.

 

Riffande, melodiskt och en på alla vis klassisk D-A-D-rocker. Det är Can't Explain What it Means. Basen är skön i versen och när refrängen sitter så sitter den helt på plats med hjälp av Cobbers riffande. Det är också småsakerna som D-A-D låter gitarren stoppa in som ger låten en skön stämning. Ett solo med precis rätt atmosfär. Albumets kortaste är precis lagom lång. Precis lagom på alla sätt och vis.

 

Ytterligare rockigt blir det i Drag Me to the Curb. På många vis en låt som D-A-D gjort förut, gitarren är bekant, men så härlig att man inte kan annat än gilla den. Texten är också typiskt D-A-D. Pånyttfödelse och att resa sig och bli en bättre människa. Om man kan. Trummorna är härliga och låten, den sitter fanimej som en fläskläpp!

 

Det kanske är världens fetaste musikaliska klisché att avsluta albumet med en ballad, men nu går det inte att göra det annorlunda! Your Lips are Sealed är den enda riktiga balladen på albumet, till skillnad från de tidigare som haft flera instoppade. Keyboarden är tillbaka, men här sitter den fint. Låten är rätt igenom skön och känns något som en blandning av Nightstalker från förra plattan och Something Good från Everything Glows. Klisché eller inte, plattan har ett härligt, chillat slut.

 

Vanligtvis när någon talar om D-A-D så gäller det de nu tjugo år gamla albumen No Fuel Left for the Pilgrims och Riskin' it All, som ju kanske är vad bandet är mest kända för. Men den som förväntar sig något liknande blir nog besviken. Inte bara för att D-A-D har ett mycket hårdare ljud nu, utan också för att det inte längre bara är rock. Många missade nog albumet Helpyourselfish som kom efter Riskin' it All. Det är synd, för inte bara är det bandets troligtvis enda renodlade metalskiva, utan den saknar också i stort sett all den humor som D-A-D är så kända för. Moget. Dagens D-A-D är något av en hybrid. Humorn finns, liksom 80-talsinfluenserna både från rock och metalvärlden. Samtidigt är de helt sig själva och det nya albumet är helt som det ska.

 

Som helhet är Dic.Nii.Lan.Daft.Erd.Ark mer än hållbar. Det är ett fullfjädrat D-A-D-album med allt på plats som ska vara där. Ironi, humor och viktiga observationer över livet, tätt förpackade i ett rockigt skal och texter som är just så som en D-A-D-text ska vara. Överlag ett väldigt bra album utan några riktiga lägsta punkter och flertalet högvattenmärken.

 

Visserligen var kanske Monster Philosophy ett starkare album, liksom Everything Glows och Soft Dogs tidigare, men Dic.Nii.Lan.Daft.Erd.Ark är verkligen allt man som modern Disneylandare borde förvänta sig. Jag tvekar inte en sekund på att ge albumet 7,5 starka blyzeppelinare i betyg.