Återigen är Frontiers Records i farten och återigen är det Serafino Perugino som drar i spakarna, i ännu ett nytt projekt, med det extremt töntiga namnet The Ferrymen. Trion däri utgörs av mångfacetterade svenske gitarristen Magnus Karlsson (Primal Fear, Kiske/Somerville), allestädes närvarande amerikanske trummisen Mike Terrana (Tarja, Vision Divine) samt en relativ nykomling, den hyllade Ronald Romero (Lords Of Black, Rainbow). Karlsson som grund kan vara ett relativt osäkert kort, med både fullträffar och missar bakom sig. Kiske/Somerville-projektet visar hans melodiska sida passande huvudmedlemmarnas förmågor, medan Allen/Lande redan från början var ett typiskt projekt utan större själ eller inlevelse trots stora namn. Och medan hans låtskrivande sällan tar sig särskilt explorativa uttryck har han lyckats skapa en egen stil, från vilken han han tryggt kan klämma ut power metal av hög kvalitet. Här har han lyckats matcha stilen till sina bandkamrater i ett projekt med mörka melodier och skitiga riff att matcha baslinjerna och Terranas trummor, vilka bygger en stadig grund mot Karlssons rytmgitarr och snygga - men inte fjäskiga - ledgitarr, som i sig matchar Romeros resoluta sång.

Romero påminner - som så många sagt före mig och kommer fortsätta säga efter mig - så smått om legendaren Ronnie James Dio. Lägg därtill en skitigare stil och en hel del David Coverdale (Whitesnake) och Mark Sweeney (Wolfpakk). Romero saknar också det djup Dio gestaltade, och även de mjukare numren och akustiska partierna dras med en släpande hård röst, när en mer avrundad intoning vore mer passande. För övrigt får han gott knipa igen oftare, och låta Karlssons instrumentaler tala. Sångmelodier som i singeln Still Standing Up och How The Story Ends visar en känsla för det mer melodiska snarare än hårdkantad, men hade gjorts bättre om han slappnat av mer. Hans likheter med Dio var för övrigt vad som landade honom frontmannapositionen när Rainbow startade upp på nytt 2015 (mest som en förevändning för Ritchie Blackmore att spela Deep Purple-låtar). Kort sagt är The Ferrymen (och huvudbandet Lords Of Black) långt mer passande Romeros förmågor, då Karlsson haft vett att göra riffen passande hans stil, och melodier vari de två kompletterar varandra. Gitarrtonen och Karlssons hårdrocksstil drar till minnes Dio-klassiker och en 80-talskänsla, med mått av både heavy och power metal. Samtidigt ger hans subtila keyboards den mer distinkta power-finessen.

Darkest Hour, riff och stilmässigt härledd från Holy Diver, kanaliserar hela bandet i dess mest Dio-klingande känsla. Karlssons solo byggs upp av bas och trummor, ett utdraget solo och ett av Karlssons bästa. Refrängen, storartad och melodisk gör sedan resten och cementerar ett starkt, mörkmelodiskt spår mot mitten av skivan. Låtplaceringarna är kanske ett av skivans största problem; öppningslåten End Of The Road är en generisk historia, medan Fool You All är menlös utfyllnad redan på nummer tre. Welcome To My Show, som avslutar den timlånga plattan har mest attityd på hela skivan och hade gjort sig bättre närmare början, medan den känsligt snygga Eternal Night blivit den naturliga avslutaren. Oavsett hur en vrider och vänder på det är den här debuten i mångt och mycket en ganska standardbyggd saga. Generiska troper varvas med en och annan touch av nytt och fräscht, med ett album som känns hälften nytt och till hälften generiskt. Det som ändå håller The Ferrymen från att helt kännas urvattnade är Karlsson. Med det sagt finns här egentligen ingen riktig hitlåt heller; med undantag för ett par utfyllnadslåtar är skivan relativt jämnstark. Knappast årsbästamaterial, men en underhållande debut som för en gångs skull visar att Frontiers faktiskt kan trycka ur sig metal av hävlig kvalitet. Och så gillar jag omslaget också.

Bästa låtar: Darkest Hour, Welcome To My Show