Dream Evil - Six

Genre: Heavy Metal, Power Metal

Dream Evil sparar inget krut när de efter sju långa år i tystnad släpper sin sjätte fullängdare, träffande nog betitlat Six; uppföljaren till erkända In The Night (2010). Direkt i första låten - bandets själbetitlade - öppnar det starkt, och återfångar tyngden och kraften i en Manowar-rökare, samtidigt som den påminner om den egna klassikern The Book Of Heavy Metal, från skivan med samma namn (2004). Fredrik Nordström och Markus Fristedt anammar Dio-lika riff, och den sistnämnda glassar friskt med ledgitarren utan att för den skull bli särskilt melodisk. Niklas Isfeldts sång säger att sju år lika gärna kunnat vara igår. I hela fem minuter håller Dream Evil lågan tänd och hoppet hinner stiga att deras comeback ska ha varit värd väntan. Sedan säckar albumet ihop i sn samling utfyllnad, same-old same-old och kass humor. Mindre power och mer heavy, skitiga riff - som stundtals inte alls går av för hackor - fylls av trista strukturer, ooriginella melodier och refränger som mest känns som upprepningar av varandra och majoriteten av låtarna på United (2006) och In The Night.

Dream Evil - Six

Saken är den att det är snyggt framfört och spelat, Nordströms produktion klanderfri och inget säger att det inte borde funka. Dream Evil har helt enkelt lyckats med konststycket att på något sätt suga den mesta känslan ur musiken, likväl som på de två senaste skivorna. Den traditionella heavy metal-stilen som stundtals varvas borde kännas fräsch full av attityd, som Astral Doors nyligen lyckades helt okej med, exempelvis, men är mest trött. Exemplen Sin City, Hellride eller Six Hundred And 66 är menlös utfyllnad utan momentum att tala om, medan Too Loud och Broken Wings, som bägge återfinns mot slutet av albumet, har lite mer fart, tuffare riff men ändå faller när känslan tappas, med trista refränger och en Isfeldt som borde vara trött på att sjunga om exakt samma soppa om igen. Därmed inte sagt att det är rakt igenom uselt; Creature Of The Night är en historia i långsammare tempo. Rytmsektionen är behaglig, trots ganska ominnesvärda riff, och den smäckra ledgitarren funkar snyggt. En seriösare inramning gör att låten funkar - om än inte helt perfekt.

Six är stundtals medryckande, ibland hajar en till och någon gång tänker en ”jäklar, det skulle de ha gjort mer av”. Växer gör albumet marginellt med ett par lyssningar. Judas Priest-känslan plockas fram i 44 Riders, som efter några varv visar sig vara en av skivans få höjdpunkter. Refrängen tar en mer melodisk twist, och trots att texten är klyschig känns den mer subtil och snarare som en smått smörig hyllning än som en misslyckad parodi av Priest och Manowar och hela biker-grejen. Dream Evils allvarliga sidor har alltid varit deras bästa, och det här albumet ser på tok för få av dem. Kanske är det Century Media som aldrig vetat hur de ska handskas med power metal på rätt sätt (kika i kommentarsfältet till låten nedan för att se vad CM-fans förväntar sig). I slutändan är Six inget nytt under solen, utan mest mer av vad som hände på United och In The Night, utan att till fullo återkaptivera känslan som omgav 2004 års The Book Of Heavy Metal, trots en del försök. En handfull dugliga låtar på 13 år räcker inte, Dream Evil borde ha gjort detsamma när Gus G och Snowy Shaw tackade för sig.

 

Bästa låtar: Dream Evil, 44 Riders

 

    

 

Musikvideo: Dream Evil - Dream Evil
Kommentera inlägget här: