Det är ett hårdare album än Pyramazes två tidigare, Melancholy beast och Legend of the Bone carver. Pyramaze anses vara Progressive Power Metal, och det är väl ganska rätt, även om jag inte skulle säga att det är så där jättemycket progressivitet i musiken.

Nu blir det väl säkert svårt för folk att inte jämföra den nya plattan med Iced Earth, men det är inte riktigt riktigt tycker jag, för de är inte i samma liga liksom, även om de har samma sångare. Vissa kanske har märkt att skivrecensenter gillar att fördumma läsaren genom att låtsas att han själv vet jättemycket om hur musikerna spelar, men det gör inte jag. Jag recenserar låtarna och skriver vad jag tycker om dem.

Vi börjar logiskt nog från början och kör på introt först. Hur man nu ska recensera ett sådant.

Introt som sagt, lite över en minut bara, men det får igång en inför första låten nåt ordentligt alltså. Den har fyra textrader, som viskas av Matt Barlow. Jag läste först dem på mr. Barlows MySpace, och visste ju knappast att hade något med skivan att göra. Därför byggde jag också upp en egen uppfattning om hur det skulle sägas klockrenast, och jag tycker faktiskt att mitt sätt var bättre. Arise, heter introt.
Up from the ashes, back from the depths, when the voices have risen, fire becomes flesh!

Välkommen tillbaka Matthew. Det här är hans comebacklåt (ungefär som Bruce och Adrian har The Wicker Man), och jag vet inte, men det kan ju vara det som texten handlar om. Fenixfågeln är då Matt, och låten beskriver hur han återföds. Mästerlig text. Musikaliskt är den också klockren. Att trycka in ett långt avslut med solo och hela patrösket är mer än vad man klarar av nästan. Fy sjutton. Year of the Phoenix. Fuck yeah!

Tro det eller ej, men den här låten handlar om Irrbloss och den heter Ghost Light. En sorts spök-eldlåga som finns i kärr, där den leder folk djupare in i kärret tills de aldrig kommer ut igen. Läbbig stämning och skön refräng. Det är plattans längsta låt, fast den bara är sex minuter och åtta sekunder. Herr Weingarten är flitig med sin keyboard och hjälper till med spökstämningen, medan Toke Skjønnemand (han är från Haderslev förresten) slänger in ett skönt solo, kort, men bra. Matt gastar rätt fint i slutet, men jag måste ändå säga att, även om låten är väldigt bra så är den antagligen skivans sämsta.

Kusligheterna fortsätter i Touched by the Mara med den demoniska kvinna som ger folk mardrömmar. Den korta början på låten är riktigt skön, med fin keyboard. Från ungefär 1:40 blir musiken riktigt vacker för en stund. Det som i skivans booklet beskrivs som Vocal melodies är riktigt skönt ordnat av Matt, och låten blir riktigt vacker, men ändå hård och bestämd.

A Beautiful Death. Här har Matt skrivit texten, och det märks kanske, den passar inte riktigt in på de övriga låtarna, även om den har samma stämning. En grupp soldater står inför ett möte med en armé som är... större, så att säga. (300) Början påminner mig om The Mercenary med Maiden. Refrängen är vad jag gillar bäst, när Matt kör på så det ryker. Under solot fläskar de på så det räcker och blir över.

Balladen heter Legacy in a Rhyme. Musiken är skriven av Weingarten, och det är till stor del bara keyboard som ackompanjerar Matts stämma, och den som väntade på en vacker ballad med Matt fick ju ingen från Iced Earth, men här är den. Det tog bara Pyramaze en skiva. Vackrare låt får man verkligen leta efter. Refrängen är ju att dö för. Dessutom är melodin... mmm...

Självklart handlar Caramon's Poem om Caramon Majere från Dragonlanceböckerna. Det är lite svårt att relatera till det eftersom att jag själv aldrig hade hört om det innan jag kollade på Wikipedia. Låten är bra, refrängen skön och har en catchy fras, "In the land of dragons we walk side by side", musiken är skön, och karakteristiskt är självklart inledningen som låter riktigt frän. Hade kunnat sluta bättre, men det hade jag själv inte klarat, så jag gnäller inte.

The Highland börjar med gibberish från Matt, men sedan blir det bättre. Skön melodi som smälter in en i låten innan Matt börjar sjunga grundaren och gitarristen Michael Kammeyers text om miljön och hotet mot den. Refrängen känns episk och storslagen, trots att den bara är en liten refräng. Trummorna, som förresten Morten Gade Sørensen står för, är tuffa och passar så bra med Matts sång, som växlar mellan brutalitet och falsett. Solot är klockrent. Kammeyer kan verkligen skriva musik, det märks. Att ordet clansman nämns drar självklart tankarna till Maidens låt med samma namn.

Shadow of theBeast är en lite mysko låt. Bra, men jag begriper den inte. Handlar om ett samvetslöst monster i Frankrike (eller?), som dödar folk bara för att det är kul. Refrängen gillar jag ganska mycket, den är stor och stark jämfört med verserna. Det är den mest progressiva låten på skivan, om än långt ifrån lika progressiv som Mighty Abyss, från deras första skiva. Men man förstår varför de klassas som Progressive Power Metal.

Pyramaze gillar nog att avsluta med Weingartens små sololåtar. Den är väl lite tråkig och fungerar mest som ett... outro, för mig. Men den är väl fin och så. March Through an Endless Rain, heter den.

Immortal överglänser starkt de tidigare skivorna. Det är med lätthet en tiopoängare, och Pyramazes bästa. Trots det måste jag dock bara ha sagt att de inte klarade av att slå sitt superrekord med låten Legend från första skivan. För höge farao, en sådan bra låt! Immortal får högsta betyg! Tio av tio blyzeppelinare!