Historien bakom Maidens tredje fullängdare och hur det tidiga åttiotalets moralister i Herrens namn brände alla exemplar de kom över är minst lika kända som albumet självt. The Number Of The Beast är ett album lika ikoniskt som heavy metal självt, och ett av genrens största i allt det förkroppsligar. Det såg dagens ljus den 22 mars 1982, till alla gudfruktiga föräldrar till förtappade själar dväljande i mörklagda pojkrum bak lyckta dörrars stora fasa. Albumet ser de första dragen av en Steve Harris, som tidigare visat upp sig storligen i framför allt Phantom Of The Opera på debutplattan, som han skulle leverera under resten av åttiotalet, och det tog form i massiva och stilbildande baslinjer som i det elakt olycksbådande titelspåret - som fortfarande är en återberättelse av en av Harris mardrömmar och inte en kärleksförklaring till Satan, något som blir uppenbart bara en bemödar sig att läsa texten.

De melodiska ledgitarrerna i Dave Murrays och Adrian Smiths tvillingstil tog form och blev varandra oumbärliga efter att de växt ihop i och med Killers (1981). Riffspelet, komponerat i stort av Harris, är perfekt och utvecklas i synergi med de framträdande baslinjerna. Insatserna är helt kortfattat perfekta, ända ner på den då ganska oslipade Bruce Dickinson som likt förbannat ylar och vrålar sig till en av de mest ikoniska sångprestationerna i heavy metal, kulminerat i det legendariska vrålet efter titelspårets första vers. Låtskrivandet har utvecklats från det mer hårdrocksbaserade med starka 70-tals influenser, som hördes på debuten och Killers, till att Maiden skapar sitt eget märke, slagkraftigt och med lockelser till mainstream tack vare Smiths input och Harris växande förmåga som låtskrivare, med uppenbar kulmination i den i alla bemärkelser perfekta Hallowed Be Thy Name. Visserligen kom Maiden att växa även på det området och utforska det ockulta inom sig själva och heavy metal under senare delen av årtiondet, men den råa ärligheten här är sedermera omatchad. 

På skivan finns också ett par små missar i form av Invaders, som trots tydlig introkänsla och snygg inramning inte åldrats lika bra som mycket av resten av materialet. Dessutom den uppenbara Gangland som ursprungligen var utfyllnad och valdes istället för Total Eclipse, vilken med sitt dystopiska mörker är ett klart bättre val. Och trots de här små missarna lider inte skivan som helhet som får in allt på knappa 45 mnuter. Det finns de mer rättframma strukturerna i till exempel titellåten och The Prisoner, men även antydningar till mer progressiva lutningar, även om de inte kommer i full blom, och den perfekta Maiden-balladen i ondsinta Children Of The Damned, med utmärkt riffprogression. Clive Burr en stark roll i det perfekta trumspelet. Han slutade sedermera i Maiden efter albumet, och avslutade därmed på topp som en av världens bästa trummisar. De kom senare att växa och mogna, med Dickinsons mer poetiska ådra och Smiths känsla för långlivat singelmaterial, men på The Number Of The Beast är ärligheten starkast och den håller utan att vittra 35 senare.

Bästa låtar: Children Of The Damned, The Prisoner, Hallowed Be Thy Name