Rhapsody - Legendary Years

Genre: Power Metal

Solen blev svart. Hela världen skakade i sina fundament. Universum var nära att kollapsa i en katastrofal kataklysm. Den 28 september 2016 kungjorde Rhapsody att den legendarike Fabio Liones tjänst var över. En era var över. Kort efter valde också trummisen Alex Holzwarth att lämna bandet (reaktionerna uteblev visserligen till största del). Den enda kvarvarande originalmedlemmen, keyboardisten Alex Staropoli, som styrt Rhapsody sedan gitarristen Luca Turilli lämnade 2011, slösade ingen tid att hitta ersättare. Kunde Turilli ersättas så kan ju också Lione ersättas. Roby De Micheli - ledgiarrist sedan 2011 - har gjort ett storslaget jobb på Dark Wings Of Steel (2013) och senaste mästerverket Into The Legend (2015), så Rhapsody har bevisligen kunnat ersätta stora namn med mindre, som likväl presterat i samma liga. För att leda Rhapsody in i dess nya era släpper de Legendary Years, 14 gamla låtar från bandets fyra första album, släppta mellan 1997 och 2002, inspelade med den nya uppsättningen. Nervositeten stiger när en inser att Rhapsody omarbetat några av sina allra största hits och fanfavoriter. Och det visar sig också att de största klassikerna - Emerald Sword, Dawn Of Victory och Holy Thunderforce, framför allt - är de största syndarna på sätt och vis. Originalen är så ikoniska att en ny inkarnation hur välframförda de än är låter de likväl fel, som om Rhapsody var ett coverband på sig själva - vilket de kanske på sätt och vis är.

Rhapsody - Legendary Years

Emerald Sword till exempel har inte den där fullkomligt ostiga refrängen och Staropolis keyboard har i introt begravts för långt under gitarren. Istället är det mindre renommerade låtarna - Beyond The Gates Of Infinity, The Dark Tower Of Abyss eller rent av Flames Of Revenge - gör sig däremot fint i denna lite mer modernistiska tagning på originalen. Gitarren är närmast perfekt. De Micheli visar att han utan problem kan mäta sig med Turilli, och genrens största. Den dränker dessvärre ofta ut Staropolis keyboards - som i sig också visar att karln inte tappat stilen - så det området lämnar lite att önska, även om produktionen i stort är klanderfri. Det absolut största utropstecknet är ju uppenbarligen Liones ersättare, som väckt stort rabalder - inte minst därför att Lione själv ger sig ut på turné med originalgitarristen Turilli för att en sista gång själv uppleva dessa ”legendariska år”. Giacomo Voli; något mindre operatisk i sitt anförande och som konsekvens inte helt lika dramatisk. Voli omfamnar inte helt konceptet, och låter sig heller inte omfamnas; som om han var sångare i just det där coverbandet. Karln är en sångare av rang och hans omfång är inte att föraktas; han förvaltar några av låtarna riktigt stiligt. Knightrider Of Doom håller sig till originalet i allt väsentligt, men Voli gör den ändå sin egen. I slutändan finns ändå ett tämligen avgörande problem gällande Voli - han är inte Lione.

Rhapsody hade också gjort gott i att gå längre än dessa “legendariska år”, och kört ett par låtar från Dark Wings Of Steel och Into The Legend. Det är soundet på dessa två album som Rhapsody på senare tid lyckats skapa och förvalta intill dagsläget. Trots några riktigt tappra försök och ett par fullträffar saknar Legendary Years stundtals en stor del av vad som gjort åren så… legendariska; hjärtat, och i slutändan är den befogade frågan varför. Vad är en release som den här bra för? Stålarna? Ett desperat försök att visa upp Giacomo Voli? Eller därför att det tunga bakslaget som är att förlora giganten Lione och exceptionella trummisen Holzwarth i samma veva, kort efter karriärsdefinierande albumet Into The Legend, kräver aktion för att Rhapsody inte bara ska gå under, och för att redovisa bandets sound, som det är idag. Jag gissar på det sista. Och lite av det första. Dåligt? Långt ifrån - det är en i alla bemärkelser snygg uppvisning av ett band utan gröngölingar i ledet, och som vet vad de pysslar med. Men inte heller nödvändigt i den här utformningen. Troligtvis hade en bättre lösning varit att spela in några av dessa klassiker - och några av de nyare låtarna - och släppt dem gratis månadsvis, och samtidigt börjat jobba på helt nytt material. Det är nämligen där som Staropolis riktiga test ligger - att göra de kommande åren lika legendariska som de föregående.

 

Bästa låtar: Knightrider Of Doom, Flames Of Revenge, The Dark Tower Of Abyss

 

    

 

Rhapsody - Knightrider Of Doom
Kommentera inlägget här: