A Tortulicious 2017

Genre: Tankar om musik

När en inleder en årskrönika är det gammal sed att i några koncisa rader sammanfatta det gångna året, men det 2017 vi lägger bakom oss är det nog ingen som vill minnas. Undantaget och den ljusa strimman bland alla fake news och snuskgubbar som inte kan hålla fingrarna för sig själva har varit musiken (och du vet, en du); 2017 har varit ett löjligt bra år för allehanda fans av heavy metal. Egentligen sammanfattar nog Spotify saken enklast: "Under ett år då många bara ville stänga av gav musiken oss en anledning att fortsätta lyssna." Det säger nog det allra mesta, så utan vidare är här Mr. Tortures lista över de tjugo bästa och mesta låtarna 2017. Om dina favoriter inte finns med, så beror det på att du har fel. Släng skinkan i ugnen, hiva ut katten och lägg ner den där kvinnan, så kör vi.A Tortulicious 2017
  
A Tortulicious 2017: top 20
A Tortulicious 2017: 24 timmar av årets bästa musik
 
 
20Kingdom Of The Blind
Almanac - Kingslayer

Kingdom Of The Blind (tages gärna med introt Kingslayer) är elakt mörk och med en symfonisk backdrop för de skitiga riffen tankarna till Symphonitys senaste platta. Almanac har svävat en hel del mellan överflödighet och duglighet, men den här låten visar att potentialen verkligen finns där. Refrängen är episk och storslagen, men Smolski har tonat ner ostigheten genom de två hårdkantade vokalisterna och gruffigare riff i både rytm och ledspår. Hela tiden ligger Smolskis keyboards som en regal gobeläng i bakgrunden, men mörkret tar den inte från kompositionen. Jag föreslår att vi ger låten tid att gro.

 
---
 
19Black Eyed Children
Astral Doors - Black Eyed Children

I stort sett den enda bra låten från Astral Doors senaste platta är titelspåret. En åtta minuter domedags-saga om svartögda barn, läskig pasta och rädsla i största allmänhet. Klart Sabbath-inspirerad påminner den om Dio-låtar som Lock Up The Wolves och Strange Highways samt egna alster i klass med Apocalypse Revealed. Samtidigt är den något mer livlig eftersom Astral Doors inte helt går ner i doom-träsket utan tack vare subtila keyboards och ett stundtals högre tempo, med fryntliga gitarrer och inlevelsefull närvaro av Nils Patrik Johansson håller sig till power-melodier och heavy metal-riff. Ändå känns det, när den tonar ut, som om den hade lite, lite mer att ge, som kunnat landa en högre placering.

 
---
 
18To Begin Again
Damnations Day - A World Awakens

To Begin Again är känsla personifierad, tyngd av Maiden-eska ledgitarrer och själfull sång. De australiensiska pojkarna har skapat ett djup utan att nödvändigtvis försöka; det känslomässiga mittpartiet innan solot drar ner smilbanden, och när solot sedan kommer är det som en storm av känslor. Slutligen övergår det i en enormt känslig refräng, som har gått i hjärnan många långa nattskift, med Mark Kennedys melankoliska styrka varmt ringande, ”Tell me all your thoughts, tell me how to let go”.

 
---
 
 
17Rise Of The Ancestor
Ancestral Dawn - Souldance

En vittnesbörd till musikårets styrka är att Ancesetral Dawns debut i januari fick fyra och en halv tortyrskalle, och så hamnar starkaste låten Rise Of The Ancestor ändå relativt lågt på listan. En episk, melodisk power metal-slänga som bara dryper av ost och falsetter. Jorge Segersbol gör storslagen duett med Jonas Heidgert i refrängen som är precis allt som Helloween lovade för snart trettio år sedan. Inte ens Rick Altzi förmäktar sänka låten, och här gör han rentav bra ifrån sig. Lägg till det Josue Castros förträffliga solo och den starka, flygande känslan i Jorge Higginsons små-folkiga komposition och årets ost är presenterad!

 
---
 
16Truth In Legend
Burning Shadows - Truth In Legend

Det här är vad som händer när amerikaner gör power metal på sitt eget sätt och gör det helt rätt. Sju intensiva minuter av raseri, monstruös tyngd, ansiktssmältande gitarrprestation och vrålande som skulle få självaste Dovahkiin att rodna. Tom Davy är fullkomligt manisk i rollen som berättare, äventyrare och stridsvrålare, medan numer avhoppadde Greg Jones blästrande gitarr får agera storyteller när draken ska dräpas. Burning Shadows har gjort den ostig utan att låta ostig och bara det i sig måste ju vara ett konstdrag värt att vråla med Davys imponerande stämma från bergstopparna.

 
---
 
15Set Me Free
Vedalia - Radiance

De örnsköldsvikska nykomlingarna har visat starkt prov på skickligt låtsnickrande och stor kunskap i vad som får en låt att funka. Inte minst gäller det den apokalyptiska Set Me Free, med dess rasande inlevelse och rafflande gitarrnärvaro från Oskar Lindmark, mot en smattrande bas från Oskar Andersson och en fullskalig attack från Leo Vedbergs trummor. Victor Hellholms otroligt dramatiska keyboards mot Anderssons cyniska sång. Ledgitarren, med fantastiskt solo och svindlande melodier, är kanske låtens bästa del, och tillsammans med Vedbergs trummor ger de intrycket av att de är veteraner på det här. Det här är inte Vedalias sista dans.

 
---
 
14Rhapsody Of Fire
Anthriel - Transcendence

2017 har inte varit Rhapsody Of Fires år med nyinspelade klassiker och ett forsök att ersätta Fabio Lione; in sveper Anthriel med en symfonisk, progressiv, svindlande saga. Den har inte mycket gemensamt med bandet av samma namn, men ändå. Finnarna har utvecklat sin eklektiska prog metal från första plattan och lägger här till kraftiga power-element och symfoniska inslag i något som kanske bara kan kallas en eldgjuten rapsodi; Antti Hakkulinens varma keyboards lägger den melkodiska touchen till Timo Niemistös tuffa gitarr och väldigt högtidliga, men icke desto mindre, hårdföra refräng - hans verksamhet på den glödande ledgitarren ska vi ju inte ens tala om. Eld och lågor.

 
---
 
13Spirals Within Thy Being
Persefone - Spirals Within Thy Being

På inget sätt kan Persefone kallas simpla. Ända sedan starten har de successivt vuxit i och runt sig själva, och hela tiden helt målmedvetet. Sannolikt den mest intellektuellt stimulerande låten på listan (och plattan ligger ju för övrigt närmare toppen i den listan), progressiv så inåt helvete. Marc Martins är förtvivlan och raseriet självt mot Miguel Espinosas stundtals melankoliska inlevelse på keyboarden. Bäst är ändå Toni Mestres monstermamma till baslinjer, fullkomligt bestialiska, och de hypnotiska, gastkramande ledgitarrerna. Anledningen till den smått taskiga placeringen är att albumet verkligen förtjänar att höras i sin helhet.

 
---
 
12Eyrie
Ne Obliviscaris - Urn

Dessa australiska gossar är visserligen ett släng mer överhypade än Urn kanske förtjänade, men jösses, Eyrie är en växare utan dess like. Visst, de sista tre minuterna passar inte riktigt in, men de första nio är fenomenala i dess uppbyggande känslighet och stilrena blandning av det sköna och det fasansfulla. Mycket är nog tack vare Tim Charles, vars violin tillsammans med en finstämd gitarr från Benjamin Baret banar väg sida vid sida med Charles vackra sångmelodier och otroligt stämningsfulla sång. När vid fyra och en halv minut låten blir tyngre och hårdare behålls Charles finstämdhet och får vacker kontrast mot Xenoyrs growls. En vacker, mästerlig komposition, som kom ganska otippat.

 
---
 
11Revolution Fighters
Power Quest - Sixth Dimension

Vad som gör Revolution Fighters till ett enormt vinnande koncept är att den inte känns som en Power Quest-låt. Inte lika positiv och upplyftande som Lords Of Tomorrow och inte lika mörk som Face The Raven, men levererar ändå en skaplig käftsmäll och lagom mycket ost. Steve Williams lägger sina keyboards kraftigt i bakgrunden och låter Glyn Williams och Andrew Kopczyks monstruösa riff ta ljuset istället. Ashley Edisons gruffigare sång får stark kontrast i refrängens höga noter, och han visar sig verkligen en värdig frontman. Revolution Fighters har ett släng av den där ostigheten som Power Quest gör så bra, men känns annorlunda och fräsch.

 
---
 
10Chimerical Visions
Avandra - Tymora

Denna Puerto Ricanska institutions debut var förvånansvärt stark. Christian Ayala Cruz är den ensamme huvudmannen bakom verket, och på så vis mycket imponerande. Chimerical Visions är hypnotisk och virvlande, ett långt och progressivt verk utan definierbar början eller slut. Hans subtilt kraftfulla röst gör verklighet av ett sällanskådat djup, och gitarrprogressionen är av utomjordisk börd. Framför allt de avslutande tre-fyra minuterna, långa instrumentala passager vilka blandar täta riff och solon med känslofyllda pianostråk, är beundransvärda. När pianot slutligen långsamt sjunker undan undrar en bara, har det verkligen gått tio minuter redan?

 
---
 
9Live Your Life
Wizard - Fallen Kings

Planetens mest underskattade band släppte väl inte en karriärsdefinierande platta i år (som dessutom kom två år för sent, men det kan vi ta senare), men likväl en sammanfattande. Live Your Life, på blotta sju minuter, är en av bandets längsta spår, och som titeln kanske avslöjar vittnar den om äkta spelglädje. Som vanligt när det gäller Wizard är det underskattat fenomenal komposition, med Snoppi Denns trummor som ett helt slagverk som står för tyngden, medan Michael Maass och Dano Boland tryfflar fram i battalj, med den senare i frenetiska melodier för Sven D’Anna att fylla ut – vilket han gör här utan att visa tecken på att tröttna. Det är inte True Metal på nytt, men en anthem för Wizard anno 2017.

 
---
 
8Invoking The Woodland Spirit
Elvenking - Secrets Of The Magick Grimoire

Ett kusligt intro som briserar i fullskalig melodisk attack med Aydans och Rafahels blästrande gitarrer i fokus ena ögonblicket, episk körsång och högtidliga keyboards i nästa och ständigt med Damnagoras kanske största och mest imponerande sånginsats någonsin. Hela tiden finns Jakobs mustiga bas där bakom för att backa upp. En upplyftande men sällan ostig historia, på många sätt typexemplet på vad folk metal ingjuten i flygande power metal kan och bör vara. Det var många ord, när det egentligen bara räcker med ett enda; mäktigt. Det har tagit Elvenking lång tid att komma hit, och det här kan mycket väl vara zenit i deras ganska extensiva låtskatt. Den här blir svårtoppad.

 
---
 
7Together We Can Move The Sun
Blaze Bayley - Endure And Survive

Med den avslutande delen i det andra kapitlet om William Black går Blaze Bayley djupt i den känslomässiga stämningen som bara han kan sätta. Den börjar vackert akustiskt och går sedan över i ett mid tempo-verk som hela tiden leds av Bayleys flödande, melodiska sånglinjer och text som känns ända in i själen med vetskapen att karln menar varje ord. Avslutningsvis blir den akustisk igen, Bayleys röst leder och sätter också en mörkare stämning inför den kommande plattan som ska avsluta historian om William Black. Låten är Bayley i sitt rätta element, liksom fjolårets vinnare, varmt känslig och med fötterna både i det vackra och det förödande.

 
---
 
6The Path To The Endless Fall
Vandroya - Beyond The Human Mind

Öppningslåten till Vandroyas album (räknar inte med introt, men det passar till) är inte den enda stigen på den här listan, men är den enda som välsignats med Daisa Munhozs otroliga pipa. Det har skalats tillbaka på allt som överflödigt är. Bara Munhoz och hennes lidelse och känsla (hon påminner mig om Matt Barlow i det hänseendet), och en vansinnigt stilig gitarrduo i Marco Lambert och Rodolfo Pagotto (som bägge hoppat av Vandroya i dagsläget) som tillsammans frälser, fördömmer och frälser om igen i de melankoliskt snygga ledgitarrerna och melodiska passagerna mellan Munhoz fantastiska sång som omvandlar sorg till hopp. Refrängen är medryckande, känslomässig och stark, och visar verkligen varför Vandroya - och framför allt Munhoz - är bland det bästa genren har idag.

 
---
 
5Tears Of His Majesty
Ascendant - A Thousand Echoes

Den här låten, från Ascendants debut, var inte en omedelbar hit. Den krävde en del tid, men jösses så den slutligen levererade! Ashish Shetty och Alaa Abousadah bidrar med vad som mycket väl kan vara årets fläskigaste riff och solande. Progressionen till den melodiska avslutningen är gloriös, och sedan återvänds det avslutningsvis till det massiva riffet. Fenomenalt! Det enda som kan anmärkas på är att bassisten Puneet inte är världens bästa growlare, men i rensången lägger Youmni Abou Al Zahab hela själen i varenda ord. Från det känslomässiga introt till det avslutande ”let’s war” är han mästerlig och stark. Från det hemsökande vackra introt till de överväldigande riffen som följer, till de flödande och böljande sånglinjerna och leveransen därav, till den massiva, smattrande basen till det splittrande solot, den här bara växer och växer.

 
---
 
4Black Flag
Iced Earth - Incorruptible

Föga förvånande står Iced Earth rankade i toppen, även om låtvalet inte var helt förhandstippat. Bland låtar som Raven Wing, Great Heathen Army och Clear The Way tog det ett tag för pirathymnen Black Flag att visa sina rätta färger. Med inledning i rök och mystik genom Jake Dreyers ledgitarr briserar den snart ut i en fullfjädrad bredsida av Iced Earth sitt esse. Det eminenta låtskrivandet från Jon Schaffer får liv genom de perfekta insatserna. Stu Blocks fenomenala register kommer till sin rätta när han i refrängen skär halsen av fienderna i höga noter och i verserna går djupare. Låten hämtar melodi från power-genren, medan Schaffers klassiska rytm håller stadig grund och Dreyers subtila ledgitarr gjuter lågor under Blocks hårda refräng. Ett mästerligt anförande, hissa svart flagg!

 
---
 
3Land Of Information
Pyramaze - Contingent

Detta var ju inte det enklaste beslutet, för Pyramazes femte fullängdare är näst intill fullproppad med fullkomligt förstklassiga hits (A World Divided var knapp tvåa, jävligt knapp tvåa), men slutligen måste valet falla på öppningslåten Land Of Information. Det lilla mästerverket på knappa sex minuter fullkomligen briserar med attityd och storvulenhet förpackad i en tät produktion. Ledgitarrerna bryggar prog och power så intrikat och perfekt med Sørensens blästrande trumspel, och Harøys råa styrka helt lössläppt. Han visar att han kan stå bland de giganter som hållit hans post förr. Och du stora skit, den där förbannade refrängen! Ett monstrum helt enkelt, och beviset för att Pyramaze är heavy metals nutid och framtid.

 
---
 
2Nobody Sleeps Here...
Witherfall - Nocturnes And Requiems

Avslutningslåten på Witherfalls näst intill perfekta debut (årets album) är dess mest progressivt böjda, och ett mästerverk på två ben. De benen tillhör Jake Dreyer, som visar att han inte bara kan följa direktiv, utan att han kan hålla samma kvalitet (om inte högre) på eget bevåg. Nobody Sleeps Here... är Edgar Allan Poe i musikform, mörk, melodisk och tung, stundtals elak som en svart mardröm. Ett nio minuter långt mästerverk om nattskräck, förgyllt av Dreyers eminenta ledgitarr och felfri progression genom shreds och mörkaste rifftyngd om vartannat. Joseph Michael ylar och skäller om vartannat, Anthony Crawford ligger som en tät dimma bakom Dreyer och den framlidne Adam Sagan lägger sin egen touch på de bestialiska trummorna. Progpower-perfektion.

 
---
 
1Mexico
Alestorm - No Grave But The Sea

Från det rysligt mysiga tv-spelsintrot i äkta Christopher Bowes-stuk vet en att en hittat guld. När det sedan brister ut i fryntlig allsångsmetal, med lagom folk-mängd och lagom eftertryck i Peter Alcorns trummor bakom Elliot Vernons dragspels- och fiolimitation och Bowes ruffigt mustiga stämma om att lämna is och kyla bakom sig för betydligt mer kaktusbeklädda vidder. Det finns helt enkelt ingenting med den här låten som inte är absolut världsklass. Årets - om inte decenniets - bästa låt! På med sombreron och yo ho Mexico!

 
---
Årets honorable mentions
 
Så många verkligt feta låtar fick ligga i en stor gyttjepöl och brottas om sista platsen på årets lista. Lunar Shadows eminenta The Kraken ligger nära, liksom Galderias hymn Shining Unity. Gott om progressive metal hittade också nästan fram; Dvne, Mercury Rust, Perihelion Ship, alla värdiga kandidater. Allra närmast ligger dock den minst sagt episka avslutningslåten från Duskmourns senaste platta; The Last Voyage. Den är något en inte har råd att missa, som fan av dödsmetall eller allting episkt.
 
Årets besvikelse
 
Dream Evil gjorde comeback i år, med plattan Six, som inte levde upp till någonting i stort sett. Frågan är om det är en besvikelse i sig, då förväntningarna inte alls var höga efter flera års tystnad efter ett halvdugligt album. Nej, istället är det den i begynnelsen otroligt lovande spanska akten Tales Of Gaia som svikit mest. När de efter en stark debut-EP fick chansen att släppa en fullängdare gjorde de tyvärr valet att anställa den totalt tondöve Nestor Català som vokalist. Som resultat blev plattan lika rolig som en frontallobotomi. Ouch.
 
Årets nykomling
 
Kan det vara något annat än Witherfall? Deras debutplatta är utan tvekan årets album, och trots att de redan innan dess release miste trummisen Adam Sagan visar de inga tecken på att sakta ner. De plockades upp av Century Media, och kan de i fortsättningen hålla samma löjligt höga nivå som på Nocturnes And Requiems förutspås en ljus framtid - om de behåller mörkret.
 
Nästa år?
 
Det har redan gjorts några kungörelser rörande tidiga skivsläpp för 2018, och medan vi ännu väntar på den där stora kioskvältaren i rostern börjar det hypas upp för två legendarer; de mäktiga Saxon och de ännu mäktigare Judas Priest. Fabio Lione ser inte heller ut att lugna ner sig; nytt släpp med Angra och det nya Frontiers-projektet Lione/Conti. Därutöver flera andra intressanta släpp, från bland andra In Vain, Victorius och Sonic Prophecy. Förväntningar finns.
 
#GoingOutInStyle (#AlsoWithAList)
 
Jag antar att det inte finns något mer kvar än att önska ett riktigt, riktigt #GottNytt-- Hold the fuck up. Trodde du verkligen att Mexico skulle vara årets låt?
 
1The Path To Perseverance
Mindmaze - Resolve

Listans andra stig, och dess messt fulländade. Ytterligare progpower-perfektion, här inte fullt så mörk men likväl kraftigt känslomässigt laddad. Sarah Teets är ett emotionellt laddat kraftpaket som släpper lös inre demoner och finner styrka; hennes röst mot de gastkramande melodierna från Jeff Teets gitarr och återhållsamma keyboards levererar gåshud som inga andra; hans solon fyller ett sorts tomrum en inte visste fanns. Till och med Rich Pasqualones bas känns känsloladdad och nära bristningsgränsen.

Lång och progressiv är The Path To Perseverance en introspektiv och episk behemot som slutligen fulländar Mindmazes mångåriga sökande efter ljuset. Den består av flera vackert bryggade partier, som alla tycks bygga mot ett ounvikligt avslut; akustiska partier med betryggande basnärvaro utvecklas till fullfjädrade gitarrsolon och blir till imponerande sångprestationer packade med känsla från Sarah Teets. När vid sjuminuters-märket Jeff Teets släpper lös med ett återhållsamt riff och hela alltet kommer tillsammans är det som om dörren funnits där hela tiden; resolve. Ett melodiskt mästerverk.

 
---
#CantBelieveYouFellForIt

A Tortulicious 2016

Genre: Tankar om musik

2016 har varit ett värdelöst år som gjorts marginellt mindre värdelöst tack vare de nedan presenterade låtarna (och några till), och en hashtagg eller två. Jag kikar lite på vad jag skrev för dumheter förra året, och det var ju något snarlikt. Precis som alltid när diverse tyckare och kännare sätter ihop listor över årets musik är det album det gäller, och då mestadels amerikansk metal och en total avsaknad av power metal. Jag kan lova att jag läst fler listor än jag själv vill tro, som sätter Metallicas Hardwired... To Self Destruct på en förstaplats, trots att den inte har någonstans i närheten att göra. Det kan ju också ligga en del i att de största sidorna är ökända power-hatare. Inte helt otippat är det väl kanske att den här #Tortyrlistan - vilken förresten är den enda lista som är helt korrekt - huserar en del power metal. 
 
A Tortulicious 2016
I vanlig ordning har skippat skippat att göra en lista över de bästa albumen, för alla andra gör sådana. Och dessutom finns det andra anledningar, till vilka jag återkommer längre ner. Det rafflande musikåret 2016 har ändå bjudit på den ena överraskningen efter den andra, med både nya upptäckter och gamla bekantskaper som tänt upp. Trots att gammal fortfarande är äldst, har en hel del bevis kommit till ljus, som talar för att yngre generationer börjar ta mer och mer mark. Vi har sett Metallica och Megadeth bland andra släppa nytt i år, och samtidigt blåsas bort av yngre band som de själva inspirerade.
 
Det blir ingen topp 20-lista på vare sig Spotify eller Youtube eftersom ingen av dem har alla låtarna, däremot här nedan en stor mysig lista med musik som släppts under året. Perfekt som julmusik när en tröttnat på Feliz Navidad (vilket jag personligen gjorde efter fem sekunder). Jag skulle kunna skriva en längre, personlig krönika här och låtsas att någon bryr sig, eller lufta värdefulla tankar över världens tillstånd som det är idag, med visdomsord och framtidshopp. Men det skiter vi i. Släng skinkan i ugnen, hiva ut katten och lägg ner den där kvinnan, så kör vi.
 
 
 
20The Whistleblower: Vindication
Alarion - Waves Of Destruction
 

Den tjugonde platsen har varit föremål för batalj mellan flera låtar, men egentligen är The Whistleblower: Vindication (gärna med tillhörande intro) given. Hur låten utvecklas minut efter minut är mästerligt utfört, och Bas Willemsens talang ofrånkomlig, både som musiker och låtskrivare. Det är i mycket precis vad en förväntar sig, men lyckas ändå vara tillfredsställande. Tugg-riffet bak det första solot markerar hårt utan att bli aggressiv, medan ledgitarren är luftig och färsk. Låten behandlar Edward Snowden och hans avslöjande, framfört av Damian Wilson (Threshold), som ger en multifacetterad, stundtals något mjuk, insats i historieberättandet, påbackad av Tineke Roseboom och Willemsens långsamt uppbyggande rytmgitarr.

 
---
 
19Angels & Demons
Wings Of Destiny - Kings Of Terror
 

Redan den vanliga versionen av låten, med enbart Anton Darusso på sång är grym, men bonusversionen med gästspel av ingen mindre än Fabio Lione (Angra, ex- Rhapsody) är fenomenal. Efter ett illavarslande intro ska fullskalig aggression blandas med en kolossal melodisk refräng, där den ostkantade duettsången inte tillåts gå full cheese för att spara till de verkligt maffiga bitarna. Gitarrspelet är kanske ändå det som mest utmärker låten, med Allan Murillos och Cristian Jiménez snirkliga ledgitarr med symfoniskt orienterade subtila keyboards i verser och brygga, till duellsolot som släcker allt tvivel.

 
---
 
18The Force Of Our Creation
Universal Mind Project - The Jaguar Priest
 

The Jaguar Priest var kanske inte den höjdarskiva som en kunnat hoppats på, men tog ordentlig fart mot de sista fyra låtarna. Den absoluta höjdpunkten kom i åtta minuter långa The Force Of Our Creation, lång och progressivt uppbyggd, med en genomgående positiv feel. Johan Reinholdz (Andromeda) mästerliga gitarrspel och maffiga baslinjer av gästande Mike LePond (Symphony X) lägger till det där extra, framför allt i den instrumentala mittsektionen och det högdanade solot som avslutar låten, medan de båda vokalisterna Elina Laivera och Henrik Båth ger den moget kvalificerade musiken en ungdomlig känsla, och är båda väldigt mainstream-anpassade.

 
---
 
 
17Paper Tiger
Theocracy - Ghost Ship
 

Den första av två Matt Smith-låtar på listan, den feta öppningslåten från skivan Ghost Ship. En fläskig prog power-rökare där Smith drar från känsloläge till känsloläge i sin sociala kommentar. Den snabba ledgitarren fyller tryfflande chug-riff med en av Smiths finaste sånginsatser på länge (han har ju annars en tendens att bli smått enformig på egen hand). Låten är kanske mer power än prog, med klar högtflygande refräng och en ganska standardiserad uppbyggnad, men Smith har införlivat intressanta brytpunkter och hooks, som riffet som föranleder solot och den smått ondskefulla, tillika genialiska bryggan. Klart starkast på skivan, och en en framtida Theocracy-klassiker.

 
---
 
16The Soulless
Charred Walls Of The Damned - Creatures Watching Over The Dead
 

Sjukt ondskefull redan från Richard Christys mastodont-intro på trummorna, med tillhörande death metal-riff från Jason Suecof. Sedan kommer growls? Nej, sedan kommer Tim ”Ripper” Owens absolut fetaste sånginsats den här sidan om The Glorious Burden (Iced Earth, 2003). The Soulless är snabb, fet och obeveklig, och etsar sig fast i hjärnan från första lyssningen. Simpliciteten och direktheten slår som hammaren mot knäskålarna, medan Rippers höga stämma inte släpper den Priest-lika intensiteten - på Reach Into The Light från samma skiva visar han förresten att han fortfarande klarar av att matcha Halford. Nackdelen är kanske den något utdragna avslutningen.

 
---
 
15Till Death's Done Us Apart
Sonata Arctica - The Ninth Hour
 

Medan The Ninth Hour kanske inte skulle fått riktigt det betyg idag, som den fick när jag recenserade den, kvarstår det faktum att mörka sagan Till Death’s Done Us Apart är bland det snyggaste Sonata Arctica gjort. Med melodi och keyboards som minner om Reckoning Night, men med oresonligt mörker från poeten Kakko som snarast påminner om något de inte tidigare gjort - trots att mycket av bandets diskografi är just mörkt i stämning. Låten saknar kanske ändå den där riktigt starka refrängen som hade sett en högre placering, men uppnår storhet genom samspelet i den genomgående keyboardslingan, präglad och stark, som bryter mot Kakkos sång när han rör sig upp och ner, in och ut ur vansinne. 

 
---
 
14Follow The Sun
Kai Hansen - XXX: Three Decades In Metal
 

Kai Hansens underpresterande jubileumsalbum fick en enda fullträff, när han som avslutningslåt parade ihop sig med gamle polarn Hansi Kürsch. En speed-duell med fullträff efter fullträff vad gäller riff, melodi och uppbyggnad. Refrängen blåser bort tvivlet, med Gamma Ray-känsla och Kürschs teatraliska utrop, ”follow the sun”. Den minutlånga avslutningen kan till en början tyckas något repetitiv och överlång, men lyssna noga och du skolen finna gitarrspåret som avslutade Helloweens första Keeper-skiva; Follow The Sign. Det är subtilt och kunde gott ha gjorts lite mer tydligt, men referensen finns där i mer än låtnamnet.

 
---
 
13Moonlit Night
Sinbreed - Master Creator
 

Sinbreed lyfter tysk power speed metals fana och ämnar bana väg för framtiden. Det är ändå deras tredje fullängdare, men eftersom att Herbie Langhans plötsligt är överallt har de fått rejält med skjuts. Singeln Moonlit Night är ett Kafkanskt flaggskepp att samla sig bakom, vari ilskan i musiken blandas med desperationen i Langhans melodiska sång. Den oförglömliga refrängen ser Flo Laurins ledgitarr brista ut i harmoni med Langhans ”to live on the edge of tomorrow”. Riffverket är monumentalt och ledgitarren tryckig och hård, trumspelet klockrent och Langhans ondskefulla desperation själva stjärnan.

 
---
 
12Road To Victory
Civil War - The Last Full Measure
 

Låten är vad en power metal-låt med fokus på power ska vara, från de maffiga riffen till Daniel Mÿhrs rikthyvelinspirerade keyboards. Melodierna virvlar, bygger för att explodera i Nils Patrik Johanssons monumentala refräng. Texten, smått krigsromantisk följer mest ett tema inte helt obekant för exempelvis Manowar-fans, och - obligatorisk Sabaton-jämförelse incoming - samtidigt har Sabaton lagt ner all tid på historiskt korrekta texter och ändå landat på citat ur rullen 300. Ja jävlar. Med Johanssons färska nedsläckning i tankarna, ”the future looks brighter than ever”, och då var vägen till seger en power-slägga värdig avslutet.

 
---
 
11We Walk Without Fear
Primal Fear - Rulebreaker
 

Skivan i sin helhet var i mångt och mycket Primal Fear som gjorde sin grej, men ett par låtar - och då framför allt We Walk Without Fear - stack ut, och det inte så lite. Introt, två och en halv minut långt, ser en atmosfärsik uppbyggnad, och de långa, vindlande instrumentala partierna med Magnus Karlssons ledande gitarr genom spindelnätstäckta vrår. Refrängen är episk, med Ralf Scheepers känslosam när det behövs, men bibehåller sin hårdkantade betoning tack vare tuffa och något okaraktäristiska riff från Karlsson. Gitarrmelodierna som leder genom mörka vrår intill ett olycksbådande keyboard-klockverk sätter tung, hemsökt atmosfär när Primal Fear överträffar sig själva helt med den bästa låt de hittills gjort.

 
---
 
10A Rare Thunderstorm In Spring
Perihelion Ship - A Rare Thunderstorm In Spring
 

Titelspåret från Perihelion Ships debut, en tjugo minuters monolit som sätter tydliga spår. Det kolossala riffet som inleder, med subtil symfonik och episk intonation, går till historien som 2016 års bästa. Därifrån utvecklas låten långsamt genom ordnat kaos, satt till människans jakt efter mening i ett kosmos där Guds existens motbevisats. Tunga Opeth-influenser gör låten starkare än vad Opeth själva klarat av, och rensång blandas perfekt med growls och narration för att bilda en kohesiv helhet. Orgel, melotron och mustig bas fyller ut och leder musiken likväl som ledgitarren, i egna partier. När sedan intro-riffet återkommer framåt nittonde minuten är känslan total - vi har utvecklats så långt, men står ändå kvar vid begynnelsen. Tjugo minuter som ändå känns korta, utforskar, raserar vid avgrundens rand.

 
---
 
9Ashen Crown
In Mourning - Afterglow
 

Storslagen och episk, men mörk och oförsonlig är In Mournings stora verk Afterglow, som kanske överygar allra bäst i sin fulla prakt. Höjdpunkten på skivan, Ashen Crown är ändå ett monument, ett entropiskt fyrtorn mot de oförlåtliga vågorna, tack vare Tobias Netzells mörka inlevelse och samstämman mellan musik och känsla, och bas och gitarr i instrumentala partier. Den rytmiska första hälften med bas och rytmgitarr tuggande framåt gör stark kontrast till ledgitarren i refrängen och långsamt solospel. Så kommer den andra hälften, som till en början kan tyckas lugnare, enklare, men vid närmare efterkänsla också märks av svärta och tyngd. Och det melodiska, instrumentala avslutet är bland det vackraste som gjorts, så enkelt är det bara.

 
---
 
8Remedy Of My Heart
Sunburst - Fragments Of Creation
 

Fragments Of Creation är i sig ett alster värt att rekommendera, med flera låtar som kunnat komma med på vilken årsbästa-lista som helst. Mer symfoniskt betingad och än mer progressivt uppbyggd än resten av skivan, och med känsla för långvindad konstellation är Remedy Of My Heart med sina tolv minuter inte helt enkel att komma överens med utan att ge låten den tid, eftertanke och efterkänsla den förtjänar. Vasilis Georgious skrämmande Roy Khan-lika sångröst drar så klart en oförneklig Kamelot-känsla över alltet - kanske inte riktigt lika överdådigt - medan den tekniska mittsektionen med Gus Drax riff mot Nick Greys maffiga baslinje, som överlöses i ett långsamt utvecklande gitarrsolo visar att den musikaliska integriteten inte kompromissas. De avlösande delarna, de små detaljerna skapar en helhet utan motstycke och som lämnar mersmak. När en väl fångats släpper den inte taget.

 
---
 
7Words Of Fortune
Dyscordia - Words In Ruin
 

Jag trodde ärligt att det skulle bli Never Will som knep Dyscordias plats på den här listan - för de var ju i stort sett garanterade en, med det låtmaterialet - men Words Of Fortune har varit en riktig joker som bubblat för att slutligen fullständigt blossa ut. Den har inte samma omedelbara kraft, men med tid och lyssningar blir det känslosamma semi-balladen ett mästerverk i sin egen rätt. Den bygger långsamt under sin första hälft, med Guy Commeenes ledgitarr i täten och dubbla rytmgitarrer bakett, för att sedan brisera och pendla mellan frustration och medkänsla. Growls enbart för maximal effekt, ty Piet Overstijns känslosamma sång tar hand om det mesta, rakt ner i den hjärtskärande refrängen och den själfulla avslutningen.

 
---
 
6Angel In The Ashes
Project Aegis - Angel In The Ashes
 

Den andra av Matt Smiths låtar på den här listan, och det perfekta exemplet på varför topplistor i album är kassa - då får en inte ha med singlar. Ledgitarren sätter sig redan från början på hjärnan, och åtföljs av intressant samarbete mellan Smith och gästgitarristen Gus Drax (Sunburst), också duellsolot är mumma. Låten har också flera gästvokalister (Smith vet sina begränsningar). Otroliga insatser görs av en melankolisk Vasilis Georgiou (Sunburst), en hoppfull Rob Rock (Rob Rock) och Smith själv (den sistnämnda framför allt på gitarren), men den verkliga hjälten är Daisa Munhoz (Vandroya) och hennes sjukt inlevelsefulla och kraftiga refräng, en av årets bästa. Det river hårt, det sliter ilskt och det drar i hjärtsträngarna, samtidigt som Smiths fenomenala låtskrivartalang kommer till sin fulla rätt. Och dessutom för en god sak.

 
---
 
5Columbia
Thunder And Lightning - The Ages Will Turn
 

Med Columbia visar Thunder And Lightning konsten att överträffa sig själv i allt de gjort, och troligtvis det mesta de kommer att göra. Undertecknad är visserligen Bioshock-fanboy, men den svävande stadens väsen har fångats i sondet. Gitarren, smått bluesig, utvecklas till power-ackord och fläskigt riv i och med den första  fullblåsta, mäktiga refrängen. Norman Dittmars stundom kraftiga och stundom sköra stämma för sång om stadens syfte och öde, medan låten sakta briserar ut i fullskalig power metal-dominans. Robert Raths bas bygger på med fylligt sound till de klara riffen från Benjamin Dämmrich och Marc Wüstenhagen. Framåt låtens andra hälft, med tuffa solon och den känslouppbyggande bryggan följt av ett lågmält och rytmiskt trumparti, varpå det fullkomligen exploderar i full awesomeness med den oförlåtliga refrängen, än en gång. Nu väntar vi väl bara på uppföljaren Rapture?

 
---
 
4Distant Sky
Rhapsody - Into The Legend
 

Från Fabio Liones sista mästerverk med det klassiska Rhapsody. Att den skulle finnas representerad på årets lista var självklart redan i januari, men med låtskatten därpå var det inte helt enkelt att avgöra vilken låt som stack ut mest. Allt eftersom blev det slutligen uppenbart att öppningslåten - bubblaren - Distant Sky hade något… speciellt. Från den positiva feelingen rakt från start med Roberto De Michelis väldigt Turilli-lika neoklassiska gitarrsolo påbackat av en frenetisk Alex Staropoli genom den massiva refrängen med en Lione som låter bättre än någonsin, drar den gamla klassiker till minnes, medan den gör hyllning till Turillis tid i bandet då Michelis gitarr i samspel med Staropolis keyboards är något av det bästa de gjort under sin mer än tjugoåriga karriär. Den sistnämnda visar galant sin fenomenala talang för att skriva framtida Rhapsody-klassiker. I korta ordalag, den perfekta låten för Lione att gå ut i stil med.

 
---
 
3Unwelcome
Symphonity - King Of Persia
 

Från årets comeback, den helt otippade King Of Persia. En tid såg det ut som att titelspåret skulle bli den självklara vinnaren, men gömd mot slutet av skivan satt en av de största power metal-skatterna den här sidan om Eagle Fly Free. Det finns mått av Symphonitys debut, men även starka känslor av Helloweens välrenommerade The Dark Ride (2008). Ondsint speed metal blandas med mid tempo-bitar med smått orientalisk ådra. Ivo Hofmann fyller på med keyboards som varken tar rampljuset eller känns undantryckta, till Libor Krivaks maffiga riff. De delar sedermera på solorollen och avbyter varandra. Simpliciteten i strukturen håller inga överraskningar, men är ändå så otroligt snyggt framförd, och förd till perfektion genom Sasha Paeths kristallklara produktion. Det enda lilla är att Olaf Hayer kunde ha fått höras mer. Inget ont om Herbie Langhans, men Hayer hade satt refrängen minst lika bra. Å andra sidan har Langhans en mörk kvalitet i refrängen, som inte precis gör att något saknas. Unwelcome lyckas kännas mycket kortare än vad den är, men hade den varit längre hade det blivit fel.

 
---
 
2Ghostlights
Avantasia - Ghostlights
 

Sasha Paeth kan inte bara producera, han kan ju för fan spela också. Den flygande ledgitarren som öppnar titelspåret på Avantasias senaste fullängdare kan inte annat än klassas som mästerverk i sin egen rätt. Släng in Michael Kiskes kanske bästa sångprestation någonsin och du har en milstolpe i power metal-historien. Eller det kommer att bli en åtminstone. Rytmspelet är fight, också basen i det mesta spelad av Paeth, men ledmelodierna lyser starkast, liksom Kiskes underbara refräng. Efter gitarrsolot där Oliver Hartmann och Paeth spelar duell, kommer sedan Jørn Lande in för ett par tryckande rader, som kanske gärna fått bli något fler. Själva Tobias Sammet som ligger bakom hela alltet är mest en skugga av större namn - Paeth, Lande, kung Kiske - i det här sammanhanget, men icke att förglömma att det kom ur hans hjärna, och hans förmåga att inse gästernas styrkor är närmast kuslig. Låten är på många sätt perfekt, varför den på många sätt lämnar så mycket att önska. Om det finns en gud, varför finns det då inte mer sådan här musik?

 
---
 
1What Will Come
Blaze Bayley - Infinite Entanglement
 

Årets skiva, årets röst, årets låt. Ett svårt val, när det i det närmaste saknades direkt singelmaterial från den jämnstarka Infinite Entanglement. Ändå tar den här ett litet steg över stora verk som Calling You Home och A Work Of Anger. Det är bara passande, när nu snart sagt varenda ballad som släppts i år sugit hårt, att förstaplatsen går till den enda som verkligen drar i varenda hjärtsträng som finns. What Will Come är den enda låten på årets lista, som när den med Thomas Zwijsens långsamma akustiska gitarr tar sina första andetag, framkallar gåshud.

När sedan Anne Bakker mjukt för in sakta violinstråk, och Blaze Bayleys enastående, själfulla sång levereras med känsla och styrka är det svårt att tro att det någonsin gick att vara utan den här låten. Zwijsens intressanta flamenco-spelstil känns tillbakadragen och simplifierad emellanåt, för att påbackas starkt av Bakkers violin, och mer rytmiskt klappande mot det instrumentala mittpartiet med Bakkers vackra solo. Bayley, mer bakåtlutad, känner sina egna styrkor och svagheter när han kommer till insikten om ensamheten i den tomma rymden. Den sista refrängen lyfter, svävar, och Bayley flyger i ljusets hastighet. Heavy metal, power metal, vem fan bryr sig, det här är otroligt vackert. Men det krävs nog att en känner efter med hjärtat och inte bara med öronen.

 
---
 
Topp tio album?
 
En oerhört tråkig lista, mest för att den är väldigt lik listan här ovanför, och så har jag ju redan recenserat skivorna en gång redan.
 
Veonity - Into The Void Sonata Arctica - The Ninth Hour Charred Walls Of The Damned - Creatures Watching Over The Dead Dyscordia - Words In Ruin Sunburst - Fragments Of Creation
In Mourning - Afterglow Symphonity - King Of Persia Rhapsody - Into The Legend Avantasia - Ghostlights Blaze Bayley - Infinite Entanglement
 
Årets honorable mentions
 
Årets svenska power metal-släpp (för som helhet var skivan bättre än Civil Wars, mind you), Veonitys andra fullängdare Into The Void, bjöd på storslagna hymner i form av When Humanity Is Gone och framför allt titelspåret In The Void, vilka vuxit rejält. Också Hemina kom starkt med ett par låtar från nya skivan Venus - framför allt I, en intrikat musikalisk och utsvävat progressiv låt som behöver mer tid, men dansar där kring 20-strecket. Den största homagen går däremot till Sunrise. Deras album Absolute Clarity höll inte föregångarens nivå, men avslutningslåten Thunder In The Distance vet perfektion, när just det där keyboardsolot bryter av och fullständig mysfaktor tar vid. Föll på mållinjen.
 
Årets besvikelse
 
Varje år som inte Wizard släpper sitt nästa album är en ny besvikelse, även om det inte direkt har utlovats är väntan olidlig. En av de största besvikelserna är Poets Of The Fall, som ju släppte albumet Clearview i höstas. Ett par låtar som vuxit en aning, men i övrigt har det inte alls varit någon större kioskvältare. Värst av av alla är nog ändå Kai Hansens trettioårsjubileum, som skulle firas med buller och brak på skivan XXX: Three Decades In Metal. Visst, en duglig skiva, med en låt som hittade upp på årsbästan, men med tanke på vem vi talar om och vilka gäster han hade är det en underprestation.
 
Årets överraskning
 
Symphonitys comeback, fullständigt monumental, och med en så fenomenal skiva därtill. Mer heavy än symphonic, i jämförelse till debuten, något som undertecknad gärna går med på. Produktionen av Sasha Paeth gör ju knappast någonting sämre, men det som känns allra mest är Olaf Hayers återkomst. Titelspårets refräng: "When breathing my last breath by your side, I believe I will be redeemed." Kära Olaf Hayer: Det här är vad jag vill säga till dig.
 
Årets nykomling
 
Är kanske fel att kalla det, men Sunbursts massiva debut Fragment Of Creation har svept undan motståndet på ett otroligt sätt. Skivan behöver mer än en lyssning för att börja växa och får den det så kommer den inte att göra någon besviken. Den utmärks kanske till ytan mest av att Vasilis Georgiou (Black Fate, Innosense) påminner om Roy Khan (ex- Kamelot), men det är mycket större och djupare än så. Sunburst, värda att hålla utkik för.
 
Nästa år?
 
Svårt att veta exakt vad som finns att förvänta sig. 2016 visade att mycket av det bästa kom helt oannonserat. Visst går det att ana storhet när pumporna är återförenade, om än bara för en turné som troligtvis landar på SRF. Albummässigt väntar vi på Blaze Bayleys uppföljare till Infinite Entanglement och hoppas att det inte slarvats bara för att det skulle gå fort. Och så klart... Iced Earth, motherfucker.
 
#GoingOutInStyle (#AlsoWithAList)
 
#AndNowIFlyAtLightSpeed

A Tortulicious 2015

Genre: Tankar om musik

2015 har varit ett värdelöst år som gjorts marginellt mindre värdelöst tack vare de nedan presenterade låtarna (och några till), och en hashtagg eller två. Jag kikar lite på vad jag skrev för dumheter förra året, när jag radade upp vilka låtar som var sämre än "Cthulhu" (det var alla, förresten). Tydligen lade jag vikt på ett då nyligen påbörjat medlemskap i HFL. Sådana dumheter har jag som tur är slutat med. A Tortulicious 2015
 
Vad finns mer att anmärka? #PowerMetalThursday gjorde sitt första framträdande. Det exakta datumet är mig svunnet, men det officiella startskottet kom 11 mars, när en ny standard för #RuleNumberOne sattes, genom en #ThriceAsEpic i form av 3 x "The Seven Angels". Det är fortfarande awesome. Om ett år kommer jag gnälla över att jag skrev det.
 
Biljetter hade vi till Metallsvenskan också. Men då skulle vi dra ett eftermiddagsskift med höstjobbarn, så Blind Guardian och Powerwolf fick vänta. Sedermera ersattes både Blaze Bayley och Mark Knopfler (inte i ett duettframträdande tyvärr) av ytterligare ett par eftermiddagsskift. Så sent som i december har Saxon, Priest, Gamma Ray, Slayer, Serious Black och Motörhead hälsat på i Sverige, men det är ju rätt skönt att vara fattig, så att en får sitta hemma och rulla tummarna istället. En gedigen topplista över vad jag har missat.
 
I alla fall. En topp X-lista över årets album är inte i min smak, helt enkelt för att alla andra gör sådana. Låtar är roligare, för det går att plocka och välja på ett annat sätt. Men för den gnällige jäveln längst bak har jag gjort en topp tio över skivor också, längre ner. Jag har läst igenom en mängd topp 20-listor och finner en sak starkt utmärkande - och som kraftigt skiljer sig i min; den totala avsaknaden av power metal. Mestadels är det pseudo-djup death och black metal (jag lovar, Tribulations Children Of The Night var mest bara pretentiös) och amerikanska band. Visigoth kommer i närheten av power, men de känns inkvoterade på den enda lista jag sett dem. Var och en får väl välja själv, men jag ser avsaknaden av power metal som en bekräftelse på hur genren anses sämre än andra, mindre trve. Det kan ju också ligga en del i att de största sidorna är power-hatare, som Loudwire och MetalSucks.
 
#Ålrajtantajtan, det är väl lika bra att sluta slösa tid på kackel som ingen ändå läser (titty sprinkles). Dessutom blir min pilsner ljummen. Spotify bjussar på hela listan, här under. Och med en spoiler för förestående tidender redan nu. Grejt. Till höger en #Mysmys-lista med massor av musik från 2015, utan någon särskild ordning.
 
 
 
 
20Gods And Generals
Civil War - Gods And Generals
 

Medan skivan inte hängt med så där jättebra sedan den släpptes (med bottennapp som "Braveheart", jösses), är titelspåret en klass för sig. En uppenbar fortsättning på "Gettysburg" från första skivan, och handlar - liksom boken som gav låt och skiva deras namn - om slaget vid just Gettysburg. Det är i de här låtarna, och framför allt just "Gods And Generals", som Civil War verkligen utmärker en skillnad från Sabaton. Mycket ligger i Nils Patrik Johanssons tillbakadragna sånginsats och refrängen som bjuder till allsång, men också i att de håller mer åt det episka hållet än vad Sabaton gjort sedan medlemmarna gick skilda vägar. Trummorna, som förmedlar stridens hetta gör också sitt, men vi ska minnas att Civil Wars egentliga hjälte är Johansson.

 
---
 
19Lost Saga
Stratovarius - Eternal
 

"Lost Saga" är en sådan där sentida Strato-epic i stil med "Elysium". Inte så att den överlänser denna i längd, men i effektivitet. Avslutaren på Eternal drar genom varenda känsloläge, samtidigt som den spinner genom temposkiften och storslagna refränger. Matias Kupiainens solo som sedermera bryter av ungefär halvvägs genom låten är bara #Mums. Att den tycks handla om en viking på plundringståg gör den otypisk för Stratovarius, och det (troligtvis) enda som hindrar den från att stiga i listan är att Timo Kotipelto into låter som en blodtörstig bärsärk. Vad den däremot är, är jävligt episk, och bland det bästa Stratovarius gjort på länge.

 
---
 
18The Harmonic Passage
Winterage - The Harmonic Passage
 

Otippat. Ett symphonic power-band från Italien. Det känns som att det borde vara gjort redan, men Winterage lyckas. Hela debutskivan är #Mysmys, men ingen låt så mycket som titelspåret, som mycket väl kan vara den bästa teaser ett band kan slänga ur sig. Den har de där snabba gitarrleadsen, mustiga folkinfluenserna och trallvänligheten som gör den så memorabel. "The Harmonic Passage" är ett perfekt exempel på den italienska skolans melodiska power metal, och lyckas ändå vara helt egen.

 
---
 
 
17Veil Of Elysium
Kamelot - Haven
 

Med risk att bli lynchad vågar jag sätta Kamelot på sjuttonde plats. Men det beror nog mer på den resterande listans kvalitet, än på Kamelot. Medan senaste alstret Haven (som mot all förmodan inte handlar om en resa till sjöss) håller sig med kvalitativt låtmaterial blir det i slutändan "Veil Of Elysium" som sticker ut mest. Det är så mycket Kamelot det kan bli, komplett med poetisk text och fullständig inlevelse av Tommy Karevik. Men det som säljer låten mest är nog den melodiska ledgitarren och sångmelodierna. "Veil Of Elysium" tar utan tvekan plats hos "Ghost Opera" och "Lost And Damned", bland Kamelots bästa låtar.

 
---
 
16Akhenaton
Serious Black - As Daylight Breaks
 

Visserligen har As Daylight Breaks vuxit till sig en aning, men redan när den var ny och färsk tyckte jag den luktade standard power metal, och att vi vet att Roland Grapow ska kunna bättre. Det har inte ändrats, trots att låtar som "I Seek No Other Life" och framför allt den känslomässiga och snygga "Listen To The Storm" förgyller. En sak var visserligen klar redan från början. Dra åt helvete vilken låt "Akhenaton" är. Speciellt den förlängda, episka versionen som blandar med introt "Temple Of The Sun". Urban breed påminner en del om hur han lät på Bloodbounds Tabula Rasa och gitarrarbetet är perfekt. Att låten egentligen - liksom skivan i helhet - är ganska standard märks knappt av när allting bara klaffar.

 
---
 
15The Devil's Footprint
Saxon - Battering Ram
 

Det börjar bli ordentligt svårt med placeringarna nu, när vi flyttar upp till den första låten hittills som inte är power metal. Och då är ändå Saxon jävligt nära power metal nu för tiden. Produktionen på den eminenta Battering Ram var gedigen och tuff, för en tung och storslagen ljudbild. Det var svårt att välja en bästa låt, men "The Devil's Footprint" tar kakan. Gode gamle Biff lägger ett lager mystik över låten och ger den ockulta känslan en påtaglig närhet. Men det är gitarrerna som vinner. Klassiska heavy metal-riff av Paul Quinn och Doug Scarratt, och det förbannade speed metal-solot är bland Saxons, och årets, bästa.

 
---
 
14Cone Of Shame
Faith No More - Sol Invictus
 

Underväldigande, är kanske inte ordet en förväntar sig när en räknar årets bästa låtar. Men det gäller egentligen Faith No Mores comeback Sol Invictus, av vilken jag förväntade mig mer. Trots det är den helt i Faith No Mores stil, och låtar som "Matador" och "Motherfucker" förgyller. Men "Cone Of Shame" däremot. Den briljerar. Tvivelsutan en blivande klassiker, som verkligen fångar Faith No Mores hela väsen, där halva låten är skrämmande uppbyggnad, inklusive kaffebryggare. Andra halvan är fullkomlig explosion i maffiga riff och galen galenskap av Mike Patton. Fullskalig perfektion.

 
---
 
13Shudder Before The Beautiful
Nightwish - Endless Forms Most Beautiful
 

Trve Nightwish-fans vältrar sig i Tuomas Holopainens komersiella framgångar, och resten grätar "Bring back Tarja!" Nu var i slutändan Endless Forms Most Beautiful inte något storskaligt mästerverk, vilket märks tydligt i det tänkta eposet "The Greatest Show On Earth", som var lite överallt och misslyckades med det mesta. Första låten däremot, "Shudder Before The Beautiful", är ett storskaligt mästerverk. Nu föredrar inte jag bara Floor Jansens röst framför Turunen och Anette Olzons, utan också hennes sångstil, och hur Holopainen införlivat den i Nightwish sound, oavsett om detta rör sig mer och mer mot pop-metal eller inte.

 
---
 
12In The Shadows
Beyond The Black - Songs Of Love And Death
 

De här tyskarna är inte bara från Tyskland, de vet också att använda growls i sin musik så att det ger effekt, och inte bara är där för att sångaren råkar vara kvinna. Jag gissar mer än en gång att Beyond The Black, om de kommer med fler album, kan växa på den internationella scenen. Debuten Songs Of Love And Death var stabil, med ett gäng riktiga hits. Det är inledande "In The Shadows" som tar priset. En uppvisning i att de behärskar power metal och en otroligt kraftfull sånginsats av Jennifer Haben bringar tidender om ett band på väg uppåt. Om nu bassisten odlar ett människoskägg.

 
---
 
11Cirice
Ghost - Meliora
 

Medan alla nöter om "He Is", är det ändå "Cirice" (och till viss del den mystiska "Mummy Dust") som omvänder mig. Jag är kanske inte fullskalig Ghost-nöt, men jag får väl erkänna att de är hyggligt duktiga. "Cirice" är sjukt Sabbath-inspirerad i riff och rytmparti, och det händer mer än en gång att jag förväntar mig att höra Dio stämma upp, innan Papa Emeritus tar den platsen. Han kunde visserligen göra låten något starkare, men en viss skörhet går att höra i hans oheliga stämma, vilken gör låten svårplacerad, men löjligt bra. Videon vinner för övrigt priset som årets musikvideo. Att precis missa topp tio, och göra det med en sådan här låt...

 
---
 
10Sacred Mind
Blind Guardian - Beyond The Red Mirror
 
De aldrig helt uträknade Blind Guardian är en självklarhet. Beyond The Red Mirror har uppstått som en något rörig skiva där influenser tycks blandas inom en och samma låt. Alltid intressant; många av låtarna vägrar hålla sig till ett och samma spår. Men det blir också svårfångat, även om barderna aldrig håller låg lägstanivå. Flera låtar har fått kämpa om platsen, däribland "Ashes Of Eternity" och den eminenta "The Holy Grail".
 
Men det är ändå "Sacred Mind" som vinner, där Hansi Kürsch är överallt, musik sprallig men otroligt intelligent. Tematiskt känns den som en sorts uppföljare till låtarna på Imaginations From The Other Side (1995), med referenser till klassisk litteratur, poesi och även "populär" kultur som Twin Peaks. Inget av vilket är Blind Guardian främmande. Resultatet är en skrämmande bra låt, som växer varje gång en hör Kürsch väsa "don't come to close as I burn down this place, my spirit will set it all on fire!"
 
---
 
9Plumed Serpent
Colossus - The Breathing World
 
En trio som inte verkar kunna misslyckas. Hur en än vill kategorisera musiken; sludge, stoner, progressive, what-have-you, kvarstår faktumet att deras djupt emotionella musik påverkar på mer än ett plan. Årets The Breathing World, uppföljare till den lika bra Wake (2013), levererar i sju spår tung, trängande heavy metal, där ingen låt är överflödig.
 
Vore det inte nog så känns i stort sett varje textrad som hämtad ur mina egna tankar. "Plumed Serpent" har något litet extra, som jag inte kan sätta fingret på. Från Niklas Erikssons matiga riff, till Peter Bergs mustiga bas, till den förstnämndas hypnotiska sång, lyfter Plumed Serpent till en annan transcendens. Att lyckas med ett koncept som hjärnborrande hypnos.
 
---
 
8Dead Until Dark
Powerwolf - Blessed & Possessed
 
Powerwolf är ju som Powerwolf är. Alla gillar't inte. En del tycker såsen är goast. Och vi andra - som inte har fel - klarar inte av att stå emot. Visserligen har Powerwolf med kommersiella framgångars intåg skippat en viss nivå av det mörker som gjorde tidiga skivor så bra, men för den sakens skull har de inte sparat på krutet. Skivan innehåller klassiker som "Army Of The Night" och "Let There Be Night", och så klart den storslagna "Dead Until Dark". Fullständigt oemotståndligt. Ohelig trallvänlighet. Atilla Dorn har ett riv i rösten som ger den redan innan kraftiga refrängen extra explosivitet, och bröderna Greywolfs gitarrer är snyggast på hela skivan.
 
---
 
7Sirens (Die Alone)
Gloomball - The Quiet Monster
 
Fler än ett band släppte en grym debutskiva 2013 för att sedermera återvända för ytterligare awesomeness i år. Civil War och Colossus exempelvis, har hittat in i årets lista. Och så klart Gloomball, som blandar Motörhead och Poets Of The Fall. Emellanåt tufft och med stark doft av motorolja, för att sedan bli skört som glas. Årets The Quiet Monster visar upp starka kontraster mellan spår som tuffa "Straight To Hell" och hemsökande "Blue Is Turning Into Gray".
 
Men "Sirens (Die Alone)" har allt det i en enda låt. Björn Daigger och Jossi Lenk riffar till det för några av Gloomballs bästa riff. Alen Ljubics råhet i textrader som "All that is left now is my pain, and I will take it to my grave!" bryts av mot en nästan hypnotisk refräng, och en avslutning i stilla andakt. Oförklarligt bra.
 
---
 
6In Dreams
Ghost Ship Octavius - Ghost Ship Octavius
 
Ett lysande exempel på en stabil debutskiva, som skulle ha blivit något att hålla ögonen på, men inte kommit med på någon årsbästa vore det inte för två låtar som sparkar så jävla mycket stjärt. Den aggressiva "Sea Storm" var min första favorit, men den övertogs ganska snabbt av "In Dreams".
 
De tar sitt namn från det ökända spökskeppet Octavius, och har en genomträngande mystik som hämtad ur odöda havslegender i sitt sound. Magnifikt proggtrummande av Van Williams fylls på av en flämtande, borderline-galen, Adon Fanion som sjunger om hur det är att förlora förståndet till sina drömmar. Ledgitarrerna fyller på, Fanion går djupare, vansinnet är komplett. #JustALittleInsane
 
---
 
5Apocalypse 1992
Gloryhammer - Space 1992: Rise Of The Chaos Wizards
 
Topp fem. Det börjar kännas förutsägbart härifrån, tror jag. Gloryhammer är oundvikliga. Space 1992: Rise Of The Chaos Wizards är tvivelsutan en konsolidering av positionen som blivande stormakt - om de klarar av att släppa fler album, det vill säga.
 
"Apocalypse 1992", som avslutar skivan, tar priset över titellåten och den mysiga "Universe On Fire". Något repetitiv, men i samband med orkester-versionen (tack Audacity) gör den vilken lista som helst mer episk. Den är också annorlunda på mer än ett sätt, trots att den är förutsägbar (på ett bra sätt!). Christopher Bowes lägger ett keyboardsolo just när en förväntar sig ett blästrande gitarrsolo, exempelvis - full effekt. Sedan är jag löjligt svag för när Thomas Winkler tar ton och sjunger "Like tears of a unicorn lost in the rain, chaos will triumph this day". Aldrig, aldrig, har mänsklighetens undergång varit så episk.
 
---
 
4Salvation
Kiske/Somerville - City Of Heroes
 
En anledning till att Magnus Karlsson och hans Free Fall inte kommer med på listan (det skulle i så fall ha varit med låten "Kingdom Of Rock") är för att när jag lyssnar på den skivan, önskar jag att jag lyssnade på den här skivan istället. Karlsson ligger bakom det absolut mesta av musiken, så de är snarlika på många sätt, även om City Of Heroes lutar mer åt power/aor. Flera instant classics finns på skivan; "Rising Up", "Right Now" och "Breaking Neptune".
 
Däremot är det den känslomässiga "Salvation" som står ett steg över alla andra. Michael Kiske har kanske inte fått så stor roll på skivan som han kunde ha fått, utan mer fokus läggs på Amanda Somerville. Det skulle ju ha kunnat vara en dålig sak, om det inte vore för att Somerville är så löjligt bra. "Salvation" bjuder på långsamma keyboardslingor, följt av Karlssons typiska sound i en känsligt halvmörk, och ändå trallvänlig låt där Somerville är den egentliga stjärnan. Självklart är Kiske inte i vägen, utan de går i duett på bästa tänkbara sätt. Garanterat en höjdpunkt för alla tre.
 
