Galderia - Return Of The Cosmic Men

Genre: Power Metal

Black Metal Combat. Rörelsen som ämnar fylla svartmetallens avgrundsmörka tematiska ondska med ljus och harmoni. Inte många band kan så fullständigt förkroppsliga det abstrakta konceptet Black Metal Combat i alla aspekter, som Galderias kosmiska ljus-metal. Den här franska power-sextetten släppte sin debut, The Universality, för fem år sedan och har sedan dess slitit hårt bortom de kosmiska vindarna för att slutligen landa i aktuella Return Of The Cosmic Men. Galderia förhåller sig någonstans mellan den traditionella europeiska power metal-stilen (tänk Veonity) och de mer symfoniska inslagen (tänk Twilight Force). Och som resultat hamnar de också ungefär någonstans mellan de ovan nämnda akterna; inte lika rakt på kakan och baserade i tyska skolans speed som de förstnämnda, men inte heller så överdrivet överblåst och pompöst att det får Turilli att hånflina, som de sistnämnda. De rör sig längs triumfanta mönster, och i det är det inte nödvändigtvis något nytt under power metal-solen, men de gör det med en sådan inlevelse och spelglädje att en omöjligtvis kan undgå att ryckas med i de allra mest storvulna partierna. En skulle kunna säga att de har likheter med vad Freedom Call inte längre är, men troligtvis borde vara.

Galderia - Return Of The Cosmic Men

Nu har musiken också förenklats en del sedan debuten, som sportade över en timslång speltid och flera längre låtar. Return Of The Cosmic Men är mer koncis i den aspekten, och med sina cirkus femtio minuter i speltid blir det en lättare lyssning, även om den kanske trycker på i samma spår i större utsträckning än sin föregångare. Det är inte ett virtuos-arbete på något sätt, utan ett album vari storslagna sing along-refränger och lättnynnade sångmelodier tar överhanden. Riffen förhålls vanligtvis till bakgrunden, medan flygande leads tillåts större andrum. Gitarrerna och Dignes keyboards ges allt som oftast delat utrymme; häri har Galderia inte lutat alltför hårt åt vardera håll, och den ofta gitarrbaserade storslagenheten är inte oäven - stundtals så till vida att den kan råka vara ett spårs enda uppvägande kvalitet, som i annars småtomma Celestial Harmony. Å andra sidan är snabba Legions Of Light en uppvisning i tvillinggitarrernas prakt; riffen enkla men värdiga och melodiska, lyftande och storslagna i sin egen rätt, medan Blue Aura satsar på en old school-approach - ostigt, men det funkar.

Lyriken följer i mycket temat som utstakades på debuten; ljus, enhet och kärlek behandlas i varje text, vilket i längden inte gör albumet några större favörer. Det är helt enkelt inte särskilt intressant. Likt Sabatons ”historielektioner” skrapar det bara på ytan, utan att analysera djupare i det minsta. Så medan en bredare lyrikvärld vore önskvärd gör Seb Chabot ett bra jobb att personifiera den existerande. Chabot har gått igenom stora förändringar, och medan rösten hans fortfarande inte är i Lione-klass har han anammat sin egenhet och inneboende charm, medan musiken och Julien Dignes keyboards lyfter honom. Ett problem med Return Of The Cosmic Men är att den direkt inleds med sitt överlägset starkaste spår, och sedan inte håller samma höga mått. Shining Unity är en monumental uppvisning i power metal-prakt; en storslagen, episk hymn som går fullständigt i linje med allt som Black Metal Combat står för. Banbrytande är det inte, men fans av upplyftande, melodisk power metal bör göra sig en tjänst och lyssna på det här albumet - och om det uppskattas, följa upp med debuten. Om inte annat är det svårt att vara bitter särskilt länge när Chabot besjunger ett liv i lysande samförstånd.

 

Bästa låtar: Shining Unity, Living Forevermore, Legions Of Light

 

    

 

Lyrikvideo: Galderia - High Up In The Air
Kommentera inlägget här: