Lux Perpetua - The Curse Of The Iron King

Genre: Power Metal

Med undantag för Pathfinder som gjorde sig ett namn för en sådär sju år sedan med vad som kallades en pånyttfödelse av genren, hörs inte mycket om den polska power metal-scenen. Bereden så väg för Lux Perpetua som efter en EP släppt 2014 gör sin debut i fullängdaren The Curse Of The Iron King. De ger av Gloryhammer-vibbar men med enklare stil, och inspiration hämtad snarare ur speed metal. Stundtals liknar det Cyclophonia eller Hammerfall ur den europeiska heavy power-scenen, samt även stora mått av Manowar, men med betydligt mer fokus på episka orkestrationer, som ändå hålls snyggt subtila och inte tillåts ta överhanden till förmån för påmpa och ståt utan substans. Tomasz Salaciński och Mateusz Uściłowskis gitarrer har en duellistisk approach, med hämtningar ur NWOBHM, men med tydliga spår av speed metal. Ibland närmast virtuosiska tillåts de starka partier över så gott som hela skivan, ofta med riktigt tryck bakifrån från Paweł Zasadzkis trummor.

Lux Perpetua - The Curse Of The Iron King

Refrängerna saknar det djup som siktats mot, då Artur Rosiński får klara sig själv för det mesta, med väldigt sparsamma layered vocals. Han hade rent av behövt mer hjälp av den varan, något som får exempelvis försöket till att skapa en egen band-anthem i titelspåret Curse Of The Iron King att stappla, trots att den är otroligt lovande i riffbyggnad, fenomenalt samarbete mellan ledgitarr och keyboards och verserna. Rosiński har en röst som växer på en, utan att en anar det. Medan han vid första lyssningarna känns oslipad och otight, visar han sig ändå passa musiken, med sin Jarmo Pääkkönen-lika (ex- Excalion) sångröst och unikt ostiga - men inte smöriga - stil. Han kunde gott använt sig av sitt högre register oftare, men gör ändå hyfsat i sitt mellanregister, passligt för musiken. Istället är det de ovan nämnda gitarrerna som är skivans starkaste kort, speciellt när de går så snyggt ihop med Magdalena Tararujs keyboards, som i stilrena Army Of Salvation eller råa Straight Back To Hell.

The Curse Of The Iron King är på inga sätt ett perfekt album, och är dessutom ganska spretigt med varierat låtmaterial. Låtar som drar i mindre perfekta riktningar, som Desert Of Destiny som inleds med ett av skivans absolut bästa riffpartier, med ledmelodier och tryckande hårt rytmsektion i perfekt samklang, för att sedan stanna av till en tristare refräng menad för något allsångsliknande, men faller platt, varvas med mer stilrena power-hymner som titelspåret. Albumet når sin absoluta topp i sju minuter långa The Werewolf. Fläskiga riff i duell, med atmosfärisk och inlevelsefulla keyboards som backdrop är en av de starkaste faktorerna i Lux Perpetuas musik, och just The Werewolf är typexemplet på hur de lyckas. Fyll sedan på med den ledgitarrmelodierna i verserna och kaptiverande sångmelodier och en allehanda mörk atmosfär och de visar hur otroligt snyggt de kan lyckas, även om det vacklar till och från. Albumet är ändå ungefär tio minuter för långt, med repetitiva Rebellion som uppenbar utfyllnad, och ganska förutsägbart och utan något verkligen storslaget som särskiljer Lux Perpetua från mängden, men det är välutfört och prydligt, med hjärtat på rätt ställe.

 

Standout tracks: Curse Of The Iron King, The Werewolf

 

    

 

Musikvideo: Lux Perpetua - Army O Salvation
Kommentera inlägget här: