Sons Of Apollo - Psychotic Symphony

Genre: Progressive Metal

Ännu en ”supergrupp” med Mike Portnoy mitt i smeten? Vem såg det komma? Men vänta, det kommer mer. Dream Theater-veteranen får sällskap av Jeff Scott Soto (ex- Yngwie Malmsteen, ex- Axel Rudi Pell), Derek Sherinian (ex- Dream Theater), Billy Sheehan (Mr. Big) och Ron ”Bumblefoot” Thal (Bumblefoot). Det gör Sons Of Apollo till en minst sagt rutinerad uppsättning, vars debut Psychotic Symphony (jänkarvarning på den titeln) bör resultera i intressant lyssning. Det är ett album som ämnar ge rampljus åt samtliga inblandade, och gör det med ett visst fokus; de får allihop sina solomoment, men utan att någonstans stjäla något från någon annan. Eklektiska influenser från samtliga inblandades historik - och annorstädes - och med liknelser till Symphony X, Haken och Next To None (de sistnämnda för övrigt med Portnoys pojkvasker i betydande roll). Det lutar tungt mot Portnoys trumlinjer. Portnoy-fans vet i den bemärkelsen vad de ska få, och får det också.

Sons Of Apollo - Psychotic Symphony

De längre spåren, kring tio minuter i längd, är uppenbara fokalpunkter i spellistan och är de mest intressanta låtarna. Trots längden hålls de koncisa och spårar aldrig ur.De blandas med mer traditionellt uppbyggda spår. Även de senare har ändå starka progressiva drag; i Portnoys trumlinjer, omvälvande riffstrukturer och intressanta hooks. Coming Home ger en viss The Who-känsla, med flera extra lager tyngd, och Alive ser Soto i en stor roll i en överraskande välfungerande mid tempo-historia. Albumet utgörs av en knapp timmes musik, vari en del utfyllnad tyvärr ingår. Figaro’s Whore är bara en minut gitarrunkande och Divine Addiction är tyvärr ointressant och lättglömd. Mycket av albumets samlade intryck komprimeras slutledningsvis i tio minuter långa Opus Maximus; en instrumental avslutning på albumet, som med intensiva riffprogressioner, intressant rytmsektion och maffiga melodier mått ännu lite bättre om Soto fått lägga till en ytterligare dimension. Thal gör här ändå sin bästa låta på albumet (finns väl inte skäl att klaga på det övriga heller, i och för sig), med stiliga melodier och framför allt en intensiv avslutning med fläskiga riff och storvulen inlevelse.

Inledande God Of The Sun, med sitt långa, intensiva intro och orientaliska influenser på Sherinians keyboards är albumets höjdpunkt. Det är en i många aspekter Symphony X-lik behemot på elva minuter, vari medlemmarnas samlade förmågor och en omättlig energi skapar en tät atmosfär och stark inlevelse som sedermera inte matchas under albumets resterande speltid. Fans av Symphony X kan rent av gilla Psychotic Symphony i mängder, och vore Soto inte intresserad hade Russell Allen passat förnämligt i hans roll. Influenser från det hårdrocks- till AOR-baserade förekommer också, men i mindre utsträckning och då mest i undertoner och genom Sotos sång. Karlns sånginsats på albumet är förträfflig; hårdkantad och inlevelserik. Åren har tvivelsutan skänkt karln en viss dignitet som kommer till sin rätt här. Också övriga medlemmar levererar vad som kan avkrävas dem och mer, inte sällan med pondus, vilket gör Psychotic Symphony (jösses, titeln är fortfarande störtlöjlig) till ett intressant album som kan rekommenderas den progressivt lagde, även om den inte lämnar särskilt stora mängder mersmak. Om resten av albumet höll samma klass som God Of The Sun kanske.

 

Bästa låtar: God Of The Sun, Labyrinth

 

    

 

Musikvideo: Sons Of Apollo - Lost In Oblivion
Kommentera inlägget här: