A Tortulicious 2018 - Top 25 best metal songs of the year

Genre: Tankar om musik

Around this time of year everyone and his grandma compiles lists of the previous twelve months worth of heavy metal music. Usually with some kind of pseudo insightful rant you have to sit through (read: skip) before getting to the list part - which you in turn just skim through to come to the conclusion that the author is an idiot for not including your favorite. At least that's my favorite pastime.

A Tortulicious 2018

And usually, those lists are pretty homogenous, featuring mainly the same entries in slightly different rankings. Moreover, these lists often ignore and exclude the power metal genre entirely, or sport some token entry (this year Loudwire proudly presented one Visigoth song! Yay!), and while 2018 has not been power metal's strongest year, there have undeinably been a plethora of great songs from within that genre and genres closer to it than the standard lists which usually pick from various death, doom and stoner offerings, often venturing away from actual metal by picking nu metal and various cores. That's cheating and it makes your list bad, null and void.

So now that you skipped that rant, this is Mr. Torture's picks for the 20 best songs of 2018, as seen from a fan of mainly prog, power, heavy and progpower and various melodic styles. And when you don't find your favorite song on here, I'll gladly be your Idiot of the Year.

A Tortulicious 2018: top 25
A Tortulicious 2018: 400 great songs you need to check out
20Traitor's Gate
Visigoth - Conqueror's Oath

Okay, so Loudwire wasn’t all wrong, because Visigoth did some things just right on their sophomore album, Conqueror’s Oath, the best of which being vengeful joyride Traitor’s Gate that’ll just as soon have you banging your head as it will have you picking up an axe to hunt down that traitor and bring him to justice. You know the one. The song, being just as much an ode to the glory of metal is also about giving tribute to the giants of old, with riffing as fleshy as it is fleshy, lengthy instrumental parts and solo dueling. It’s all fun and games!

20Spiritual Treason
Judicator - The Last Emperor

Folksy and melodic, Spiritual Treason is right at home in the medieval middle eastern setting, akin to Blind Guardian’s Precious Jerusalem, but with a fleshier feel thanks to the heavy riffing. The vocal melodies are obviously in focus, being as how vocalist John Yelland share the duties with none other than Hansi Kürsch, adding another layer of awesome to Yelland’s already impressive effort hereupon. The riff parts following the choruses are low key glorious, and there’s plenty of guitar hooks and trilling to sate the need for melodic lead guitars in the slightly symphonic, guitar driven power metal genre, such as the bridge or the melodic solo.

20Lightning Strike
Judas Priest - Firepower

Metal gods strike again, a few years after their back to form album, with this year’s Firepower which has taken everyone by storm, and while it didn’t have a Halls of Valhalla type situation going on, it still had some fleshy tracks just like this one. Not your typical Priest single while being exactly your typical Priest single, Lightning Strike is likely the most hard hitting track they’ve done since Painkiller; mighty riffing from Glenn Tipton and Richie Faulkner, and Metal God himself Rob Halford shows no signs of weakening as the guys deliver this anthem full of firepower, going strong and waiting for lightning to strike!

20Pawn And Prophecy
Mike LePond's Silent Assassins - Pawn And Prophecy

This colossal 21 minute epic is a magnificent retelling of Shakespeare’s MacBeth. The Symphony X feel is strong here, but there is obviously also old celtic folk elements weaved in. Not so much that it takes the upper hand, as the main part is still the phenomenal musicianship from bassist Mike LePond and guitarist Michael Romeo who makes a guest appearance on this song. Lengthy instrumental passages that flourish in that epic progpower sentiment, while Alan Tecchio divines the epic tale alongside some guest vocal appearances. It’s just an epic piece of work that remembers the Symphony X days that by now seem behind us, and that’s just a great day for everyone. I’d even venture to say it beats Shakespeare’s version; that one had no guitar solos.

20Els Segadors (The Reapers)
A Sound of Thunder - It Was Metal

Maybe you’d count this among cover songs, or some such, but however you want to look at it, Els Segadors (The Reapers) from A Sound of Thunder’s latest full length is just a kickass ride from start to finish, glowing with the hymnal melodics while also striking hard with accessible guitars and triumphant solos. All politics aside, A Sound of Thunder really make the national anthem of Catalonia their own. This song is big sounding, while being fairly simple in its structure, as befits a national anthem, with Nina Osegueda shining bright in both English and Catalan, delivering the chorus like she fucking means it. You probably don’t know anything about Catalonia, but by the end of these glorious four minutes, you’ll be raising your scythe to defend the land.

20Let Me Show You the Night
Master Sword - Shadow and Steel

One that stuck around for the duration of the year, Let Me Show You the Night from Master Sword’s debut full length Shadow and Steel is a work of love and devotion. Never sitting still, it brandishes great guitar work and neat riffing from Corey Garst and Matt Farkas - the former also pulling a sweet as all fuck solo - all the while Lily Hoy belts out passionate lines delivered from the heart of Hyrulean plains. How they made such a gripping tale out of Zelda, I know not, but it might have to do with the fleshy riffing inspired by old school heavy metal and ultra catchy melodies that would put power metal bands aplenty to shame.

19Altair 4: The Forbidden Planet
Dire Peril - The Extraterrestrial Compendium

Like the rest of the album from whence it came, Altair 4: The Forbidden Planet is an homage to old school power metal that also sticks firmly to modern territories, hinting of both old Blind Guardian and newer acts of the same school. Here, the greatest moments of Helion Prime and Judicator comes together, as both Jason Ashcraft and John Yelland make stellar performances; Ashcraft’s riffing is on point and the layer effects on Yelland’s vocals add that spacious sci-fi feeling to complete the story told of the travel to the forbidden planet, completed by the interesting storytelling and the massive melodic work.

18The Bee
Amorphis - Queen of Time

While Amorphis have never been a Torture favorite, The Bee is doubtlessly a masterclass of a song, blending all of the Finns’ later progressive turns with more extreme elements and folksy touches. The riffing is heavy and melodic in equal parts thanks to great work from Esa Holopainen, and contrasted by the enchanting keyboard works of Santeri Kallio, while Tomi Juotsen blends his eerie cleans with some of the best growls ever to grace the borderline mainstream. The catchiness and the concise songwriting make it highly understandable why this song appeals to so many outside Amorphis’s range of genres. 

17Fire & Forgive
Powerwolf - The Sacrament of Sin

No list is ever complete without Powerwolf, that’s just undeniable fact. Whereas their latest album had plenty of hit material and appropriate singles, none hits as hard and epic as the album opener, Fire And Forgive. It has all the makings of a classic Powerwolf grandstander; big sounding keyboards from Falk Maria Schlegel, great guitar dueling from the Greywolf brothers and of course Attila Dorn’s huge vocal box. It’s impossible not to love, even though it’s formulaic and by no means an innovating piece. If by the song’s end you aren’t bringing fire, singing fire, screaming fire and forgive, there’s probably something wrong with you.

16Dominus Inferi
Deathless Legacy - Rituals of Black Magic

Starting off slowly and mood setting with heavy guitars, the musicianship on Dominus Inferi is superb all throughout, though the real hero on Deathless Legacy’s hitherto magnum opus is the songwriting and the slow build that lets the song reach deep into the guitar revelry of Gianni Capecchi, alongside the eerie magicks of Alessio Lucatti’s keyboards - and that devilish organ solo! The riffing is slow and brooding, but slowly grows into an eerie doom chant to the lord of fire. As the climax reaches in, the guitars get into a religious frenzy as Steva Vaiana keeps chanting the chorus as the song fades, lighting its infernal pyres.

15Reveries From the Haunted
Realm of Glass - Reveries From the Haunted

Realm of Glass’s debut album may not have been particularly hard hitting, but one that sticks out is the progressively tilted titular ballad. Building slowly from a guitar line and Nicky Mattson’s soft vocals, it slowly begins to include more elements, all fitting the theme and giving more depth to the emotive setting put in motion by Mattson’s ever heart torn vocals. The guitars, care of Justin A. Hernandez and Arik Malcolm, add that particular melancholy feel, heightened by somber use of Matt Schnurer’s keyboards, though ultimately it is Mattson’s vocals that make this ode to end such an eerily captivating listen.

14Every Broken Piece of Me
Kingcrow - The Persistence

There’s not a small degree of subtlety to this, the seminal masterpiece from Kingcrow’s latest full length, The Persistence. Where once they were lively, they’ve taken some hints from Riverside and ended up here. Every Broken Piece of Me speaks, like the title suggests, of a soul in shards, through Diego Marchesi’s soulful vocal work. The chorus is striking, coming seemingly out of nowhere, and the guitar work care of Diego Cafolla and Ivan Nastasi subtle yet powerful. Especially in the last few instrumental minutes, where the rhythm play is heartfelt, contrasted by keyboardist Cristian Della Polla, who adds that modern layer that makes the track stand out as one of the finest prog rock/metal tracks of the latter day.

13Indulge In Color
Redemption - Long Night's Journey Into Day

In a year like 2018, this song is perhaps even more important. Where pessimism has taken root and grown - even among the rest of Redemption’s latest full length, Long Night’s Journey Into Day - Indulge In Color gives the antidote. While it isn’t a happy sounding song, the message, delivered through one of Tom Englund’s finest moments yet is one of bad thoughts broken. It’s built from humble beginnings and grows exponentially, into a complete heart stopper of a climax. The guitars of Nick Van Dyk mingled sweetly with Vikram Shankar’s keyboards, turning the theme of darkness to focus on the light that is always there, while the slight orchestral elements brought to the fold gives the progression that slight edge to just… burst in saturated vibrancy.

Salvation's End - The Divine Wrath of Existence

Inaccessible and harsh, in many respects unapproachable, but once that wall is breached, there’s a veritable treasury among Salvation’s End’s debut album, the top of which being Languorem, a gritty revelry in progressive stylistics. The chorus is definitely the highlight, though they never recycle the lyrics. Rob Englund sounds evil and brooding at times, and other times almost resigned to complement the gritty, pessimistic guitar flavors of TJ Richardson. Kane Bochatyn’s bass is heavy, pronounced and evocative, working with Richardson’s guitars to create the depth and brooding nature of the song, and add such an evocative darkness to the mythos.

Sirenia - Arcane Astral Aeons

Who’d have thought Sirenia’d end up here, never having released an album worth the name before their latest full length, Arcane Astral Aeons. The crème de la crème thereupon is Asphyxia, which sets the mid paced wheels in motion with great keyboard work and gritty riffing, Jan Erik Soltvedt fleshing it out greatly in the lead section as Emmanuelle Zoldan delivers harmonic passages with devastating power behind her sometimes frail voice. Asphyxia presents a marvelous blend of symphonic and power metal elements set to Sirenia's to date best melodic work and emotional impact, mainly prominent in the big, powerful chorus. The entire thing is so unexpected, and that just adds to its power. As heavy as it is melancholic, it's both approachable thanks to the simple build and catchy hooks, as it is draining and breathtaking.

10Turned To Ice
Ghost Ship Octavius - Delirium

The opening act on Ghost Ship Octavius’s sophomore full length is both a harrowing and chilling experience in one, while also being an intense and colorful display of darkness. The progressive vein throughout is kept in reins by the concise runtime, with drummer Van Williams intense drum lines keeping things interesting throughout, atop dark bass lines and menacing riffing, with vocalist Adon Fanion delivering brooding line after brooding line, each chorus getting colder and more filled with despair. The guitars, almost hypnotic in shape are delivered from Fanion and Matt Wicklund with dark precision, the highlight being the dueling solo, followed by a big sounding, yet utterly devastatingly poignant chorus. An enrapturing piece of dark.

9Gates of Hell
Veonity - Legend of the Starborn

With their fresh effort Veonity bring kickass power metal in the vein of Gamma Ray or Freedom Call, no more so than in album highlight and this year’s best straight up power metal song, Gates of Hell. It has all the flashy guitar work of Samuel Lundström and ultra catchy vocals and melodies, complete with banging solos, and screaming falsettos from Anders Sköld. But there’s also a somber touch to the song, mainly in the vocal melodies and the lyrics, which set it apart. While still tearing down the walls with epic stylistics, it’s also a tale of facing insurmountable odds and knowing you’re unlikely to see daylight, but also to stand proudly at the gates of Hell. Plus that solo at the end is fucking delicious.

8Bittersweet Divide
Divine Ascension - The Uncovering

The (almost) closer to Australian symphonic progpower outfit Divine Ascension’s third full length is a story of bravery and defiance, as is the album as a whole. The rhythm section and Karl Szulik’s guitars add a dark and brooding feel to the conclusion of the story, while the lofty keys add a grandiose feel. Jennifer Borg regales with her powerful voice and asks the questions brooding throughout the album’s runtime, coming to a powerful climax on this Bittersweet Divide, decidedly telling that the end isn’t always a happy one. When a minute before the end, the beginning repeats it comes almost as a shock but still as a relief, as well as being utterly fitting; history repeats itself. There’s a sort of sadness to the song, and ultimately it has fewer answers than questions; is this the way to a better life?

7From the Above and to the Stars
Fractal Cypher - Prelude to an Impending Outcome

The highlight from Fractal Cypher's four track EP takes us beyond Orion and the known bounds of space; an eight minute showmanship in superb prog metal titled From the Above and to the Stars. The song is both technical and atmospheric in setting; the riffing is gritty while the atmosphere set by the melodies and vocal parts set the tone for a voyage into uncharted territories. The chorus is repeated twice in the first four minutes, and the latter half consists of solos, rhythmic passages and great guitar work throughout, while the atmospheric setting by the keyboards delivers further into the explorative setting, the music feeling just as experimental as the theme, and then the entire thing closes out with a whispered repetition of the chorus to hammer the message in; we’re beyond the known limits of space, from here it’s all a mystery.

6Within the World of Dreams
Tomorrow's Outlook - A Voice Unheard

One of those cookers that’s been a mainstay throughout the year, and you know it’s been meant for greatness. Tomorrow’s Outlook knew it, which is why they had it open their second album, A Voice Unheard, even though it kind of doesn’t fit the storyline. Telling the tale of a man who’s prophesied the end times, it shows just how Ralf Scheepers (guest here, but usually of Primal Fear) has matured and gotten stronger with every passing year, as his powerful voice carries the song through hell and high waters - especially that damn chorus, you’ll be swearing the end of the world is at hand by the end, I promise you that. The guitars, care of Øystein K. Hanssen are equally strong, flashy and melodic, but the greatest point of all is how it all comes together; it’s a heavy, melodic piece, flashy and cheesy alike, but with darkness looming on the horizon.

5Let All Despair
Ashes of Ares - Well of Souls

This is almost a given, you knew it (cuz I’m an Iced Earth/Barlow fan boy) and Ashes of Ares damn well knew it. First of all, this semi ballad completely in the vein of what Iced Earth would do fits well with the spirit of the time, as the lyrics can be interpreted in many ways, not the least of which being the ravaging of mother Earth. Second, it’s an emotively powerful ballad that brings memories of the likes of Melancholy (Holy Martyr), being as how it’s slow, melodic and beautiful, while also being melodramatic and cheesy when you analyze it.

It works in its favor that the structure is unexpected, no verse-verse-chorus outlay to be found, but most of all it just hits all the marks that’s been missing since Ashes of Ares hit us with This is My Hell five years ago. Freddie Vidales’s guitar play is commendable as well, because the riffing here is among the best of the year, as well as the melodic pieces that intersect Matt Barlow’s soulful verses. The only slight thing lacking would be that powerful lead section at the end.

4Eagle Spirit
Blaze Bayley - The Redemption of William Black

The conclusion to Blaze Bayley’s story of William Black, the first man to live for a thousand years on a mission to another planet, light years away, Eagle Spirit is first and foremost an epic in its own right. Befitting the style of Bayley’s latter day style however, it’s decidedly scaled back, branding only the essentials. It starts with a slow piece set to a dark, narrated part, to set the story in motion for William Black’s final moments, and then Chris Appleton definitely takes over, flowing beautifully with melodic pieces and heavy riffing along the following seven minutes. The build-up is decidedly Maiden-esque, but how it’s handled is Bayley through and through.

Obviously Bayley himself is the vital part. His performance here is not just set in the life of William Black, but there is a deeper, darker perspective felt. He does the soulful intro utter justice, while also delivering the chorus with all the dignity befitting the metal giant he rightly is. Eagle Spirit is a fitting conclusion to the narrative, while also being a powerful story in its own right. However, what hits hardest is when you realize the last words in the story, “Dreams I will always hold as dear as the life that I lost”, are not about William Black at all, but about Bayley himself. We don’t deserve Blaze Bayley.

Thaurorod - Coast of Gold

From the first listen, it’s obvious that 24601 is something special. The song starts off with a keyboard and slow, melodic guitars which progressively builds into something that grows with every passing segment. When the chorus hits, with the rumbling rhythm section beneath it and the flowing guitars from Emil Pohjalainen and Lasse Nyman it’s awe striking. Andi Kravljača makes the performance of a lifetime as inmate number 24601, sweetly handling the softer parts with grace while bursting with power and charisma in the epic choruses.

The rhythm section - especially Pasi Tanskanen’s distinct, heavy bass lines - grow throughout the near seven minute song, bristling comfortably alongside the heavy riffing from Pohjalainen and Nyman, but never just following along. The guitars, ever melodic, fast and playful in turn dance with Harri Koskela’s sweet keys. What makes this song so great is how all of the great musicianship comes together in something that’s emotive and epic both, while also being vibrant and just as vivid as the source material for the lyrics would demand.

2Save Me
Lost in Thought - Renascence

From Lost in Thought’s second full length album - already a modern classic - Save Me has a slightly poppy sound, a decidedly modern touch on the progressive stylistics. This song is felt all throughout; every piece of it is intentionally placed where it is to drive message of increasing solitude home. The chorus is repeated twice fairly early, and the song succumbs to an instrumental part, with Diego Zapatero's keyboards leading through a downtrodden path, before Deane Lazenby once more takes up the powerful vocal section. Lazenby's gripping performance is not just highly emotive, it's also entirely fitting, carrying no trace of irony, but a complete immersion into the life on display. He also manages the big sounding chorus with no small amount of power to build up the increasing devastation and mental fatigue.

David Grey's guitars here are flawless, always melodic and flowing from one passage to the next, trading lead duties with Zapatero's keys, also laid down to perfection alongside the great songwriting. The guitar solo near the end is a piece of beauty; a lengthy, soulful piece and played with emotive accuracy to build into the final chorus. That chorus then, slightly reworded, delivers the final part; “call my name so I don’t die here”, and it’s devastatingly powerful.

Witherfall - A Prelude to Sorrow

At eleven minutes, this complete masterpiece is a display of the darkest reaches of the human soul, and those of Joseph Michael and Jake Dreyer. Vintage, the seminal masterpiece on their second full length, A Prelude to Sorrow, is the tale of the night former drummer Adam Sagan was diagnosed with cancer, to which he ultimately succumbed in December of 2016. And as such it’s appropriately dark and packed with emotion, as well as some of the best musicianship ever heard in the genre.

A progressive piece from start to finish, it starts off with a slow guitar tune from Jake Dreyer, alongside Anthony Crawford's dark bass, setting the tone for the rest of the song. Divided into three segments, each of which flawlessly give way to each other through the masterful songwriting and precise weaving of Jake Dreyer’s melodic lead guitar and heavy rhythm play - gloomy and groovy alike - as well as Steve Bolognese's tight drumming and the progressive patterns, helped along by the rhythm guitars, heavy riffing from Dreyer and Fili Bibiano.

Joseph Michael puts a voice to the process, starting off in a dark and brooding state, going through despair, anger and fear as the song progresses, but always remaining as strong and vibrant; it’s obvious here that the man’s shaping into one of the greats, as he remains in total control even through the wavering emotions. The climax comes in the last few minutes, as Michael sings mournfully, “travel on my friend” and Dreyer’s guitar weeps in a blistering solo. It keeps growing, as the intensity in their respective performance becomes more filled with tears; Michael’s flawless high notes piercing the melodic flow of Dreyer’s guitar, as they say their final farewell to Adam Sagan.


Honorable mentions

Cheeky little things like Miasma from Ghost's otherwise mediocre Prequelle just missed the mark, as did atmospheric prog masterpiece Ghost of You from Hillsphere's debut Florescence. Likewise it was hard not to extend the list to include ultra cheesy Still I Rise by Aonia and featuring Blaze Bayley for maximum power to drive the message home, as well as something from Borealis's fourth and so far only worthwhile album, The Offering.

Outings by prog icons Riverside and Poem should both also be mentioned, helping with great effort to color the bleak landscape of 2018. The one that just missed the cut (and for a moment actually did make it) is Vault of Acanthus's slow cooker Timeflower; symphonic prog rock/metal with flowery vocal melodies and great musicianship that... is it too late to change my mind?

Disappointment of the year

While 2018 has been mostly a fairly cohesive year with good releases being released on a regular basis, there's no denying there's been some parts that have been not so glorious. The most obvious of which being that 2018 took its sweet ass time to really get the high quality releases out; six of the top ten songs were released in November!

Obviously, aside from my griping there's also been a release or two during the year that missed the marks on what they could have been, like Manticora's return, which ended up an anonymous heap (Awakening the Lunacy was pretty sweet though) and obviously the recent giant misstep that was Holter's second album Vlad the Impaler.

Number one disappointment however is by far Marius Danielsen's Legend of Valley Doom; gathering all the vocalists for maximum nostalgia value but wasting them on vapid ballads, uninteresting songwriting and little to no cohesion for his so called story - even Olaf Hayer couldn't save that stinker.

Comeback of the year

Lost in Thought with Renascence. Next question.

Expectations for next year

None. Let's not get ahead of ourselves. But hopefully something awesome; a Happy New Year and a Tortulicious 2019 for all.

A Tortulicious 2017

Genre: Tankar om musik

När en inleder en årskrönika är det gammal sed att i några koncisa rader sammanfatta det gångna året, men det 2017 vi lägger bakom oss är det nog ingen som vill minnas. Undantaget och den ljusa strimman bland alla fake news och snuskgubbar som inte kan hålla fingrarna för sig själva har varit musiken (och du vet, en du); 2017 har varit ett löjligt bra år för allehanda fans av heavy metal. Egentligen sammanfattar nog Spotify saken enklast: "Under ett år då många bara ville stänga av gav musiken oss en anledning att fortsätta lyssna." Det säger nog det allra mesta, så utan vidare är här Mr. Tortures lista över de tjugo bästa och mesta låtarna 2017. Om dina favoriter inte finns med, så beror det på att du har fel. Släng skinkan i ugnen, hiva ut katten och lägg ner den där kvinnan, så kör vi.A Tortulicious 2017
A Tortulicious 2017: top 20
A Tortulicious 2017: 24 timmar av årets bästa musik
20Kingdom Of The Blind
Almanac - Kingslayer

Kingdom Of The Blind (tages gärna med introt Kingslayer) är elakt mörk och med en symfonisk backdrop för de skitiga riffen tankarna till Symphonitys senaste platta. Almanac har svävat en hel del mellan överflödighet och duglighet, men den här låten visar att potentialen verkligen finns där. Refrängen är episk och storslagen, men Smolski har tonat ner ostigheten genom de två hårdkantade vokalisterna och gruffigare riff i både rytm och ledspår. Hela tiden ligger Smolskis keyboards som en regal gobeläng i bakgrunden, men mörkret tar den inte från kompositionen. Jag föreslår att vi ger låten tid att gro.

19Black Eyed Children
Astral Doors - Black Eyed Children

I stort sett den enda bra låten från Astral Doors senaste platta är titelspåret. En åtta minuter domedags-saga om svartögda barn, läskig pasta och rädsla i största allmänhet. Klart Sabbath-inspirerad påminner den om Dio-låtar som Lock Up The Wolves och Strange Highways samt egna alster i klass med Apocalypse Revealed. Samtidigt är den något mer livlig eftersom Astral Doors inte helt går ner i doom-träsket utan tack vare subtila keyboards och ett stundtals högre tempo, med fryntliga gitarrer och inlevelsefull närvaro av Nils Patrik Johansson håller sig till power-melodier och heavy metal-riff. Ändå känns det, när den tonar ut, som om den hade lite, lite mer att ge, som kunnat landa en högre placering.

18To Begin Again
Damnations Day - A World Awakens

To Begin Again är känsla personifierad, tyngd av Maiden-eska ledgitarrer och själfull sång. De australiensiska pojkarna har skapat ett djup utan att nödvändigtvis försöka; det känslomässiga mittpartiet innan solot drar ner smilbanden, och när solot sedan kommer är det som en storm av känslor. Slutligen övergår det i en enormt känslig refräng, som har gått i hjärnan många långa nattskift, med Mark Kennedys melankoliska styrka varmt ringande, ”Tell me all your thoughts, tell me how to let go”.

17Rise Of The Ancestor
Ancestral Dawn - Souldance

En vittnesbörd till musikårets styrka är att Ancesetral Dawns debut i januari fick fyra och en halv tortyrskalle, och så hamnar starkaste låten Rise Of The Ancestor ändå relativt lågt på listan. En episk, melodisk power metal-slänga som bara dryper av ost och falsetter. Jorge Segersbol gör storslagen duett med Jonas Heidgert i refrängen som är precis allt som Helloween lovade för snart trettio år sedan. Inte ens Rick Altzi förmäktar sänka låten, och här gör han rentav bra ifrån sig. Lägg till det Josue Castros förträffliga solo och den starka, flygande känslan i Jorge Higginsons små-folkiga komposition och årets ost är presenterad!

16Truth In Legend
Burning Shadows - Truth In Legend

Det här är vad som händer när amerikaner gör power metal på sitt eget sätt och gör det helt rätt. Sju intensiva minuter av raseri, monstruös tyngd, ansiktssmältande gitarrprestation och vrålande som skulle få självaste Dovahkiin att rodna. Tom Davy är fullkomligt manisk i rollen som berättare, äventyrare och stridsvrålare, medan numer avhoppadde Greg Jones blästrande gitarr får agera storyteller när draken ska dräpas. Burning Shadows har gjort den ostig utan att låta ostig och bara det i sig måste ju vara ett konstdrag värt att vråla med Davys imponerande stämma från bergstopparna.

15Set Me Free
Vedalia - Radiance

De örnsköldsvikska nykomlingarna har visat starkt prov på skickligt låtsnickrande och stor kunskap i vad som får en låt att funka. Inte minst gäller det den apokalyptiska Set Me Free, med dess rasande inlevelse och rafflande gitarrnärvaro från Oskar Lindmark, mot en smattrande bas från Oskar Andersson och en fullskalig attack från Leo Vedbergs trummor. Victor Hellholms otroligt dramatiska keyboards mot Anderssons cyniska sång. Ledgitarren, med fantastiskt solo och svindlande melodier, är kanske låtens bästa del, och tillsammans med Vedbergs trummor ger de intrycket av att de är veteraner på det här. Det här är inte Vedalias sista dans.

14Rhapsody Of Fire
Anthriel - Transcendence

2017 har inte varit Rhapsody Of Fires år med nyinspelade klassiker och ett forsök att ersätta Fabio Lione; in sveper Anthriel med en symfonisk, progressiv, svindlande saga. Den har inte mycket gemensamt med bandet av samma namn, men ändå. Finnarna har utvecklat sin eklektiska prog metal från första plattan och lägger här till kraftiga power-element och symfoniska inslag i något som kanske bara kan kallas en eldgjuten rapsodi; Antti Hakkulinens varma keyboards lägger den melkodiska touchen till Timo Niemistös tuffa gitarr och väldigt högtidliga, men icke desto mindre, hårdföra refräng - hans verksamhet på den glödande ledgitarren ska vi ju inte ens tala om. Eld och lågor.

13Spirals Within Thy Being
Persefone - Spirals Within Thy Being

På inget sätt kan Persefone kallas simpla. Ända sedan starten har de successivt vuxit i och runt sig själva, och hela tiden helt målmedvetet. Sannolikt den mest intellektuellt stimulerande låten på listan (och plattan ligger ju för övrigt närmare toppen i den listan), progressiv så inåt helvete. Marc Martins är förtvivlan och raseriet självt mot Miguel Espinosas stundtals melankoliska inlevelse på keyboarden. Bäst är ändå Toni Mestres monstermamma till baslinjer, fullkomligt bestialiska, och de hypnotiska, gastkramande ledgitarrerna. Anledningen till den smått taskiga placeringen är att albumet verkligen förtjänar att höras i sin helhet.

Ne Obliviscaris - Urn

Dessa australiska gossar är visserligen ett släng mer överhypade än Urn kanske förtjänade, men jösses, Eyrie är en växare utan dess like. Visst, de sista tre minuterna passar inte riktigt in, men de första nio är fenomenala i dess uppbyggande känslighet och stilrena blandning av det sköna och det fasansfulla. Mycket är nog tack vare Tim Charles, vars violin tillsammans med en finstämd gitarr från Benjamin Baret banar väg sida vid sida med Charles vackra sångmelodier och otroligt stämningsfulla sång. När vid fyra och en halv minut låten blir tyngre och hårdare behålls Charles finstämdhet och får vacker kontrast mot Xenoyrs growls. En vacker, mästerlig komposition, som kom ganska otippat.

11Revolution Fighters
Power Quest - Sixth Dimension

Vad som gör Revolution Fighters till ett enormt vinnande koncept är att den inte känns som en Power Quest-låt. Inte lika positiv och upplyftande som Lords Of Tomorrow och inte lika mörk som Face The Raven, men levererar ändå en skaplig käftsmäll och lagom mycket ost. Steve Williams lägger sina keyboards kraftigt i bakgrunden och låter Glyn Williams och Andrew Kopczyks monstruösa riff ta ljuset istället. Ashley Edisons gruffigare sång får stark kontrast i refrängens höga noter, och han visar sig verkligen en värdig frontman. Revolution Fighters har ett släng av den där ostigheten som Power Quest gör så bra, men känns annorlunda och fräsch.

10Chimerical Visions
Avandra - Tymora

Denna Puerto Ricanska institutions debut var förvånansvärt stark. Christian Ayala Cruz är den ensamme huvudmannen bakom verket, och på så vis mycket imponerande. Chimerical Visions är hypnotisk och virvlande, ett långt och progressivt verk utan definierbar början eller slut. Hans subtilt kraftfulla röst gör verklighet av ett sällanskådat djup, och gitarrprogressionen är av utomjordisk börd. Framför allt de avslutande tre-fyra minuterna, långa instrumentala passager vilka blandar täta riff och solon med känslofyllda pianostråk, är beundransvärda. När pianot slutligen långsamt sjunker undan undrar en bara, har det verkligen gått tio minuter redan?

9Live Your Life
Wizard - Fallen Kings

Planetens mest underskattade band släppte väl inte en karriärsdefinierande platta i år (som dessutom kom två år för sent, men det kan vi ta senare), men likväl en sammanfattande. Live Your Life, på blotta sju minuter, är en av bandets längsta spår, och som titeln kanske avslöjar vittnar den om äkta spelglädje. Som vanligt när det gäller Wizard är det underskattat fenomenal komposition, med Snoppi Denns trummor som ett helt slagverk som står för tyngden, medan Michael Maass och Dano Boland tryfflar fram i battalj, med den senare i frenetiska melodier för Sven D’Anna att fylla ut – vilket han gör här utan att visa tecken på att tröttna. Det är inte True Metal på nytt, men en anthem för Wizard anno 2017.

8Invoking The Woodland Spirit
Elvenking - Secrets Of The Magick Grimoire

Ett kusligt intro som briserar i fullskalig melodisk attack med Aydans och Rafahels blästrande gitarrer i fokus ena ögonblicket, episk körsång och högtidliga keyboards i nästa och ständigt med Damnagoras kanske största och mest imponerande sånginsats någonsin. Hela tiden finns Jakobs mustiga bas där bakom för att backa upp. En upplyftande men sällan ostig historia, på många sätt typexemplet på vad folk metal ingjuten i flygande power metal kan och bör vara. Det var många ord, när det egentligen bara räcker med ett enda; mäktigt. Det har tagit Elvenking lång tid att komma hit, och det här kan mycket väl vara zenit i deras ganska extensiva låtskatt. Den här blir svårtoppad.

7Together We Can Move The Sun
Blaze Bayley - Endure And Survive

Med den avslutande delen i det andra kapitlet om William Black går Blaze Bayley djupt i den känslomässiga stämningen som bara han kan sätta. Den börjar vackert akustiskt och går sedan över i ett mid tempo-verk som hela tiden leds av Bayleys flödande, melodiska sånglinjer och text som känns ända in i själen med vetskapen att karln menar varje ord. Avslutningsvis blir den akustisk igen, Bayleys röst leder och sätter också en mörkare stämning inför den kommande plattan som ska avsluta historian om William Black. Låten är Bayley i sitt rätta element, liksom fjolårets vinnare, varmt känslig och med fötterna både i det vackra och det förödande.

6The Path To The Endless Fall
Vandroya - Beyond The Human Mind

Öppningslåten till Vandroyas album (räknar inte med introt, men det passar till) är inte den enda stigen på den här listan, men är den enda som välsignats med Daisa Munhozs otroliga pipa. Det har skalats tillbaka på allt som överflödigt är. Bara Munhoz och hennes lidelse och känsla (hon påminner mig om Matt Barlow i det hänseendet), och en vansinnigt stilig gitarrduo i Marco Lambert och Rodolfo Pagotto (som bägge hoppat av Vandroya i dagsläget) som tillsammans frälser, fördömmer och frälser om igen i de melankoliskt snygga ledgitarrerna och melodiska passagerna mellan Munhoz fantastiska sång som omvandlar sorg till hopp. Refrängen är medryckande, känslomässig och stark, och visar verkligen varför Vandroya - och framför allt Munhoz - är bland det bästa genren har idag.

5Tears Of His Majesty
Ascendant - A Thousand Echoes

Den här låten, från Ascendants debut, var inte en omedelbar hit. Den krävde en del tid, men jösses så den slutligen levererade! Ashish Shetty och Alaa Abousadah bidrar med vad som mycket väl kan vara årets fläskigaste riff och solande. Progressionen till den melodiska avslutningen är gloriös, och sedan återvänds det avslutningsvis till det massiva riffet. Fenomenalt! Det enda som kan anmärkas på är att bassisten Puneet inte är världens bästa growlare, men i rensången lägger Youmni Abou Al Zahab hela själen i varenda ord. Från det känslomässiga introt till det avslutande ”let’s war” är han mästerlig och stark. Från det hemsökande vackra introt till de överväldigande riffen som följer, till de flödande och böljande sånglinjerna och leveransen därav, till den massiva, smattrande basen till det splittrande solot, den här bara växer och växer.

4Black Flag
Iced Earth - Incorruptible

Föga förvånande står Iced Earth rankade i toppen, även om låtvalet inte var helt förhandstippat. Bland låtar som Raven Wing, Great Heathen Army och Clear The Way tog det ett tag för pirathymnen Black Flag att visa sina rätta färger. Med inledning i rök och mystik genom Jake Dreyers ledgitarr briserar den snart ut i en fullfjädrad bredsida av Iced Earth sitt esse. Det eminenta låtskrivandet från Jon Schaffer får liv genom de perfekta insatserna. Stu Blocks fenomenala register kommer till sin rätta när han i refrängen skär halsen av fienderna i höga noter och i verserna går djupare. Låten hämtar melodi från power-genren, medan Schaffers klassiska rytm håller stadig grund och Dreyers subtila ledgitarr gjuter lågor under Blocks hårda refräng. Ett mästerligt anförande, hissa svart flagg!

3Land Of Information
Pyramaze - Contingent

Detta var ju inte det enklaste beslutet, för Pyramazes femte fullängdare är näst intill fullproppad med fullkomligt förstklassiga hits (A World Divided var knapp tvåa, jävligt knapp tvåa), men slutligen måste valet falla på öppningslåten Land Of Information. Det lilla mästerverket på knappa sex minuter fullkomligen briserar med attityd och storvulenhet förpackad i en tät produktion. Ledgitarrerna bryggar prog och power så intrikat och perfekt med Sørensens blästrande trumspel, och Harøys råa styrka helt lössläppt. Han visar att han kan stå bland de giganter som hållit hans post förr. Och du stora skit, den där förbannade refrängen! Ett monstrum helt enkelt, och beviset för att Pyramaze är heavy metals nutid och framtid.

2Nobody Sleeps Here...
Witherfall - Nocturnes And Requiems

Avslutningslåten på Witherfalls näst intill perfekta debut (årets album) är dess mest progressivt böjda, och ett mästerverk på två ben. De benen tillhör Jake Dreyer, som visar att han inte bara kan följa direktiv, utan att han kan hålla samma kvalitet (om inte högre) på eget bevåg. Nobody Sleeps Here... är Edgar Allan Poe i musikform, mörk, melodisk och tung, stundtals elak som en svart mardröm. Ett nio minuter långt mästerverk om nattskräck, förgyllt av Dreyers eminenta ledgitarr och felfri progression genom shreds och mörkaste rifftyngd om vartannat. Joseph Michael ylar och skäller om vartannat, Anthony Crawford ligger som en tät dimma bakom Dreyer och den framlidne Adam Sagan lägger sin egen touch på de bestialiska trummorna. Progpower-perfektion.

Alestorm - No Grave But The Sea

Från det rysligt mysiga tv-spelsintrot i äkta Christopher Bowes-stuk vet en att en hittat guld. När det sedan brister ut i fryntlig allsångsmetal, med lagom folk-mängd och lagom eftertryck i Peter Alcorns trummor bakom Elliot Vernons dragspels- och fiolimitation och Bowes ruffigt mustiga stämma om att lämna is och kyla bakom sig för betydligt mer kaktusbeklädda vidder. Det finns helt enkelt ingenting med den här låten som inte är absolut världsklass. Årets - om inte decenniets - bästa låt! På med sombreron och yo ho Mexico!

Årets honorable mentions
Så många verkligt feta låtar fick ligga i en stor gyttjepöl och brottas om sista platsen på årets lista. Lunar Shadows eminenta The Kraken ligger nära, liksom Galderias hymn Shining Unity. Gott om progressive metal hittade också nästan fram; Dvne, Mercury Rust, Perihelion Ship, alla värdiga kandidater. Allra närmast ligger dock den minst sagt episka avslutningslåten från Duskmourns senaste platta; The Last Voyage. Den är något en inte har råd att missa, som fan av dödsmetall eller allting episkt.
Årets besvikelse
Dream Evil gjorde comeback i år, med plattan Six, som inte levde upp till någonting i stort sett. Frågan är om det är en besvikelse i sig, då förväntningarna inte alls var höga efter flera års tystnad efter ett halvdugligt album. Nej, istället är det den i begynnelsen otroligt lovande spanska akten Tales Of Gaia som svikit mest. När de efter en stark debut-EP fick chansen att släppa en fullängdare gjorde de tyvärr valet att anställa den totalt tondöve Nestor Català som vokalist. Som resultat blev plattan lika rolig som en frontallobotomi. Ouch.
Årets nykomling
Kan det vara något annat än Witherfall? Deras debutplatta är utan tvekan årets album, och trots att de redan innan dess release miste trummisen Adam Sagan visar de inga tecken på att sakta ner. De plockades upp av Century Media, och kan de i fortsättningen hålla samma löjligt höga nivå som på Nocturnes And Requiems förutspås en ljus framtid - om de behåller mörkret.
Nästa år?
Det har redan gjorts några kungörelser rörande tidiga skivsläpp för 2018, och medan vi ännu väntar på den där stora kioskvältaren i rostern börjar det hypas upp för två legendarer; de mäktiga Saxon och de ännu mäktigare Judas Priest. Fabio Lione ser inte heller ut att lugna ner sig; nytt släpp med Angra och det nya Frontiers-projektet Lione/Conti. Därutöver flera andra intressanta släpp, från bland andra In Vain, Victorius och Sonic Prophecy. Förväntningar finns.
#GoingOutInStyle (#AlsoWithAList)
Jag antar att det inte finns något mer kvar än att önska ett riktigt, riktigt #GottNytt-- Hold the fuck up. Trodde du verkligen att Mexico skulle vara årets låt?
1The Path To Perseverance
Mindmaze - Resolve

Listans andra stig, och dess messt fulländade. Ytterligare progpower-perfektion, här inte fullt så mörk men likväl kraftigt känslomässigt laddad. Sarah Teets är ett emotionellt laddat kraftpaket som släpper lös inre demoner och finner styrka; hennes röst mot de gastkramande melodierna från Jeff Teets gitarr och återhållsamma keyboards levererar gåshud som inga andra; hans solon fyller ett sorts tomrum en inte visste fanns. Till och med Rich Pasqualones bas känns känsloladdad och nära bristningsgränsen.

Lång och progressiv är The Path To Perseverance en introspektiv och episk behemot som slutligen fulländar Mindmazes mångåriga sökande efter ljuset. Den består av flera vackert bryggade partier, som alla tycks bygga mot ett ounvikligt avslut; akustiska partier med betryggande basnärvaro utvecklas till fullfjädrade gitarrsolon och blir till imponerande sångprestationer packade med känsla från Sarah Teets. När vid sjuminuters-märket Jeff Teets släpper lös med ett återhållsamt riff och hela alltet kommer tillsammans är det som om dörren funnits där hela tiden; resolve. Ett melodiskt mästerverk.


A Tortulicious 2016

Genre: Tankar om musik

2016 har varit ett värdelöst år som gjorts marginellt mindre värdelöst tack vare de nedan presenterade låtarna (och några till), och en hashtagg eller två. Jag kikar lite på vad jag skrev för dumheter förra året, och det var ju något snarlikt. Precis som alltid när diverse tyckare och kännare sätter ihop listor över årets musik är det album det gäller, och då mestadels amerikansk metal och en total avsaknad av power metal. Jag kan lova att jag läst fler listor än jag själv vill tro, som sätter Metallicas Hardwired... To Self Destruct på en förstaplats, trots att den inte har någonstans i närheten att göra. Det kan ju också ligga en del i att de största sidorna är ökända power-hatare. Inte helt otippat är det väl kanske att den här #Tortyrlistan - vilken förresten är den enda lista som är helt korrekt - huserar en del power metal. 
A Tortulicious 2016
I vanlig ordning har skippat skippat att göra en lista över de bästa albumen, för alla andra gör sådana. Och dessutom finns det andra anledningar, till vilka jag återkommer längre ner. Det rafflande musikåret 2016 har ändå bjudit på den ena överraskningen efter den andra, med både nya upptäckter och gamla bekantskaper som tänt upp. Trots att gammal fortfarande är äldst, har en hel del bevis kommit till ljus, som talar för att yngre generationer börjar ta mer och mer mark. Vi har sett Metallica och Megadeth bland andra släppa nytt i år, och samtidigt blåsas bort av yngre band som de själva inspirerade.
Det blir ingen topp 20-lista på vare sig Spotify eller Youtube eftersom ingen av dem har alla låtarna, däremot här nedan en stor mysig lista med musik som släppts under året. Perfekt som julmusik när en tröttnat på Feliz Navidad (vilket jag personligen gjorde efter fem sekunder). Jag skulle kunna skriva en längre, personlig krönika här och låtsas att någon bryr sig, eller lufta värdefulla tankar över världens tillstånd som det är idag, med visdomsord och framtidshopp. Men det skiter vi i. Släng skinkan i ugnen, hiva ut katten och lägg ner den där kvinnan, så kör vi.
20The Whistleblower: Vindication
Alarion - Waves Of Destruction

Den tjugonde platsen har varit föremål för batalj mellan flera låtar, men egentligen är The Whistleblower: Vindication (gärna med tillhörande intro) given. Hur låten utvecklas minut efter minut är mästerligt utfört, och Bas Willemsens talang ofrånkomlig, både som musiker och låtskrivare. Det är i mycket precis vad en förväntar sig, men lyckas ändå vara tillfredsställande. Tugg-riffet bak det första solot markerar hårt utan att bli aggressiv, medan ledgitarren är luftig och färsk. Låten behandlar Edward Snowden och hans avslöjande, framfört av Damian Wilson (Threshold), som ger en multifacetterad, stundtals något mjuk, insats i historieberättandet, påbackad av Tineke Roseboom och Willemsens långsamt uppbyggande rytmgitarr.

19Angels & Demons
Wings Of Destiny - Kings Of Terror

Redan den vanliga versionen av låten, med enbart Anton Darusso på sång är grym, men bonusversionen med gästspel av ingen mindre än Fabio Lione (Angra, ex- Rhapsody) är fenomenal. Efter ett illavarslande intro ska fullskalig aggression blandas med en kolossal melodisk refräng, där den ostkantade duettsången inte tillåts gå full cheese för att spara till de verkligt maffiga bitarna. Gitarrspelet är kanske ändå det som mest utmärker låten, med Allan Murillos och Cristian Jiménez snirkliga ledgitarr med symfoniskt orienterade subtila keyboards i verser och brygga, till duellsolot som släcker allt tvivel.

18The Force Of Our Creation
Universal Mind Project - The Jaguar Priest

The Jaguar Priest var kanske inte den höjdarskiva som en kunnat hoppats på, men tog ordentlig fart mot de sista fyra låtarna. Den absoluta höjdpunkten kom i åtta minuter långa The Force Of Our Creation, lång och progressivt uppbyggd, med en genomgående positiv feel. Johan Reinholdz (Andromeda) mästerliga gitarrspel och maffiga baslinjer av gästande Mike LePond (Symphony X) lägger till det där extra, framför allt i den instrumentala mittsektionen och det högdanade solot som avslutar låten, medan de båda vokalisterna Elina Laivera och Henrik Båth ger den moget kvalificerade musiken en ungdomlig känsla, och är båda väldigt mainstream-anpassade.

17Paper Tiger
Theocracy - Ghost Ship

Den första av två Matt Smith-låtar på listan, den feta öppningslåten från skivan Ghost Ship. En fläskig prog power-rökare där Smith drar från känsloläge till känsloläge i sin sociala kommentar. Den snabba ledgitarren fyller tryfflande chug-riff med en av Smiths finaste sånginsatser på länge (han har ju annars en tendens att bli smått enformig på egen hand). Låten är kanske mer power än prog, med klar högtflygande refräng och en ganska standardiserad uppbyggnad, men Smith har införlivat intressanta brytpunkter och hooks, som riffet som föranleder solot och den smått ondskefulla, tillika genialiska bryggan. Klart starkast på skivan, och en en framtida Theocracy-klassiker.

16The Soulless
Charred Walls Of The Damned - Creatures Watching Over The Dead

Sjukt ondskefull redan från Richard Christys mastodont-intro på trummorna, med tillhörande death metal-riff från Jason Suecof. Sedan kommer growls? Nej, sedan kommer Tim ”Ripper” Owens absolut fetaste sånginsats den här sidan om The Glorious Burden (Iced Earth, 2003). The Soulless är snabb, fet och obeveklig, och etsar sig fast i hjärnan från första lyssningen. Simpliciteten och direktheten slår som hammaren mot knäskålarna, medan Rippers höga stämma inte släpper den Priest-lika intensiteten - på Reach Into The Light från samma skiva visar han förresten att han fortfarande klarar av att matcha Halford. Nackdelen är kanske den något utdragna avslutningen.

15Till Death's Done Us Apart
Sonata Arctica - The Ninth Hour

Medan The Ninth Hour kanske inte skulle fått riktigt det betyg idag, som den fick när jag recenserade den, kvarstår det faktum att mörka sagan Till Death’s Done Us Apart är bland det snyggaste Sonata Arctica gjort. Med melodi och keyboards som minner om Reckoning Night, men med oresonligt mörker från poeten Kakko som snarast påminner om något de inte tidigare gjort - trots att mycket av bandets diskografi är just mörkt i stämning. Låten saknar kanske ändå den där riktigt starka refrängen som hade sett en högre placering, men uppnår storhet genom samspelet i den genomgående keyboardslingan, präglad och stark, som bryter mot Kakkos sång när han rör sig upp och ner, in och ut ur vansinne. 

14Follow The Sun
Kai Hansen - XXX: Three Decades In Metal

Kai Hansens underpresterande jubileumsalbum fick en enda fullträff, när han som avslutningslåt parade ihop sig med gamle polarn Hansi Kürsch. En speed-duell med fullträff efter fullträff vad gäller riff, melodi och uppbyggnad. Refrängen blåser bort tvivlet, med Gamma Ray-känsla och Kürschs teatraliska utrop, ”follow the sun”. Den minutlånga avslutningen kan till en början tyckas något repetitiv och överlång, men lyssna noga och du skolen finna gitarrspåret som avslutade Helloweens första Keeper-skiva; Follow The Sign. Det är subtilt och kunde gott ha gjorts lite mer tydligt, men referensen finns där i mer än låtnamnet.

13Moonlit Night
Sinbreed - Master Creator

Sinbreed lyfter tysk power speed metals fana och ämnar bana väg för framtiden. Det är ändå deras tredje fullängdare, men eftersom att Herbie Langhans plötsligt är överallt har de fått rejält med skjuts. Singeln Moonlit Night är ett Kafkanskt flaggskepp att samla sig bakom, vari ilskan i musiken blandas med desperationen i Langhans melodiska sång. Den oförglömliga refrängen ser Flo Laurins ledgitarr brista ut i harmoni med Langhans ”to live on the edge of tomorrow”. Riffverket är monumentalt och ledgitarren tryckig och hård, trumspelet klockrent och Langhans ondskefulla desperation själva stjärnan.

12Road To Victory
Civil War - The Last Full Measure

Låten är vad en power metal-låt med fokus på power ska vara, från de maffiga riffen till Daniel Mÿhrs rikthyvelinspirerade keyboards. Melodierna virvlar, bygger för att explodera i Nils Patrik Johanssons monumentala refräng. Texten, smått krigsromantisk följer mest ett tema inte helt obekant för exempelvis Manowar-fans, och - obligatorisk Sabaton-jämförelse incoming - samtidigt har Sabaton lagt ner all tid på historiskt korrekta texter och ändå landat på citat ur rullen 300. Ja jävlar. Med Johanssons färska nedsläckning i tankarna, ”the future looks brighter than ever”, och då var vägen till seger en power-slägga värdig avslutet.

11We Walk Without Fear
Primal Fear - Rulebreaker

Skivan i sin helhet var i mångt och mycket Primal Fear som gjorde sin grej, men ett par låtar - och då framför allt We Walk Without Fear - stack ut, och det inte så lite. Introt, två och en halv minut långt, ser en atmosfärsik uppbyggnad, och de långa, vindlande instrumentala partierna med Magnus Karlssons ledande gitarr genom spindelnätstäckta vrår. Refrängen är episk, med Ralf Scheepers känslosam när det behövs, men bibehåller sin hårdkantade betoning tack vare tuffa och något okaraktäristiska riff från Karlsson. Gitarrmelodierna som leder genom mörka vrår intill ett olycksbådande keyboard-klockverk sätter tung, hemsökt atmosfär när Primal Fear överträffar sig själva helt med den bästa låt de hittills gjort.

10A Rare Thunderstorm In Spring
Perihelion Ship - A Rare Thunderstorm In Spring

Titelspåret från Perihelion Ships debut, en tjugo minuters monolit som sätter tydliga spår. Det kolossala riffet som inleder, med subtil symfonik och episk intonation, går till historien som 2016 års bästa. Därifrån utvecklas låten långsamt genom ordnat kaos, satt till människans jakt efter mening i ett kosmos där Guds existens motbevisats. Tunga Opeth-influenser gör låten starkare än vad Opeth själva klarat av, och rensång blandas perfekt med growls och narration för att bilda en kohesiv helhet. Orgel, melotron och mustig bas fyller ut och leder musiken likväl som ledgitarren, i egna partier. När sedan intro-riffet återkommer framåt nittonde minuten är känslan total - vi har utvecklats så långt, men står ändå kvar vid begynnelsen. Tjugo minuter som ändå känns korta, utforskar, raserar vid avgrundens rand.

9Ashen Crown
In Mourning - Afterglow

Storslagen och episk, men mörk och oförsonlig är In Mournings stora verk Afterglow, som kanske överygar allra bäst i sin fulla prakt. Höjdpunkten på skivan, Ashen Crown är ändå ett monument, ett entropiskt fyrtorn mot de oförlåtliga vågorna, tack vare Tobias Netzells mörka inlevelse och samstämman mellan musik och känsla, och bas och gitarr i instrumentala partier. Den rytmiska första hälften med bas och rytmgitarr tuggande framåt gör stark kontrast till ledgitarren i refrängen och långsamt solospel. Så kommer den andra hälften, som till en början kan tyckas lugnare, enklare, men vid närmare efterkänsla också märks av svärta och tyngd. Och det melodiska, instrumentala avslutet är bland det vackraste som gjorts, så enkelt är det bara.

8Remedy Of My Heart
Sunburst - Fragments Of Creation

Fragments Of Creation är i sig ett alster värt att rekommendera, med flera låtar som kunnat komma med på vilken årsbästa-lista som helst. Mer symfoniskt betingad och än mer progressivt uppbyggd än resten av skivan, och med känsla för långvindad konstellation är Remedy Of My Heart med sina tolv minuter inte helt enkel att komma överens med utan att ge låten den tid, eftertanke och efterkänsla den förtjänar. Vasilis Georgious skrämmande Roy Khan-lika sångröst drar så klart en oförneklig Kamelot-känsla över alltet - kanske inte riktigt lika överdådigt - medan den tekniska mittsektionen med Gus Drax riff mot Nick Greys maffiga baslinje, som överlöses i ett långsamt utvecklande gitarrsolo visar att den musikaliska integriteten inte kompromissas. De avlösande delarna, de små detaljerna skapar en helhet utan motstycke och som lämnar mersmak. När en väl fångats släpper den inte taget.

7Words Of Fortune
Dyscordia - Words In Ruin

Jag trodde ärligt att det skulle bli Never Will som knep Dyscordias plats på den här listan - för de var ju i stort sett garanterade en, med det låtmaterialet - men Words Of Fortune har varit en riktig joker som bubblat för att slutligen fullständigt blossa ut. Den har inte samma omedelbara kraft, men med tid och lyssningar blir det känslosamma semi-balladen ett mästerverk i sin egen rätt. Den bygger långsamt under sin första hälft, med Guy Commeenes ledgitarr i täten och dubbla rytmgitarrer bakett, för att sedan brisera och pendla mellan frustration och medkänsla. Growls enbart för maximal effekt, ty Piet Overstijns känslosamma sång tar hand om det mesta, rakt ner i den hjärtskärande refrängen och den själfulla avslutningen.

6Angel In The Ashes
Project Aegis - Angel In The Ashes

Den andra av Matt Smiths låtar på den här listan, och det perfekta exemplet på varför topplistor i album är kassa - då får en inte ha med singlar. Ledgitarren sätter sig redan från början på hjärnan, och åtföljs av intressant samarbete mellan Smith och gästgitarristen Gus Drax (Sunburst), också duellsolot är mumma. Låten har också flera gästvokalister (Smith vet sina begränsningar). Otroliga insatser görs av en melankolisk Vasilis Georgiou (Sunburst), en hoppfull Rob Rock (Rob Rock) och Smith själv (den sistnämnda framför allt på gitarren), men den verkliga hjälten är Daisa Munhoz (Vandroya) och hennes sjukt inlevelsefulla och kraftiga refräng, en av årets bästa. Det river hårt, det sliter ilskt och det drar i hjärtsträngarna, samtidigt som Smiths fenomenala låtskrivartalang kommer till sin fulla rätt. Och dessutom för en god sak.

Thunder And Lightning - The Ages Will Turn

Med Columbia visar Thunder And Lightning konsten att överträffa sig själv i allt de gjort, och troligtvis det mesta de kommer att göra. Undertecknad är visserligen Bioshock-fanboy, men den svävande stadens väsen har fångats i sondet. Gitarren, smått bluesig, utvecklas till power-ackord och fläskigt riv i och med den första  fullblåsta, mäktiga refrängen. Norman Dittmars stundom kraftiga och stundom sköra stämma för sång om stadens syfte och öde, medan låten sakta briserar ut i fullskalig power metal-dominans. Robert Raths bas bygger på med fylligt sound till de klara riffen från Benjamin Dämmrich och Marc Wüstenhagen. Framåt låtens andra hälft, med tuffa solon och den känslouppbyggande bryggan följt av ett lågmält och rytmiskt trumparti, varpå det fullkomligen exploderar i full awesomeness med den oförlåtliga refrängen, än en gång. Nu väntar vi väl bara på uppföljaren Rapture?

4Distant Sky
Rhapsody - Into The Legend

Från Fabio Liones sista mästerverk med det klassiska Rhapsody. Att den skulle finnas representerad på årets lista var självklart redan i januari, men med låtskatten därpå var det inte helt enkelt att avgöra vilken låt som stack ut mest. Allt eftersom blev det slutligen uppenbart att öppningslåten - bubblaren - Distant Sky hade något… speciellt. Från den positiva feelingen rakt från start med Roberto De Michelis väldigt Turilli-lika neoklassiska gitarrsolo påbackat av en frenetisk Alex Staropoli genom den massiva refrängen med en Lione som låter bättre än någonsin, drar den gamla klassiker till minnes, medan den gör hyllning till Turillis tid i bandet då Michelis gitarr i samspel med Staropolis keyboards är något av det bästa de gjort under sin mer än tjugoåriga karriär. Den sistnämnda visar galant sin fenomenala talang för att skriva framtida Rhapsody-klassiker. I korta ordalag, den perfekta låten för Lione att gå ut i stil med.

Symphonity - King Of Persia

Från årets comeback, den helt otippade King Of Persia. En tid såg det ut som att titelspåret skulle bli den självklara vinnaren, men gömd mot slutet av skivan satt en av de största power metal-skatterna den här sidan om Eagle Fly Free. Det finns mått av Symphonitys debut, men även starka känslor av Helloweens välrenommerade The Dark Ride (2008). Ondsint speed metal blandas med mid tempo-bitar med smått orientalisk ådra. Ivo Hofmann fyller på med keyboards som varken tar rampljuset eller känns undantryckta, till Libor Krivaks maffiga riff. De delar sedermera på solorollen och avbyter varandra. Simpliciteten i strukturen håller inga överraskningar, men är ändå så otroligt snyggt framförd, och förd till perfektion genom Sasha Paeths kristallklara produktion. Det enda lilla är att Olaf Hayer kunde ha fått höras mer. Inget ont om Herbie Langhans, men Hayer hade satt refrängen minst lika bra. Å andra sidan har Langhans en mörk kvalitet i refrängen, som inte precis gör att något saknas. Unwelcome lyckas kännas mycket kortare än vad den är, men hade den varit längre hade det blivit fel.

Avantasia - Ghostlights

Sasha Paeth kan inte bara producera, han kan ju för fan spela också. Den flygande ledgitarren som öppnar titelspåret på Avantasias senaste fullängdare kan inte annat än klassas som mästerverk i sin egen rätt. Släng in Michael Kiskes kanske bästa sångprestation någonsin och du har en milstolpe i power metal-historien. Eller det kommer att bli en åtminstone. Rytmspelet är fight, också basen i det mesta spelad av Paeth, men ledmelodierna lyser starkast, liksom Kiskes underbara refräng. Efter gitarrsolot där Oliver Hartmann och Paeth spelar duell, kommer sedan Jørn Lande in för ett par tryckande rader, som kanske gärna fått bli något fler. Själva Tobias Sammet som ligger bakom hela alltet är mest en skugga av större namn - Paeth, Lande, kung Kiske - i det här sammanhanget, men icke att förglömma att det kom ur hans hjärna, och hans förmåga att inse gästernas styrkor är närmast kuslig. Låten är på många sätt perfekt, varför den på många sätt lämnar så mycket att önska. Om det finns en gud, varför finns det då inte mer sådan här musik?

1What Will Come
Blaze Bayley - Infinite Entanglement

Årets skiva, årets röst, årets låt. Ett svårt val, när det i det närmaste saknades direkt singelmaterial från den jämnstarka Infinite Entanglement. Ändå tar den här ett litet steg över stora verk som Calling You Home och A Work Of Anger. Det är bara passande, när nu snart sagt varenda ballad som släppts i år sugit hårt, att förstaplatsen går till den enda som verkligen drar i varenda hjärtsträng som finns. What Will Come är den enda låten på årets lista, som när den med Thomas Zwijsens långsamma akustiska gitarr tar sina första andetag, framkallar gåshud.

När sedan Anne Bakker mjukt för in sakta violinstråk, och Blaze Bayleys enastående, själfulla sång levereras med känsla och styrka är det svårt att tro att det någonsin gick att vara utan den här låten. Zwijsens intressanta flamenco-spelstil känns tillbakadragen och simplifierad emellanåt, för att påbackas starkt av Bakkers violin, och mer rytmiskt klappande mot det instrumentala mittpartiet med Bakkers vackra solo. Bayley, mer bakåtlutad, känner sina egna styrkor och svagheter när han kommer till insikten om ensamheten i den tomma rymden. Den sista refrängen lyfter, svävar, och Bayley flyger i ljusets hastighet. Heavy metal, power metal, vem fan bryr sig, det här är otroligt vackert. Men det krävs nog att en känner efter med hjärtat och inte bara med öronen.

Topp tio album?
En oerhört tråkig lista, mest för att den är väldigt lik listan här ovanför, och så har jag ju redan recenserat skivorna en gång redan.
Veonity - Into The Void Sonata Arctica - The Ninth Hour Charred Walls Of The Damned - Creatures Watching Over The Dead Dyscordia - Words In Ruin Sunburst - Fragments Of Creation
In Mourning - Afterglow Symphonity - King Of Persia Rhapsody - Into The Legend Avantasia - Ghostlights Blaze Bayley - Infinite Entanglement
Årets honorable mentions
Årets svenska power metal-släpp (för som helhet var skivan bättre än Civil Wars, mind you), Veonitys andra fullängdare Into The Void, bjöd på storslagna hymner i form av When Humanity Is Gone och framför allt titelspåret In The Void, vilka vuxit rejält. Också Hemina kom starkt med ett par låtar från nya skivan Venus - framför allt I, en intrikat musikalisk och utsvävat progressiv låt som behöver mer tid, men dansar där kring 20-strecket. Den största homagen går däremot till Sunrise. Deras album Absolute Clarity höll inte föregångarens nivå, men avslutningslåten Thunder In The Distance vet perfektion, när just det där keyboardsolot bryter av och fullständig mysfaktor tar vid. Föll på mållinjen.
Årets besvikelse
Varje år som inte Wizard släpper sitt nästa album är en ny besvikelse, även om det inte direkt har utlovats är väntan olidlig. En av de största besvikelserna är Poets Of The Fall, som ju släppte albumet Clearview i höstas. Ett par låtar som vuxit en aning, men i övrigt har det inte alls varit någon större kioskvältare. Värst av av alla är nog ändå Kai Hansens trettioårsjubileum, som skulle firas med buller och brak på skivan XXX: Three Decades In Metal. Visst, en duglig skiva, med en låt som hittade upp på årsbästan, men med tanke på vem vi talar om och vilka gäster han hade är det en underprestation.
Årets överraskning
Symphonitys comeback, fullständigt monumental, och med en så fenomenal skiva därtill. Mer heavy än symphonic, i jämförelse till debuten, något som undertecknad gärna går med på. Produktionen av Sasha Paeth gör ju knappast någonting sämre, men det som känns allra mest är Olaf Hayers återkomst. Titelspårets refräng: "When breathing my last breath by your side, I believe I will be redeemed." Kära Olaf Hayer: Det här är vad jag vill säga till dig.
Årets nykomling
Är kanske fel att kalla det, men Sunbursts massiva debut Fragment Of Creation har svept undan motståndet på ett otroligt sätt. Skivan behöver mer än en lyssning för att börja växa och får den det så kommer den inte att göra någon besviken. Den utmärks kanske till ytan mest av att Vasilis Georgiou (Black Fate, Innosense) påminner om Roy Khan (ex- Kamelot), men det är mycket större och djupare än så. Sunburst, värda att hålla utkik för.
Nästa år?
Svårt att veta exakt vad som finns att förvänta sig. 2016 visade att mycket av det bästa kom helt oannonserat. Visst går det att ana storhet när pumporna är återförenade, om än bara för en turné som troligtvis landar på SRF. Albummässigt väntar vi på Blaze Bayleys uppföljare till Infinite Entanglement och hoppas att det inte slarvats bara för att det skulle gå fort. Och så klart... Iced Earth, motherfucker.
#GoingOutInStyle (#AlsoWithAList)