Majesty - Rebels

Genre: Heavy Metal, Power Metal

Sedan 2013, då de släppte två skivor samma år, har Majesty släppt lika många fullängdare som under de femton föregående åren av sin existens. (Inte inräknat det som släpptes under monikern Metalforce för snart tio år sedan.) Senast ut var den mediokra Generation Steel (2015) som helt saknade den charm som krävs för att det inom den här specifika utstickaren inom power metal ska funka ens lite grann, och nu knappt två år senare hivar de ut Rebels. Låttitlarna innefattar namn som Die Like Kings, Heroes In The Night och Fighting Till The End så exakt vad som förväntas kan är avslöjat redan där. En kan argumentera att med nästan tio album bakom sig redan är Majesty etablerat nog att göra det de gör, men argumentet faller på att de knappt kan göra ens det. Vare sig det är de matta riffen, de låtsat episka refrängerna - som inte sällan bara är låttiteln upprepat i layered vocals - själva strukturerna eller uppläggen, så är det sällan något som en behöver eller ens vill lyssna på flera gånger.

Majesty - Rebels

Rebels är ändå en markant bättre än sin direkta föregångare, och ser ett tightare melodiskt fokus vilket inte slår helt fel alla gånger. Udda nog är det just de ovan nämnda låtarna som är starkast på skivan; där det verkligen känns som om Majesty satsat som mest på låtskrivandet. Heroes In The Night har ett flott gitarrsound, framför allt i en välutnyttjad ledgitarrslinga i refrängen, och Tarek Magharys - som också är bandets vokalist - keyboards tillför en extra dimension som matchar utan att försöka överglänsa. Tyvärr sitter de bra spåren både precis i början och i slutet av skivan, och däremellan karvas det mest på i glömbar utfyllnad som i vanlig ordning går i borderline Manowar-dyrkan, men utan att vara i närheten av lika skickliga musiker. Magharys sångröst är som alltid oengagerande, trots att det gott låter som han har roligt som aldrig förr. Hans stadiga mellanregister utnyttjas inte till sin fulla rätt, och han utmanas inte heller att lämna sin komfortzon.

Körsången i refrängerna har som mesta syfte att täcka över den bristfälliga musiken, som kännetäcknas i stort av mediokert låtskrivande. Det är helt enkelt inte intressant, trots att det till och från kan vara smått medryckande, och så fort låten tystnat känns den bortglömd. Skivans värsta syndare är Yolo Heavy Metal, som bara visar att ett gäng medelålders män försöker vara moderna med kidsen, men misslyckas kapitalt när de hakar på en fem år gammal trend. Och den fullständigt menlösa balladen Across The Lightning? Nej, den är inte känslosam, nej den är inte episk, nej den framkallar ingen känsla av eteriskt brödraskap. Den bara jävligt trist. Likaledes känns det under majoriteten av skivan, från det platta trumsoundet (trots det är Jan Raddatz skicklig nog när materialet är bra) till Alex Voß nästan frånvarande bas tack vare den gitarrtunga mixen. I grund och botten, gillar en Majesty så lär Rebels vara det bästa sedan skivat bröd, för den är ändå bättre än det mesta de gjort sedan Metalforce (2009), men vi har hört det här förr, och det var dugligt som bäst redan då. Heroes In The Night kan råka fastna, men räkna inte med mirakel.

 

Bästa låtar: Die Like Kings, Heroes In The Night

 

    

 

Lyrikvideo: Majesty - Die Like Kings
Kommentera inlägget här: