Unisonic - Live In Wacken

Genre: Power Metal -

Låt oss klargöra att Live In Wacken inte är ett tillnärmelsevis ambitiöst live-album eller en ur någon som helst aspekt nödvändig release, trots dess många goda kvaliteter. Det är nu tre år sedan Unisonic släppte sin andra fullängdare Light Of Dawn, och alla fyra beståndsdelar har hållit sig upptagna med sina andra sidoprojekt. De båda fokalpunkterna Michael Kiske och Kai Hansen (vi kan väl lika gärna erkänna att ingen hittade Unisonic för att de bara älskar Mandy Meyer i Pink Cream 69) har också kontraktsmässigt framträdesförbud på grund av den pågående Helloween-återföreningen. Att det dröjer ett tag till innan Unisonic släpper en trea är således en självklarhet, och Live In Wacken ämnar enbart visa att de inte lagt hatten på hyllan. Inledningen, med storslagna For The Kingdom, melodiska Exceptional och rökiga My Sanctuary ger en stark start som inte matchas helt under resten av speltiden. Med undantag för några få moment är den övriga setlisten något av en besvikelse, med ett par temposänkande låtar (King For A Day är ju måttligt imponerande i sin seghet) istället för regelrätta ballader.

Unisonic - Live In Wacken

Kiskes mellansnack sträcker sig mest till utropet av ordet ”Wacken”. Kanske har det mesta andra klippts bort, vilket vore förståeligt. Grötigt tyskt mellansnack är väl av föga intresse för den bredare, engelskspråkiga publiken. Undantaget är hans introduktion till Helloween-klassikern March Of Time (en höjdpunkt, uppenbarligen, eftersom den i original är den i särklass finaste kompositionen på låtlistan), då han - på tyska - återminns det glada åttiotalet och hans och kollegan Hansens glada ungdom i Helloween. Den enda andra Helloween-låten är det smått trista valet A Little Time, som ges nytt liv av ett mittparti som infogar en del av Judas Priests ultimata klassiker Victim Of Changes, med själfull inlevelse från framför allt Kiske. (I Want Out och Future World återfinns med gästspel av Kiske på Hansens live-skiva.) Mellansnacket är alltså inte det bästa, men jösses, karlns röst är i bättre skick än någonsin. Låt det därvid inte hysas några som helst tvivel; Live In Wacken visar upp hans fenomenala sång, från det snabba power metal-stuket i For The Kingdom till det mer finkänsliga i Exceptional eller (som nämnt) Victim Of Changes-gästspelet.

Soundet är varken perfekt eller särskilt uselt. Smått burkigt, men med den tydligt charmiga live-känslan som är A och O på en live-platta. Gitarrerna, mästerligt framförda av Hansen och Meyer, känns något dova, framför allt under solon, medan trummorna (Kosta Zafiriou, som hoppade av Unisonic förra året) tar överhanden något. Dennis Wards bas är däremot maffig och framträdande i all rätt, medan Kiske har det naturliga rampljuset. Däremot hade Hansen gärna fått glassa mer, med sin naturliga charm och karisma. Han kommer fram en del på Star Rider, där publiken får hjälpa till i mittpartiet; helt klart rätt sätt att uppleva stjärnritten. Det saknas visserligen ett par småsaker på Live In Wacken; rockiga Never Change Me och inlevelsefulla Night Of The Long Knives hade gjort fina komplement. Vidare står mästerverket Over The Rainbow ingenstans att finna. Minuspoäng. Avslutar gör däremot bandets självbetitlade energiknippe, rappa och uppkäftiga Unisonic, som återfångar energin från början. Det är alltså en timme Unisonic och festivalspelning, med ett par låtar från de båda skivsläppen och två Helloween-klassiker, varken särskilt speciell eller särskilt förkastlig. En timme Unisonic, det finns värre saker. Typ en timme utan Unisonic.

 

Bästa låtar: For The Kingdom, Star Rider, March Of Time, Unisonic

 

    

 

Livevideo: Unisonic - Unisonic