Sonic Prophecy - Savage Gods

Genre: Heavy Metal, Power Metal; -

Amerikansk power metal har aldrig varit riktigt lika ostig som sin europeiska motpart. Detta trots att jänkare gör den bästa osten, men det hör väl kanske inte till saken. Sonic Prophecy är ett band enligt den amerikanska skolan som driver sin kraftiga power metal medelst skitigt snygga riffpartier och maffiga melodier som målar upp episka stridsscener. Efter att ha byggt upp ett sound vars stundtals mörka, illavarslande tonen drar tankarna till Manilla Road och stundtals tidiga Iced Earth, medan tematiken är klart hämtad ur Manowars ordförråd, släpper de sin tredje fullängdare, Savage Gods. Tungt och långsamt, gränsar det emellanåt rentav till doom-territorium, medan Darrin Goodmans konstanta ledgitarr bryter med varma melodier och rykande solon. Rytmsektionen, tillsammans med rytmgitarristen Sebastian Martin trycks fram med dova riff och Jeff Drehers feta krigstrummor. 

Sonic Prophecy - Savage Gods

Tyvärr är det inte förrän till Unholy Blood som blandningen av tyngd, riviga gitarrlicks och kraftfullt flödande sånglinjer faktiskt bryter ut i något som på riktigt kaptiverar. Då är albumet redan 13 minuter gammalt, och det är kännbart. Faktiskt är det inte förrän efter en gången halvtimme som albumet verkligen tar fart, med Walk Through The Fire. Det är då som andra influenser än bara heavy power metal-tyngd märks av. En subtil keyboard läggs till, om än djupt i bakgrunden, och Goodmans ledgitarr blir lite sådär härligt mystikdränkt, som i den eminenta Lady In The Flames från debutplattan. Solot är perfekt. Bristen på kraftiga, storslagna refränger börjar dessutom också bli påtaglig i bandets diskografi. Savage Gods bryter egentligen heller inte mönstret; refrängerna är allt som oftast låttiteln upprepad ett par gånger. Just den saken är inte per definition negativ, men här tycks något saknas. Shane Provstgaard, trots sin styrka och känsla att fångas med i den episka tematiken, verkar sakna den lyster som behövts för att måla en verkligt storslagen refräng. Hans röst är en smak en behöver vänja sig vid, och medan han sätter en del mastiga partier snyggt och gödslar friskt med känsla och inlevelse är karln långt ifrån någon Eric Adams.

Jämfört med de två tidigare plattorna är Savage Gods i stort sett mycket av samma, då upplägg och och soundet i mycket är detsamma. Något stadigare och fetare i produktion än debuten, men inte riktigt lika sänkt i atmosfärsisk dimma som föregångaren Apocalyptic Promenade stundtals var. Den största bristen är just de två inledande låtarna, titelspåret och Night Terror, som mest känns i vägen, långsamma och trista. Å andra sidan lyfter de längre tongångarna i Walk Through Fire och avslutande Chasing The Horizon rejält i både slagkraft och melodisk impakt, tack vare samspelet mellan Goodmans ständigt påhittiga ledgitarr och den subtila keyboarden. Medan första halvan också är ett kraftigt paket i sig blir det något speciellt med den andra. Den melodiska sidan tycks ta överhanden, utan att riffen eller tyngden försakas nämnvärt - de blir helt enkelt inte fokalpunkten. Nu kan den med euro power som närmare hemvist ändå tycka att det kunde strösslats på mer ost, men i sina allra bästa stunder levererar Sonic Prophecy med Savage Gods ett kraftpaket av urtypisk amerikansk power metal; skittung, hård och elak, men samtidigt gloriös och upplyftande. Svårplacerat men värt stunden.

 

Bästa låtar: Walk Through The Fire, A Prayer Before Battle, Chasing The Horizon

 

    

 

Musikvideo: Sonic Prophecy - Night Terror