Secret Sphere - The Nature Of Time

Genre: Power Metal, Progressive Metal

Secret Sphere har kanske aldrig varit världsledande i vad de gör, men i och med genrens italienska uppsving under nittiotalets senare hälft sprang också de för att leda power och progressive metal i en ny era. Sedan debuten har de genomgått massiva lineup-förändringar för att slutligen landa ganska stabilt, och sedermera signats på ett större skivbolag. The Nature Of Time är den åttonde fullängdaren - inte inräknat 2015 års nyinspelning av A Time Never Come (2001). Och vilket album sedan… borta är nu den massiva inlevelsen och känslan av att i Rhapsody och Labÿrinths bakvatten bryta nya marker för italiensk power metal, med Mistress of the Shadowlight (1999), ersatt med monoton metal enligt numren, tömt på djup och dynamik och med uppenbara försök att tilltala mainstream-fans. Sången överdrivet högt i mixen, med framför allt gitarren galet dämpad i bakgrunden. Förutom de obligatoriska faux-emotionella gitarrsolona är gitarren närmast obefintlig. Det tänkta undantaget är totala misslyckandet Honesty, som försöker sig på aggression och skitiga riff. Tempot är för långsamt, sånglinjerna bryter för hårt och gitarrsoundet är kliniskt och riffen platta, utan karaktär; solot är det enda med låten värt att höra.

 Secret Sphere - The Nature Of Time

Snart sagt varje spår avslutas med halvminuten (Reliance har en hel minut) interlud med sjukhus-blippande och en tänkt känsla för djup och sammanhängande övergångar. Mestadels är det överflödigt och drar ut på speltiden, men har också gjorts mer effektivt med uppbyggande keyboards till Faith, en låt som sedan börjar starkt, med snygg dynamik mellan keyboards och gitarr, smått känsliga melodier mot halvtuffa riff. Sedan faller också den helt ner i en halvseg semi-ballad utan den där inledande känsligheten. Det är ganska talande för albumet som helhet; de flesta låtarna har stor potential i början, med kraftiga inledningar som inte sällan varslar om vad som hade kunnat vara, men sedan fallerar helt i oinspirerad semi-metal som tror att högtravande keyboards intill power chords och dubbeltramp ska bli episkt. Bland de fyra första låtarna (introt räknas inte) är varannan låt kassa ballader enligt numren - Love och Kindness - utan tillstymmelse till känsloyttringar. Visst, Iced Earth gjorde det på Something Wicked This Way Comes (1998) och det skulle jag aldrig få för mig att klaga över. Skillnaden är att Iced Earths ballader var starka och emotionellt betingade och varvades med förstklassig attityd och raka rör. Det har inte Secret Sphere gjort. Känsligheten saknas i balladerna och däremellan finns ingen attityd.

Inte för att resten av materialet är särskilt starkt ens i jämförelse; en titt på låtlistan och där dras inte till minnes några snygga melodier, grymma riff eller minnesvärda hooks. Tre minuter långa interluden Commitment är med sina småepiska keyboards och en framträdande bas (som hade mått bra av maffigare sound) något av en avbräckare som trots ett helt stört parti där meningen antagligen var progressiv experimentering men resultatet blev clusterfuck, och en passande inledning till nio minuter långa The Awakening - albumets uppenbara fokalpunkt. Den lyckas där resten av albumet misslyckades; progressiva lutningar och känslor som spänner mellan finkänslighet, sorg och mer aggressiva riff mot slutet, och här känns även den där avslutningen relevant och passande. Här borde The Nature Of Time ta slut, men tro på fan om inte Secret Sphere har ännu en smörig ballad att trycka i nyllet på en. Hoppa över. Produktion och musikaliska insatser är ungefär vad en kan förvänta sig av ett band i den här klassen och på ett skivbolag i den här storleken.

Förutom sångens fokus över gitarr i mixen finns inte mycket att direkt klaga på, och de musikaliska insatserna är godkända. Gitarrerna, när de är som bäst, är något av det enda på skivan som är värt att höra och basen är inte sällan med ganska fina baslinjer. Det räddar sällan en hel låt, men det ska likväl bli sagt. Vidare är Michele Luppi en otroligt skicklig sångare, i klass med Daniel Heiman (ex- Lost Horizon), men hans skicklighet kommer inte till rätta. Däremot lyckas han inte med vad företrädaren Roberto Messina gjorde på de tidigare albumen; nämligen att tillföra en egen identitet och känsla till musiken. Luppi känns helt enkelt ganska anonym. Liksom med albumet i övrigt är undantaget här The Awakening, där han ändå gör en stark insats, om än inte exceptionell. Gör dig själv en tjänst, genomlid inte The Nature Of Time. Lyssna på The Awakening och ta sedan och lyssna på någon av deras äldre skivor. Mistress of the Shadowlight, A Time Never Come eller Heart & Anger, det är bättre användning av din tid.

 

Bästa låtar: The Awakening

 

    

 

Musikvideo: Secret Sphere - The Calling
Kommentera inlägget här: