Vedalia - Radiance

Genre: Progressive Metal

Det är inte ofta ett debutalbum släpps som är så kompetent, från ritbord till slutprodukt, att en får för sig att upphovsmännen släppt musik i tio år. Ett sådant album kommer, tämligen oväntat, från en prog-kvartett Örnsköldsvikspojkar kallad Vedalia, med knappa 70 likes på Facebook i skrivande stund (en siffra som förutspås växa). Radiance är episk på ett återhållsamt vis. Låt mig utveckla. Keyboardisten Victor Hellholms storslagna approach till orkestrationer ändå är subtil i mixen, och inte så in-your-face som en kunnat vänta sig. Den slår inte fel. Ljudlandskapet framlagt av Oskar Lindmark och Oskar Andersson på gitarr respektive bas (den sistnämnde också ledvokalist) är hårt och maffigt, övertygande i sin egen rätt. Strukturerna är intressanta, och klimax blir aldrig högblåsta refränger, utan inlevelsefulla, dramatiskt klingande instrumentala partier; uppbyggnaden lovar mycket genom de trängande massiva riffstrukturerna och Leo Vedbergs klockerna trumlinjer, och utdelningen levererar fullt ut. Likaledes är den ändå något sparsamma inställningen till growls lyckad, då de används som kontrastförstärkare och Anderssons hårdkantade rensång får lägga en mer utbredd approach.

Vedalia - Radiance

Inte beroende av refränger, eller ens alltid de starkaste sånglinjerna, är Radiance snarare en uppvisning i tekniskt kunnande och skickligt låtskrivande. Albumet går i en ådra som tar influens från namn som Dream Theater, Symphony X och Opeth, medan det i resultat blir en tydlig egenhet som har likheter till kontemporär prog. Inlevelsen känns igen i Ascendia, medan det tekniska hittas i Next To None och Persefone, och Vedalia lyckas hitta balansgången mellan eget och influenser. Stundtals kanske rent av något övertänkt; det lutar något tungt mot ljudeffekter som egentligen inte är nödvändiga. Midas Touch till exempel både inleds och avslutas med samma rullande mynt-effekt och det är bara överflödigt; musiken är bra nog att hålla ändå. Något smidigare har det använts i A Great Catastrophe, där avslutningen - ett långt, instrumentalt parti med strålande solo från Lindmark och magnifika fills från Vedberg - sakta övertas av vinande vind och telefonlinjer som verkar klappa ihop; här finns helt enkelt symbolvärde som förhöjer upplevelsen snarare än att bara finnas där.

Huvudprydnaden är förbluffande 19 minuter långa avslutaren The Mourning Star, ett ambitiöst verk som tyvärr haltar lite på grund av sin längd. Men också hur sektionerna som utgör längden inte fogas samman på ett helt trovärdigt sätt; Sara Söderströms intro är visserligen mycket finstämt (och hon har en ljuvlig röst), men pågår flera minuter efter att låten borde ha fortsatt. Den känns mer som flera kortare låtar som satts ihop med en regneffekt att binda ihop dem. Så medan det är naturligt att en ger mer uppmärksamhet åt The Mourning Star är det tyvärr det svagaste spåret här - och ordet används löst; låtskrivandet är fortfarande anmärkningsvärt och Vedbergs frantiska trumspel närmast magiskt i det Persefone-lika partiet med start vid 6:20-märket. De allra bästa punkterna står ändå klart och tydligt att finna tidigare på albumet i genomsnygga Set Me Free och ovan nämnda A Grand Catastrophe och dess magnifika strukturer som inte går över, utan håller sig koncisa i sitt eget narrativ - och bara försök ta in solot i Set Me Free. En rentav höjer på ögonbrynet, så godkänt är det. Slutledningsvis är Radiance ett stort, mycket lovande debutalbum som ingen prog metal-kännare har råd att missa, för om de klarar av att matcha det här tror jag vi får höra mer av Vedalia från större avenyer, och då med exponentiellt fler likes än sjuttio.

 

Bästa låtar: A Grand Catastrophe, Set Me Free

 

    

 

Vedalia - The Altered Code
Kommentera inlägget här: