Blaze Bayley - Endure And Survive

Genre: Heavy Metal

Så ofta handlar musik om förväntningar, om att musiken vi hört innan förmedlat känslolägen och yttringar som vi hoppas - eller inte hoppas - att höra igen. Oftare än inte motsvaras de förväntningarna tydligt i de första lyssningarna, positivt eller negativt. Över förväntan eller en besvikelse. När Blaze Bayley för ett knappt år sedan avtäckte sitt sjunde studioalbum, Infinite Entanglement (2016), var förväntningarna inte skyhöga efter en sjunkande trend i och med mörkt melankoliska Promise And Terror (2010) och tunna The King Of Metal (2012). Men jösses som Infinite Entaglement levererade! Ett pånyttfött band, revitaliserat i sig självt och med en Blaze Bayley som förstod och erkände sina styrkor och svagheter och omfamnade dem. Musiken i sig var enkelt upplagd, men gjord med kärlek både för den och fansen, och resultatet var den obestridligt bästa plattan det året och den obestridligt bästa plattan Blaze Bayley släppt sedan Tenth Dimension (2002). Så förväntningarna när Endure And Survive avtäcks, så kort efter föregångaren, är minst sagt höga.

Blaze Bayley - Endure And Survive

Den har kallats mörkare än sin föregångare, och det stämmer till viss del, men den är också mer hoppfull. Temat är den direkta uppföljaren till Infinite Entanglement, och ser Bayleys karaktär William Black närma sig sitt mål, medan musiken utforskar hans bakgrund; de goda och onda sidorna i en människa. Titelspåret inleder albumet och gör utgör en brygga till Infinite Entanglement. Den tar vid där A Work Of Anger slutade. Chris Appleton bär stor del i det bästa med Endure And Survive. Hans simplistiska gitarrspel, både i rytm och ledmelodier, känns som en naturlig följning på föregångaren medan han tar musiken i nya spår. Genom hela albumet är hans intro-riff otroligt starka, från den skitigt elaka Blood till kraftiga riffkraften i Destroyer till glänsande ledgitarren i Fight Back. Han levererar inte den frantiska intensitet som The Man Who Would Not Die (2008) eller Promise And Terror, utan ett simplare sound som matchar Bayley som han idag är.

Det mörka i temat matchas inte helt av produktionen, som känns stundtals känns luftigare än nödvändigt. Basen kunde gott lyftas fram emellanåt och göras fylligare, men är ändå speltekniskt fin. Starka baslinjer hittas skivan igenom, men allra mest i The World Is Turning The Wrong Way, som är ett riktigt starkt spår rakt igenom. Rytmsektionen och riffen är sällan väldigt exceptionella, men står ut exempelvis i Blood och Dawn Of The Dead Son, och den stora stjärnan är Appleton som visar sig oumbärlig för skivans succé. Med det sagt finns här ett par låtar som inte alls är lika kraftiga. Remember är ett balladförsök hämtat ur framgångssagan som var What Will Come, med Thomas Zwijsens akustiska flamencogitarr som grund. När sedan ett dragspel (Corvin Bahn, live-keyboardist för Gamma Ray) tillförs känns den malplacerad och ger en helt diffus känsla till en i överkant smörig text. Det tas för långt, och blir antitetiskt till vad en Blaze Bayley-ballad behöver vara. Eating Lies blandar Appletons leads med akustisk gitarr och gör en mycket starkare semiballad, och ett av skivans bästa spår.

Blaze Bayley

Bayley själv stapplar en del stundtals, men är bekväm i sin roll. Han blir aldrig fullt lika känslosam som han kunnat, eller lika hårdkantad som musiken ibland behövt. Sångmelodierna känns inte sällan något oinspirerade och väldigt lika albumet igenom, och ofta är de för långsamma i relation till Appletons till och från snabba gitarrspel. Det tycks fattas något snabbt, hårt och fläskigt; det mesta här är mer homogent och mer i mid tempo-stuk, med knappa undantag i Escape Velocity och Fight Back. Trots det har materialet rakt igenom en stark prägel av bandet, märket, mannen Blaze Bayley och hans röst är lika bra och stark som förväntat, när det krävs. Layered vocals framför allt i refrängerna ger honom en viss skjuts och hjälper med atmosfären, men för det mesta hanterar han sin roll själv och ger William Black en röst. Han behandlar sin röst med den dignitet det anstår en tidigare Maiden-vokalist, med starka insatser i exempelvis Dawn Of The Dead Son och så klart den vackra avslutaren Together We Can Move The Sun, där han är som känsligast.

Endure And Survive faller en del, men ska kanske inte enbart jämföras med sin otroligt kraftiga föregångare. En sak de två däremot har väldigt gemensamt är ett väldigt enhetligt sound och jämnstarkt låtmaterial, och utan någon direkt hitlåt. Medan albumet inte är genast övertygande, växer det med ett par lyssningar och när den får sjunka in ordentligt. Albumet slår inte direkt, men utvecklas till ett starkt album på egen hand och tillsammans med den första delen i trilogin. Det visar att Blaze Bayley fortsätter med något som fungerar istället för att falla tillbaka i The King Of Metal-spåret. Oavsett räcker Endure And Survive inte hela vägen till förväntningarna, tack vare en viss avsaknad av intensitet och styrka; den leder inte upp till ett massivt klimax. Eller gör den det? Förväntningarna är höga inför del tre.

 

Bästa låtar: Escape Velocity, Blood, Eating Lies, The World Is Turning The Wrong Way

 

    

 

Musikvideo: Blaze Bayley - Endure And Survive
Kommentera inlägget här: