En gång var vi bröder och slogs för stål; blodet blir svart, förräderiet är sant. Så inleder Wizard sin elfte fullängdare, och om det inte är sann poesi så vet jag inte vad. Omisskännligt ska vi få precis vad vi förväntar oss. De tyska true metal-veteranerna har kommit långt; namnet Wizard bär kanske inte samma konnotationer som Iron Savior, Majesty eller den ständiga jämförelsepunkten Manowar, men sedan starten 1989 och första albumet Son Of Darkness (1995) sex år senare har de stabilt och plikttroget hållt fansen med en del av den bästa power metal som gjorts enligt den tyska skolan. Fallen Kings är det elfte i ordningen, väntad redan 2015 (fram till 2013 och Trail Of Death släppte Wizard ett album varannat år), och ett album som inte viker från den kvalitetsmässiga standard som satts genom åren. Redan från första ögonblicket visar Wizard att de håller samma nivå som alltid förr, utan att tappa fingertoppskänslan för hastighet, råkraft eller power. Sören van Heeks trummor, ständigt lika vassa och med en speed metal-approach lik titelspåret på 2011 års mästerverk …Of Wariwulfs And Bluotwarves utgör den alltid lika fundamentala grunden, tillsammans med den fylliga basen; en konstant från början till slut.

Kort efter Trail Of Death (2013) gjorde Wizard ett av sina mycket sällsynta line up-byten, då bassisten Volker Leson - som varit med sedan starten 1989 - lämnade bandet. Han ersattes av Arndt Ratering (No Inner Limits), som gör sitt första album med bandet. Leson, som alltid gjort ett starkt avtryck lämnar ett visst tomrum, men Ratering är heller ingen nybörjare, och det märks i starka baslinjer som den i White Wolf eller introt till hymnen We Are The Masses. Sven D’Anna gör ett så starkt album som kan förväntas. Karlen har inte de höga noter han hade 2001 (eller 2011 för den delen), men hanterar sin sång med värdighet och införlivar en aura lik den på Magic Circle (2005) och Thor, och resultatet blir ändå mycket starkare än fjolårets album med Feanor. Det lämnar förstås gitarristerna. Dano Boland och Michael Maass, vars riffjobb är lika stabilt som alltid och genom albumet drar tankarna till bandets diskografi. Father To Son har känsla av …Of Wariwulfs And Bluotwarves, Frozen Blood minner om en lättare Trail Of Death och singeln Liar And Betrayer kunde passa in på Head Of The Deceiver (2001), och överallt hittas täta, majestätiska solon som i introt till ovan nämnda Frozen Blood och speed-approachen i You’re The King.

Egentligen skulle Wizard behöva en utomstående textförfattare, som på Odin (2003) och Thor (2009), för på egen hand blir det inte några lyriska mästerverk eller särskilt poetiskt. Som tur är blir det heller inte lika bisarrt som exempelvis Machinery Of Death från förra skivan, men nog saknas den där närmast poetiska inlevelsen i klassiska Dead Hope eller The Prophecy. Istället har Fallen Kings de något mer basala teman i form av hyllningar till metal, broderskap och Wizard själva. Det faller platt - om än med ett leende - i Brothers In Spirit och Let Us Unite, medan den storartade hymnen till livet självt, Live Your Life, är en uppiggande frisk fläkt i en till synes mörklagd värld. Detsamma gäller Fallen Kings som helhet; där Trail Of Death var mörk och dödsfruktande är Fallen Kings positiv och upplyftande. Wizard uppfinner inte hjulet på nytt; Fallen Kings är varken Head Of The Deceiver, Odin eller …Of Wariwulfs And Bluotwarves, men likväl visar den att de inte tappat stinget. Knappast karriärsdefinierande, men en positiv historia om ett band med rättmätig veteranstatus som vårdar sitt namn. Och är en ny till Wizards diskografi är den en bra startpunkt; när avslutande You’re The King går ut med fullt blås och det rena stridsvrålet ”you’re the king!” vill en ha mer. Har kungarna fallit? Få mig inte att skratta.

Bästa låtar: Liar And Betrayer, Live Your Life, Frozen Blood, You’re The King