Daydream XI - The Circus Of The Tattered And Torn

Genre: Power Metal, Progressive Metal

Det finns prog-band som gott nöjer sig med att släppa musik som mestadels är sig i det mesta lik från album till album (och inte nödvändigtvis med dåligt resultat). Och det finns prog-band som med alla fibrer i sin skapelse lägger all omtanke i varenda minutiös detalj av ett album, som  går utanför sina egna ramar för att hitta nya upplevelser. Att brasilianska trion Daydream XI hänger sig till den andra kategorin är både deras styrka och deras svaghet. Bara omfattningen i deras bägge album sträcker sig upp över sjuttio minuter i längd - debuten nästan åttio, inte lätt för ett oetablerat band att bära upp. Ändå lyckades de tack vare ren skicklighet och förmåga att hålla intresset genom den bastanta längden. Andra fullängdaren, The Circus Of The Tattered And Torn, utvecklar på det konceptet, i ett inte helt lika omfattande koncept. Fängslande baslinjer håller sig lagom högt i mixen för att höras gott, medan Tiago Masseti och Marcelo Pereiras ledande gitarrspår mästerligt håller flödet igång. De är inte minnesvärda så mycket för storslagna riff (även om de förekommer) som för intrikata progressioner och strukturer, och de konstant intressanta melodierna, sällan så inspirerade.

Daydream XI - The Circus Of The Tattered And Torn

Musiken är härvid bestämt mestadels progressiv, med återkommande temposkiften och skiftande signaturer och väldigt prog-baserat gitarrsound. Ändå förhåller den sig också med mellanrum i power metal-baserade melodier och uttryck. Hårdtuggade och snabba Painted Smile har en varm refräng som kunnat hittas i band som Mindmaze eller Noveria. Ändå är The Circus Of The Tattered And Torn ett mer prog-baserat album än debuten, en inte ovälkommen utveckling, och Daydream XI verkar ha en naturlig fallenhet därhän. Det finns säkerligen eklektiska inspirationer att hitta bland de mer Dream Theater-inspirerade passagerna; Collector Of Souls har en mörk aura, som en gospelspelande fantom på operan. Det är också en teatralisk historia; ett konceptalbum vari titeln upprepas gång på gång, och medan själva temat är svårgreppat håller det albumet flödande och med naturliga övergångar. Kvaliteten spåren är ovanligt jämn på både gott och ont (när ett album är så långt som The Circus Of The Tattered And Torn faktiskt är hade något mer variation, tydligare skillnader spåren emellan, varit av godo). Det böljar och sänker tempot i korta interluden Windblown, för att sedan öka intensiteten i A Cup Of Agonys (en klarskuren progpower-låt) närmast mekaniskt tuffa intro.

Titelspåret som avslutar skivan är ett femton minutersverk, en stark konklusion på ett jämnt och intressant album. Som referens till titelspåret kan en lätt ta debutens dito; åtta minuter längre och passager som inte kändes helt naturligt sammansatta. Det känns som om detta rektifierats till den mer kondenserade avslutaren här; flödet funkar bättre, och återkopplingen till albumets intro knyter ihop alltet på ett sätt som ter sig naturligt. Gitarrspelet framför allt når sin absoluta kulmen på albumet, och här finns något väldigt svårdefinierat som sätter sig hårt efter ett par lyssningar. Och medan jag kanske marginellt föredrog den mer power-lutande hållningen i debuten är utvecklingen Daydream XI genomgått, inte bara musikaliskt utan även stilistiskt, inte ovälkommen. Utvecklingen är påtaglig, och strukturellt, genomgående och som helhet är The Circus Of The Tattered And Torn starkare än sin föregångare -den saknar kanske den där absoluta hitlåten, men istället är dess helhet starkare än summan av dess delar.

 

Bästa låtar: Overhauling Wounds, Collector Of Souls, The Circus Of The Tattered And Torn

 

    

 

Daydream XI - Painted Smile
Kommentera inlägget här: