Duskmourn - Of Shadow And Flame

Genre: Death Metal

Med debuten Legends (2014) visade Duskmourn att de hade grunden till något stort. Deras tagning på episk death metal infogade massiva melodier och folkmusik. Samtidigt hade den smärre lutningar åt svärta och alltid med en affinitet för naturen. Liksom debuten behandlar Of Shadow And Flame den amerikanska duons själsliga känsla för natur orörd av människohand, berg oändliga i både tidevarv och majestät, och de stilla viddernas prakt. Fans av den första skivan kommer att finna sig själva i något hemmavant, men samtidigt stilbrytande, och av allt att döma angenämt. Folk-elementen som var synnerligen tillfinnandes på debuten har tonats ner för en inlevelse  mer atmosfärisk i anda, och influenser från black metal, med likheter till Moonsorrow och Saor, det sistnämnda mer åt det atmosfäriska hållet, medan den episka konstruktionen kvarstår från debuten. Därtill de smått progressiva lutningarna; de melodiska byggnationerna och ledgitarrprogressionen, med dragningar åt Shylmagoghnars håll.

 Duskmourn - Of Shadow And Flame

Duskmourn består av Walter Deyo och Bill Sharpe, där den förstnämnde är vokalist och bassist och den sistnämnde trummis och keyboardist, förutom att bägge två är yxmän. Just gitarren har en extremt ledande roll. Gitarrmelodierna härrör till episk melankoli, bergasorg och den eviga vilan i samstämmighet med de episkt tingade keyboards som fyller snarare än leder, och bidrar storligen till atmosfären. Den är, som görs uppenbart i introt Ancient Whispers - ett långsamt regn och vinande vind som piskar de urgamla stammarna - av yttersta vikt, och ges framträde av välanvända keyboards som omfamnar de mörka riffen, som hämtade ur black metals uråldriga volymer. Deyos brinnande sång varslar om förtvivlan, och gör de poetiska raderna ständig rättvisa i den refränglösa enigheten. Stundtals lämnas en del att önska, i fråga om styrkan. Through The Wild och Where Shadows Lurk är måhända dugliga spår, men ändå inte så storartade som vad som följer. Den senare har en smått malplacerad keyboardvistelse och Deyos sång är i de långsammare partierna inte av samma kaliber som i övrigt.

Det verkligt magnifika med Of Shadow And Flame är dess avslutande halvtimme, som utgörs av de tre längsta spåren på albumet. Medan de första tjugo minuterna är hyggliga i all rätt, är de sista trettio rent briljanta, särskilt tagna som helhet. Med start i Mountains Of Darkness blir känslan så intensiv, stämningen så uppslukande att en helt enkelt inte kan låta bli att hänföras. Och med den episka avslutaren The Last Voyage är omfattningen verkligen ställd på episk; där finns ett visst folk-element som inte tillåts övertaget, utan istället är det de båda gitarrernas omvälvande gång som likt bergen stiger mot himlavalvens brand. Efter tio minuter tonar den ut till havets vågor, det långsamma knarrandet från ett skepps färd mot den slutgiltiga vilan; en avslutning som återkopplar till Ancient Whispers, och sedermera tonar ut och lämnar ett påtagligt tomrum. Säkerligen kommer ingen att lyssna på albumet eller ens låten enkom för denna fem minuter långa avslutning, men att avsluta som Duskmourn gör är ingen struntsak. Med dess sista trettio minuter - och The Last Voyage framför allt - har Duskmourn med all trolighet skapat årets upplevelse inom metals extremare hemvister.

 

Bästa låtar: Crowned In Flame, The Last Voyage

 

    

 

Duskmourn - Through The Wild
Kommentera inlägget här: