Walpyrgus - Walpyrgus Nights

Genre: Heavy Metal

Vid första anblick kan tänkas att Walpyrgus bara är ett i mängden av alla metal-band som uppstår ur inget för att snart försvinna i obskyritet. De är signade på Cruz Del Sur, som blivit duktiga på att snappa upp nya band med stor potential (case in point, Lunar Shadow) - och där borde intresse nog väckas för en lyssning av debuten Walpyrgus Nights. Om än bara en enda. Walpyrgus är ett amerikanskt band som hängiver sig åt gammeldags heavy metal-skola;  de minns och åttiotalet, men håller sig med ett fräscht och modernt sound. Melodier och hooks som gränsar till det Volbeat-lika och melodisk hårdrock till punk (introt till Dead Girls), medan riff är stadigt inspirerade av Mercyful Fate. Gitarrerna är överallt, och hela tiden i rörelse. Soundet påminner, som nämnt, en del om Mercyful Fate och det ack så underbara sound Maiden anammade till 1988 års Seventh Son Of A Seventh Son, men Walpyrgus skippar den tunga synth-närvaron. Som backdrop till de energiska gitarrerna gästar Tom Phillips (While Heaven Wept) med subtila keyboards, som aldrig jäktar efter uppmärksamhet, men blir som ett uppbyggande moment i de passager där den behövs, och frånvarande där den inte är nödvändig.

Walpyrgus - Walpyrgus Nights

Walpyrgus texter är baserade i skräck och rädsla, och de ger kanske skenet av krypande skräck ur den svartaste natt, men inget kunde vara längre från sanningen. Den upptända musiken och det snabbare tempot går istället hand i hand med den mer ostiga textinramningen, vilken ändå är fullt utvecklad då snart sagt varje låt berättar en historia i sig istället för den mer metaforiska approachen. Sångmelodierna är ständigt i rörelse, levandegjorda av Jonny Aunes ungdomliga känsla för inlevelse i de ostiga texterna. Albumet tappar lite fart och fläkt mot sin andra hälft, med start i Palmystry. Riffen är fortfarande intressanta, men musiken fångar inte lika hårt och den tidigare energin är - kanske inte helt, men så gott som - bortblåst. Det avslutande titelspåret öppnar däremot upp igen, där långsammare stråken gradvis övergår i snabbare gångar. Ändå finns det också under den här halvan gott om ögonblick att omvända otroende; Palmystry sportar ett stiligt solo, medan Witch Cross-covern Light Of A Torch har hyggligt riffjobb.

Den första hälften, med starka öppningslåten The Dead Of Night, snygga Dead Girls och inlevelserika Lauralone däremot är löjligt bra och i jämförelse långt över den andra halvan. En riffest deluxe kompletterad av tralliga melodier och festliga sångmelodier och de immersiva texterna. Refrängen i korta Dead Girls är så melodisk och trallig att det blir omöjligt att inte nicka med redan i första lyssningen. En sak som kan tyckas saknas är något verkligt immersivt; den längsta punkten härvid är strax över fem minuter, och det mesta tycks följa i ganska standardiserade formler. Walpyrgus släpper en stabil, stundtals riktigt snygg, debut, och den höjer omedelbart intresse för djupare och större, mer omfattande framtida ting. Alla medlemmarna kommer ur band med gedigen historia - tre av fem från Twisted Tower Dire - så kunskapen och ambitionen för utveckling finns helt klart. Det är inte en helt eklektisk upplevelse, och inte heller någon för historieböckerna, men Walpyrgus Nights är ett litet energiknippe och med gott om potential.

 

Bästa låtar: The Dead Of Night, Lauralone

 

    

 

Lyrikvideo: Walpyrgus - Dead Girls
Kommentera inlägget här: