Power Quest - Sixth Dimension

Genre: Power Metal

När brittiska Power Quest släckte ner verksamheten 2013, grundat i ekonomiska motgångar, var det som om en era gick i graven. Grundaren, keyboardisten och bandledaren Steve Williams gick över till Eden’s Curse. Men vid det laget hade Power Quest i vissa kretsar uppnått kultstatus, och en hängiven fanskara vägrade släppa taget. 2016 blev återkomsten officiell, med EP:n Face The Raven - ironiskt nog en historia om döden. Efter den mästerliga debuten Wings Of Forever (2002) och förträffliga uppföljaren Neverworld (2003) sjönk kvaliteten gradvis under den andra halvan av decenniet. 2011 släpptes Blood Alliance, frontat av Chitral Somapala (Red Circuit, ex- Firewind); ett mörkare album, om än med samma känsla för kvalitet och melodi som kännetecknat Power Quests karriär i dess bästa stunder. Till återkomsten - Sixth Dimension -  som släpps via Inner Wound Recordings, kommer stadige bassisten Paul Finnie tillbaka, liksom trummisen Rich Smith. Vidare har Williams efter en del hickningar värvat gitarristerna Glyn Williams (Triaxis) och Andrew Kopczyk (I Am I), samt frontmannen Ashley Edison (Dendera).

Power Quest - Sixth Dimension

Williams har, om något, utlovat en upplyftande återkomst; något som drar till minnes de äldre stunderna och deras keyboard-dominanta sound. Det om något vet Williams hur det ska gå till, görs uppenbart redan från start. Lords Of Tomorrow inleds med plattans ostigaste keyboardslinga och i allmänhet mest tralliga fem minuter. Williams har heller aldrig varit den som dragit sig från att själv lägga sig i bakgrunden; trots myckna keyboards och gott om storvulna solon och ledmelodier därvid, är gitarrerna i starkt fokus. Från de skitiga riffen i Face The Raven eller i Revolution Fighters till de ständiga solodueller som gitarristerna båda fläskar fram är det väldigt gitarrcentriskt, och varken Williams eller Kopczyk besviker. I den bemärkelsen är Sixth Dimension inte helt långt ifrån soundet på Blood Alliance, även om det är tydligt och uppenbart att det lagts mer krut på de trall-melodiska spåren för att återkoppla till de tidiga skivorna. Kings And Glory och Coming Home går framför allt att nämna i det sammanhanget, med sina melodiska twists och framträdande keyboards, samtidigt som de med ständigt hårdkantad gitarrnärvaro håller sig i nuet.

Edison har stundtals ett väldigt imponerande register. Visst, han förkroppsligar inte samma ostiga charm som Alessio Garavello visade upp på Wings Of Forever - men vem gör det? Han påminner ibland så smått om Timo Kotipelto (Stratovarius), medan han samtidigt har en del av just Garavello i sig (säkerligen ingen slump). Med ständigt starka refränger, bitande hårda stunder i till exempel Face The Raven och de höga noter han tar med självsäkerhet gör han sig till en väldigt värdig ersättare även till Garavello (som för övrigt producerat plattan). Williams keyboards och samspelet han har med de bägge ledgitarristerna är starkt, och känns betydligt varmare här än på Blood Alliance; hans intro till Lords Of Tomorrow är löjligt beroendeframkallande. Men egentligen var aldrig Williams låtskrivarförmåga betvivlad; det stod alltid klart att han vet vad han gör i den bemärkelsen. Frågan är egentligen om Sixth Dimension skulle kunna mäta sig och hålla klass med de mytomspunna äldre alstren. Albmet tar influenser från det äldre, men behåller även ett sound från det nyare, för att på så vis hitta ett stadigt sound som känns väldigt inspirerat, både i sina mest upplyftande stunder och de skitigare, argare stunderna. Den sjätte dimensionen visar det; Power Quest är tillbaka.

 

Bästa låtar: Lords Of Tomorrow, Revolution Fighters

 

    

 

Musikvideo: Power Quest - Lords Of Tomorrow
Kommentera inlägget här: