Ne Obliviscaris - Urn

Genre: Extreme Metal, Progressive Metal; -

Australiska progbandet Ne Obliviscaris släppte 2007 The Aurora Veil, som hyllats av fans och kritiker som en av de bästa demoskivor som någonsin släppts. Ett par år sadlade karriären på med debutfullängdaren Portal Of I (2012). Uppföljde gjorde Citadel (2014) samt två EP-skivor 2015. Ne Obliviscaris ligger alltså på allt annat än latsidan när det nu är dags för tredje fullängdsplattan Urn. Kvintetten (bassisten Brendan Brown hoppade av tidigare i år) har gjort sig kända för eklektiska progressioner sprungna ur progrocksinfluenser och black metal. De liknas ofta vid Ihsahn och Enslaved, men tar också kraftiga influenser från Opeths mer extrema sidor. Ne Obliviscaris bär i uppställningen två vokalister; en growlar och en sjunger rent. Och däri ligger Urns största problem – inte att de är två – utan att growlsången får företräde samtidigt som rensången konstant är mycket starkare. Det hörs på tok för mycket av Marc ”Xenoyr” Campbells sataniska growls. Inte för att de nödvändigtvis lider större brister i kvaliteten, utan för att Tim Charles (också violin) själfulla rensång är mångdubbelt bättre. Därtill är kontrasterna mellan de båda något starka, och det vore i alla sammanhang fördelaktigt om Charles fått mer tid till sång och inte bara violinen.

Ne Obliviscaris - Urn

Just violinen är starkt inkorporerad i bandets hela väsen och mytos, och har varit ett stadigt element sedan debuten. Fusionen av violinens finkänsliga, nästan sköra, sound i den extrema death och black-inspirerade tyngden är något som Ne Obliviscaris tagit till sin spets, vilket blir mer än klart på Urn. Och medan deras infusioner gör underverk hos vissa finner jag gång på gång att musiken är oerhört svårt att komma in i. Med det sagt levererar Urn några otroligt fina progressioner; inledande Saturnine Spheres ådrar sig något magiskt när Charles violinsolo övergår i fullverkande blästring från trummisen Daniel Presland och gitarristerna Matt Klavins och Benjamin Baret blir eld och lågor i något som tar inspiration från atmosfäriska svärta. Eyrie, en av plattans höjdpunkter, får samma behandling som sviten Libera, då den mot sina sista minuter övergår - inte i en helt snygg fadetransition - till en kortare avslutning. Men där Saturnine Spheres övergick i ett helt nytt spår - Ascent Of Burning Moths - klatschas hela Eyrie samman i samma spår, vari de avslutande minuterna inte håller samma klass som Eyries första nio minuter; långsamma gitarrspår mot ett monumentalt crescendo. Charles inlevelsefulla stämma fullbordar och Campbells growls är mer av en kompletterande accentfärg.

Urn är ändå ett imponerande och ambitiöst verk, och en förbättring sedan den bleka Citadel, och möjligt även ett steg över Portal Of I. Trots min oförmåga att själv greppa musiken på ett djupare plan är det uppenbart att Ne Obliviscaris vuxit under kontrollerade former och släpper lös sin inre best på Urn, och dess bästa stunder är verkligen bra - ibland rentav häpnadsväckande. Baret har välsignat Saturnine Spheres och As Embers Dance In Our Eyes med frenetiska hooks och massiva ledmelodier mot bultande rytmriff från Klavins, och de gör bägge två otroliga underverk i höjdpunkten Eyrie. Faktiskt är ingen del av plattan någonsin direkt dålig. Även de bitar som inte faller undertecknad helt i smaken görs med finkänsla. Det måste också erkännas att de vet att komposera flödande och intelligenta progressioner; den intensiva orgien i tyngd, hastighet och raseri som utgör Eyries mitt i stark kontrast till dess hemsökande stillmälda intro är verkligen vackert, och hade bara resten av Urn skänkt densamma immersion så hade inget kunnat stoppa den.

 

Bästa låtar: Saturnine Spheres, Eyrie

 

    

 

Musikvideo: Ne Obliviscaris - Intra Venus