---
 
3Unveil
Pyramaze - Disciples Of The Sun
 
Åter sprungna ur mörkret, med en skiva som andas en mer kommersiell lättillgänglighet än de tre föregående alstren. I spetsen Terje Harøy, tidigare i mediokra power-bandet Teodor Tuff. Vad de har skapat är en skiva med den rätta stämningen och känslan, trots att det inte är långt från att folk börjar skrika sell out. Disciples Of The Sun har vissa svagheter, men de allra flesta låtarna har växt till sig ordentligt och har egenheter som skivan vore inkomplett utan. Från #Mysmys-melodierna i "Back For More", till dystopiskt illavarslande titelspåret, till bassolot i "Genetic Process", till Pagan's Mind-lika "Unveil".
 
Rip-off? Ja, det låter så, till en början. (Jämför "The Celestine Prophecy" med Pagan's Mind.) Men "Unveil" är helt egen, och helt klart i toppskiktet bland Pyramazes repertoar. Harøy är rå och ärlig, och tar inte i fullt ut som exempelvis i "Fearless", förutom i konklusionen. Jonah Weingartens subtila, men ändå prevalenta, keyboards fyller ut Toke Skjønnemand och Jacob Hansens eminenta gitarrspel och Morten Gade Sørensen lägger till det lilla extra. Årets comeback, utan minsta tvekan. Final answer.
 
---
 
2Queen Of The Dead
Jørn Lande & Trond Holter - Dracula: Swing Of Death
 
Otroligt snygg konceptskiva med Jørn Lande i spetsen, i rollen som den ökände greven. Trond Holter ger skivan en extra push med sitt intensiva, rent av galna gitarrspel. Medan gitarrister som Malmsteen och Turilli shreddar sitt neoklassiska spel, kör Holter melodiskt och metodiskt och med hatt han stal från Slash. "Walking On Water" är det andra alternativet att välja, skivans singel.
 
Men "Queen Of The Dead" vinner på att den vågar vara annorlunda. De första fyra minuterna, mörk melodisk metal med Landes signum i riviga refrängstötar, mysiga riff som drar till minnes en viktoriansk bal som innebär Minas undergång, för att sedan brisera i fullständig gitarrorgasm när Holter drar mästerverket i hamn och fullbordar förbannelsen. Solot är så inåt helvete snyggt att jag tror jag börjar gräta om jag inte får höra det nu.
 
---
 
1Shadows Of The Valley
Iron Maiden - The Book Of Souls
 
Årets skräll. Jag sätter Maiden som etta. Det roliga här var ju vilken låt som petade till sig förstaplatsen. En näst intill komplett skiva, med ytterst få "dåliga" sidor. Vanligtvis brukar Janick Gers få löjeväckande mängder skäll, men det är han som - i maskopi med hjärnan Steve Harris - kommer med de mest inspirerade låtarna till The Book Of Souls. Titelspåret och "Shadows Of The Valley", som båda skrevs av just dessa, var de två som var främsta kandidater till den här platsen. Till sist bestämde jag mig för den sistnämnda, även om jag hinner ändra mig tjugo gånger fram och tillbaka innan meningen är slut.
 
De allra flesta pekar på introt och gapar om hur "Wasted Years" är så mycket bättre (detsamma gäller de flesta låtarna, exempelvis får "Empire Of The Clouds" skit jämfört med "Rime Of The Ancient Mariner" från Powerslave (1984)). I slutändan lyckas den som gör jämförelsen då käfta om vad någonting helt annat är, och inte vad det här är. För trots att det är enkelt att dra paralleller till tidigare alster, ska The Book Of Souls - och Maidens övriga sentida skivor - tas som något självständigt.
 
Egentligen är det otroligt orättvist att välja en låt, när jag vill välja många. "If Eternity Should Fail" är en låt som kraftigt ökat, liksom melankoliska "Tears Of A Clown". Och "Empire Of The Clouds" ska vi ju inte ens prata om. Men "Shadows Of The Valley" har något extra. En känsla, inlevelse, som påminner om "Paschendale" från Dance Of Death (2003). Bruce Dickinsons otroligt starka sång, speciellt i partiet ca 5:50, visar vem som är boss, samtidigt som riff och ledgitarrer går den extra milen för en framtida Maidenklassiker. Och hur jävla fet är inte refrängen? För att inte tala om Harris bas, och, och, och... 
 
---
 
Topp tio album?
 
Det är en inte lika spännande lista, som sagt, och variationen är inte överdrivet stor jämfört med låtplaceringarna ovan, men bara för sakens skull. Meliora har stigit ett par grader, stark som den är, medan Beyond The Red Mirror och Ghost Ship Octavius inte alls levererat lika starkt i helhet. Årets viktigaste power metal-släpp är så klart Disciples Of The Sun, som växer och växer. Dracula: Swing Of Death är den som levererat ända sedan junari, aldrig tvivlat på en topp fem-placering. Mycket riktigt. Men hur lätt är det egentligen att mäta sig med The Book Of Souls, som tvivelsutan inte bara är årets, utan också decenniets album (hittills, i alla fall)?
 
Powerwolf - Blessed & Possessed Gloomball - The Quiet Monster Ghost - Meliora Colossus - The Breathing World Saxon - Battering Ram
Kiske/Somerville - City Of Heroes Gloryhammer - Space 1992: Rise Of The Chaos Wizards Jørn Lande & Trond Holter – Dracula: Swing Of Death Pyramaze - Disciples Of The Sun Iron Maiden - The Book Of Souls
 
Årets honorable mentions
 
Tales Of Gaia, ett nytt spanskt band, släppte sin debut-ep, Breaking Dawn, med den sjukt trallvänliga "The Magic Land", som hamnade precis utanför 20-strecket.
 
My God-Given Right, Helloweens senaste alster, är inget exempel på tyskarna i högform, men låten "Creatures In Heaven" visar deras starkaste sida. Ändå blev den petad och får nöja sig med en honorable mention.
 
"Black Hearted Soul" visar Fabio Lione i sitt esse, när han försöker dra Angras Secret Garden i hamn. Låten är kung, men skivan räcker inte riktigt hela vägen.
 
Sist men inte minst, ett sent tillägg till rostern; ett #WingmanProTip i form av Enshine och deras Singularity, ett otroligt #Mysmys album, där "In Our Mind" sticker ut lite extra.
 
Årets besvikelse
 
Venomous Maximus. Debuten Beg Upon The Light är ett av de bästa doom-album jag hört, med alla rätta ingredienser som kokades ihop i en häxkittel av renaste, maffigaste produktion. I år var det dags för en uppföljare i form av Firewalker. Och vad gör Venomous Maximus? De hoppar på retroproduktions-bandvagnen. Stort misstag, skivan lider trots kapabelt låtmaterial. Synd.
 
Årets överraskning
 
Disciples Of The Sun. Det är lätt att återkomma till den. För att klargöra; det kanske inte är årets nödvändigtvis bästa power-skiva på alla sätt och vis, men definitivt den viktigaste. Gloryhammer hade kanske kunnat vänta ett år till och Kiske/Somerville var inte lika bråttom, men Pyramaze hade inte kunnat vänta länge till. Pyramaze steg ur askan, upp från djupet, och kom - nästan rätt ur det blå - med årets comeback. En skiva jag inte vill leva utan. Nu hoppas vi på en uppföljare, och det strax.
 
Årets nykomling
 
Det är väl ingen större hemlighet att Beyond The Black har skivbolag bakom ryggen när de två år på rad - och innan de släppt ett album till och med - får äntra scenen på Wacken Open Air. Egentligen är musikerna ganska standard och de gör det som förväntas av dem. Men någon har uppenbarligen sett potential i frontkvinnan Jennifer Haben. Med all rätt. Hon har en kraftig röst till de tyngre bitarna och förmågan att visa sig skör när det behövs. Det ska bli intressant att se vad mer hon tar sig för i framtiden, och det bådar gott att det kommer ett nytt album redan nästa år.
 
Nästa år?
 
Börjar en jämföra året med förra året vinner ju 2015 stort, trots att 2014 hade Plagues Of Babylon. Love Tyger beskrev 2014 som ett låtarnas år, men detsamma kan inte sägas om 2015. En mängd album har imponerat, och imponerat stort. Både debuter och gamla rävar som fortfarande äger scenen. Och så har det ju kommit en ansenlig mängd helgrymma power-skivor. Så hur 2016 ska toppa det när vi fick höra hur kåt Tobias Sammet är på Meat Loaf i den tama teasern "Mystery Of A Blood Red Rose" återstår att se.
 
Mycket går ändå att förvänta sig, men jag tänker inte djuploda mig i större utsträckning än att säga att jag förväntar mig att Iced Earth, Avantasia och Wizard hamnar på plats 1-3 på nästa års lista. Sedan kommer ju ett tjog andra skivor som får fylla ut resten, men det är nästa års problem. Nu är jag trött på det här.
 
#GoingOutInStyle (#AlsoWithAList) #TittySprinkles
 
#You