Orden Ogan - Gunmen

Genre: Power Metal

Det finns ingen ände på Orden Ogans framgångar inom power metal i dagsläget. De hyllas till höger och vänster som arvtagare till stora namn som Helloween och Blind Guardian. De har kallats power metals framtid, och är med nya albumet Gunmen på väg ut på turné med legendariska Rhapsody Of Fire. Folk kan helt enkelt inte få nog av det tyska bandet som började skörda framgångar med sitt andra album Vale (2008), och därefter gjorde ett namn för sig med Easton Hope (2010) och To The End (2012). Senaste albumet, Ravenhead, släpptes 2015, och Gunmen är deras sjätte platta sedan starten. Kortfattat är de inga nybörjare, och de har jobbat hårt för sin framgång. Den senare tidens framgång är däremot inte helt välförtjänt. Medan de tidigare albumen hade en del intressant låtskrivande har detta skalats ner för en enklare approach och mer simpelt power metal-stuk. Och de har, trots upprepade försök visat sig allt annat än enkla att komma in i. Gunmen följer storyn om Alister Vale, liksom alla Orden Ogans skivor, och kan nog enklast ses som en snarlik uppföljare till Ravenhead.

Orden Ogan - Gunmen

Liksom tidigare, och framför allt på föregående skivan, är refrängerna överblåsta med layered vocals i försök till Blind Guardian-approach. Men Sebastian Levermann är ingen Hansi Kürsch, och hans - rätt så mediokra, om sanningen ska fram - sångröst dränks i körsången. Det är inte tillnärmelsevis så teatraliskt annorstädes, varpå refrängerna, ofta lika långa som många, känns lösryckta och opassande. Till på det är sångmelodierna, framför allt just i refrängerna, oinspirerade och ofta med en deprimerande touch. Nu kräver jag inte Eagle Fly Free-stuk på en textrad som ”On fields of sorrow, I lost the love of my life / I'm standing right here where she left”, men nog kunde några refränger leda uppåt, med lite upptänd känsla istället för att sakta ner tempot och dränkas i körsången. I detta är Gunmen precis vad som hördes på Ravenhead, och även innan det. Just den refrängapproachen som de anammat har alltid varit ett hinder som stått i vägen för att komma in i Orden Ogans musik. Levermann är inte bara bandets vokalist och producent, utan också den ena gitarristen (intill Tobias Kersting) och keyboardist. Han dominerar, kortfattat, mycket av soundet. Han är visserligen mycket bättre som gitarrist än sångare, då både han och Kersting drar till med några riktigt giftiga riff på Gunmen, med storslagna riffpartier och smått progressiva gångar som ibland får ge utrymme för att refränger ska upprepas.

Come With Me To The Other Side gästas av Liv Kristine (ex- Leaves’ Eyes) och är, ganska överlägset, skivans starkaste spår, då Kristines kontrast till Levermann blir känslofylld. Också i övrigt är det den mest inspirerade låten på albumet rent musikaliskt. Dirk Meyer-Berhorn lägger fläskiga trumfills bakom smaskiga riff, och för en gångs skull känns refrängstilen ändå passande; inte deprimerande, som ofta annars, om än fortfarande med ett melankoliskt stråk. Vidare hittas starka partier inledande Gunmen, med ett fruktansvärt starkt intro där Levermann och Kersting glänser starkt, och vidare genom skivan i Vampire In Ghost Town och Ashen Rain, som även om de är något överlånga ändå är hyfsade. För det mesta följer dock musiken samma utstakade spår, och de mer utsvävade portionerna ges aldrig tillräckligt utrymme för att bli impaktfulla. Gunmen är ett marginellt steg uppåt sedan Ravenhead, men rättfärdigar ändå inte den hype som omger albumet och Orden Ogan. Den har, som den är, oklanderlig kristallklar produktion och starka musikaliska insatser, men kommer ändå till korta. Och vi kan konstatera att något inte står rätt till i universum när Orden Ogan och Rhapsody Of Fire far på turné med de sistnämnda som förband. 

 

Bästa låtar: Gunmen, Come With Me To The Other Side

 

    

 

Musikvideo: Orden Ogan - Gunmen
Kommentera inlägget här: