Alestorm - No Grave But The Sea

Genre: Pirate Metal (Yarr!) -
Alestorm - No Grave But The Ham

Med femte fullängaren No Grave But The Sea färsk ur spam-burken gör sig Alestorm redo att åter ge sig ut på de sju haven - nu också för hundar! Grundaren, sångaren och keytar-isten Christopher Bowes har sedan sin begynnelse i Battleheart (som sedermera blev Alestorm) under 00-talets andra hälft visat (framför allt i Gloryhammer) att han kan vara en låtskrivare i världsklass. Något som visade sig väldigt frånvarande på Alestorms senaste fullängdare, Sunset On The Golden Age (2014), en osammanhängande historia som kom kort efter Gloryhammers närmast fulländade debut Tales From The Kingdom Of Fife (2013). Alestorms sound är definierat vid det här laget, och de strövar inte långt därifrån. Elliot Vernons folkiga sound och maniskt fryntliga keyboardleads ligger överst, och Bowes raspigt sarkastiska sång, antitetisk till den annars mer traditionellt uppbyggda power-stilen. Storslagna allsångsrefränger, melodier inspirerade av episk filmmusik och en egen stil fullpackad med humor, keytars och dragspelssyntar, det är och förblir Alestorms sorti. I den bemärkelsen är heller inte No Grave But The Sea nyskapande, även om den är ett lyft efter föregångaren.

Alestorm - No Grave But The Sea

Lika lite bör Alestorms satiriska läggning komma som en chock. Bowes, som inte ens tog sin black metal på allvar, har fyllt snart sagt hela skivan med ploj. Singeln Mexico är hur löjlig som helst, med fåniga keyboards och ännu dummare text om att segla till kaktusarnas land och supa, med Bowes - i sinom tid klassiska - ”yo ho, Mexico”. Men lik förbannat är den Alestorm i sitt esse, i klass med Keelhauled, och det är omöjligt att inte älska den. Och stundtals gör de sin grej riktigt, riktigt bra. Glassiga melodier fyller maffiga dubbeltramp och nya gitarristen Máté Bodor lägger köttiga riff mot tryggt framförda baslinjer från Gareth Murdock. Hooks och melodier som påminner (av uppenbara skäl) om Gloryhammer, medan Vernons keyboards håller stilen kvar i Alestorms eget kölvatten. Det är ändå inte bara shits and giggles; några av Alestorms bästa verk har gjorts med en seriösare intoning. To The End Of The World och avslutningslåten Treasure Island dignar med fylliga riff och ruffa sångmelodier. Samtidigt är det inte ens i de stunderna gjort med samma intensitet och råhet som på de allra första skivorna, Captain Morgan’s Revenge (2008) och Black Sails At Midnight (2009); de har haft svårt att släppa hela supa och festa-grejen, vilken i längden blir tröttsam.

Trist nog är skivans mellansektion - från bandets självbetitlade låt och hyllning till den festfyllda piratlivsstilen, till småsega Man The Pumps - ett kvalitetsdopp efter en stark öppning. Visserligen har även de låtarna strösslats med sina egna kvalitativa egenskaper; de simpla melodierna i Fucked With An Anchor eller den snabbare tuffheten och riffen i Pegleg Potion (den klart starkaste låten i skivans mitthalva). De långsammare låtarna är inte alls lika medryckande som till exempel Mexico eller titellåten; Bar Ünd Imbiss kanske har några av Bodors finaste solon på skivan, men är annars bara seg i det långsamma tempot. I det allra mesta är No Grave But The Sea mer av samma sak från Alestorm; några flin och nickningar här, och kul, upplyftande stämning där. Bowes svävar iväg mer - och är inte bunden till piratpartytemat - med Gloryhammer, ett band som redan från start verkar ha plockat upp Alestorms falnande känsla. Skivan tar ett steg i rätt riktning och lyckas fånga en del av de tidigare albumens känsla, jämfört med sin föregångare, och med sin underbara närvaro på sociala medier visar ändå Alestorm att de är metal-scenens mesta komiker. Att smilbanden kommer att dras råder det inget tvivel om. Och helt klart är att No Grave But The Sea bjuder på rom, öl, äventyr och mjöd; allt en pirat behöver.

 

Bästa låtar: Mexico, To The End Of The World

 

    

 

Musikvideo: Alestorm - Mexico