Från en ödmjuk liten start i Barcelona för sju år sedan sprang Tales Of Gaia 2010 för att högt bära power metals fana och smaragdgröna svärd mot nya skyar. Deras debut-EP Breaking Dawn (2015) hade det där episka soundet, tjockt och melodiskt och med stor talang att backa upp all ost. Lägg till det den opolerade finishen och känslan av viljestyrka genom demo-feelingen, så gav Tales Of Gaia ett starkt intryck av att föra Rhapsodianska traditioner framåt. Den var inte perfekt, men jösses, vilken lovande debut det var. Det var två år sedan, och Tales Of Gaia signades sedermera på inhemska skivbolaget Fighter Records för att släppa sin fullängdsdebut hösten 2017 - Hypernova. Däremellan har det ändrats en del i lägret. Nytt folk har värvats till både bas och keyboards, men allra viktigast - och tro mig, ämnet är inte slutdiskuterat här - är att sångaren Edgar Eduardo Castro hoppat av. Han ersattes av Néstor Català. Den skyldige till det borde skjutas. Ur en kanon. In i solen.

Det är inte det att Català är dålig. Det är det att han är så fruktansvärt jävla hemsk att fem minuter med Hypernova blir en mental plåga att ta sig igenom. Och så är albumet nästan en timme långt. Gäll och skrikig - som bäst - sänker Català helt på egen hand Hypernova, som utan honom varit ett riktigt bra album. Karln saknar helt omfång och djup, saknar musikalisk känsla och sjunger falskt oftare än inte. Det är som en unge vars mamma intalat honom att han sjunger jättefint, men, snälla Català… morsan ljög. I titellåten skränar och skrålar han ”run away” om och om igen. Jag försöker, men det bara fortsätter förfölja mig! (Här tar jag en timmes time-out från recensionen för att undvika PTSD.) Det är inte ens charmigt, som till exempel Leo Figaros (Dreamstoria) mer säregna röst. Jag fortsätter att undra hur det här albumet kunnat låta om de istället haft en sångare i klass med Thomas Winkler (Gloryhammer). Kanske Thomas Winkler. Istället blir det Catalàs ständiga mistlur och förkärlek till falsetter - som han inte klarar av - och det förstör hela upplevelsen.

Musiken är bra. Den är stundtals så bra att i instrumentala partier lyckas en för några få ögonblick hoppas att sången bara var på skämt och att det ska ordna upp sig. Den har Raul Morianas och Javi Carrillos tvillinggitarrer; riffen är sällan nyskapande eller utstående, men melodierna och den kompetenta uppsättningen bygger vidare på det som Breaking Dawn påbörjade, om än i en annorlunda riktning. Den episka intonationen finns inte riktigt kvar, utan har ersatts av en mer standardiserad europeisk power-känsla, tungt lutande mot byggande keyboards. Och ändå känns den unik i det hänseendet, och inte som ytterligare en europower-kopia. Och det vittnar starkt om vad som kunnat uppstå på Hypernova om någon bara kört in något i truten på Català så att han höll käft. I rättvisans namn är han ändå bra i en låt. Den riktigt snygga Knights Of Heidelberg. Men det beror på att den är instrumental. Här får vi fem minuters andrum och just de där fryntliga gitarrernas högspelande melodier mot Morianas ståtliga keyboards. Mycket av det återfångas även under resten av albumet, i instrumentala passager och intron (Wings Of Fire och Keep The Dream Alive kunde ha blivit riktigt fina). Dessvärre kvarstår ändå att Hypernova enbart tack vare en tondöv vokalist är en styggelse, och bör undvikas av alla som håller kära sina öron och förstånd.

Bästa låtar: Knights Of Heidelberg