Excalion - Dream Alive

Genre: Power Metal

Medan nordens power metal-fans gråter sig stumma över att Nocturnal Rites tillkännagivit sin comeback glider det inte fullt lika renommerade Excalions återkomst under radarn. Mångårig tystnad från Finlands svar på Dionysus sveps nu undan i form av Dream Alive. Låt oss därvid börja från början. Det känns väldigt målande när albumet inleds med sina båda singlar, Divergent Falling och Centenarian, och bägge blir till långsamma spektakel utan driv eller passion; trista, tröga riff och lättglömda halvmesyrer till melodier. Är detta vad Excalion vaknat ur dvalan för? Var är energin från Waterlines (2007)? Svunna, tycks det, sedan ett decennium (mellanakten High Time (2010) var väl ingen jättehöjdare, trots ett par fina ögonblick). Nyförvärv till uppsättningen är bassisten Onni Hirvonen och vokalisten Marcus Lång (sedan några år tillbaka också i Force Majeure, aktuella med nytt i september). Långs röst påminner smått om Timo Kotipelto (Stratovarius), men kunde för den oinsatte också förväxlas med tidigare sångaren Jarmo Pääkkönen. Sångprestationen på Dream Alive är aldrig särpräglat dålig, men heller inte exceptionell; när musiken är som bäst är Lång det också.

Excalion - Dream Alive

Stratovarius-liknelsen är inte helt fel gällande soundet som helhet. Flera låtar påminner starkt om Excalions finska jämlikar. Deadwater Bay är en mid tempo-historia med buildup som kunde hämtats från Stratovarius senaste platta, Eternal (2015), och albumets generella feel har helt klart inspirerats av de större pojkarnas sound. Med det sagt saknar Excalion mycket som Stratovarius har. Det främsta är en exceptionell känsla för låtskrivande. På senare år har Statovarius släppt flera högklassiga album, medan Dream Alive mest är elva spår av mest detsamma; standardbyggd power metal som går från mid tempo-tryck till långsammare ballader och några enstaka försök till mer upplyftande material. Men den gamla känslan tycks saknas, med undantag för några få ögonblick. Amelia ser superb uppbyggnad mot ett energiskt klimax, och medan Jarmo Myllyvirtas keyboards fortfarande känns något disträ, lyfter den upp skivans tempo och känsla. Likaledes har vad som borde varit albumets singel, Man Alive, gömts mot slutet av skivan. Lite snabbare, lite kortare och med slängig refräng, tydlig känsla av det äldre Excalion; det finns ingen anledning att gömma den.

I egenskap av comeback tycks Dream Alive sakna den energi och passion som färgade Pyramazes och Symphonitys båda comeback-skivor, släppta 2015 respektive 2016. Excalion tycks med Dream Alive tycks luta för stort mot brist på egen identitet och avslaget låtskrivande. Inte ens den avslutande Portrait On The Wall, ett en episk konklusion på elva minuter, skjuter särskilt stark verkanseld, trots en del giftigt gitarrspel från Aleksi Hirvonen. Den mer storslagna inställningen och maffigare orkestrationen gör visserligen att den funkar snäppet bättre än mycket av övriga skivan, men inte helt som menat.  Tråkigt nog präglas albumet av utfyllnadsmaterial mot mitten, samt trista riff och utdragna speltider igenom, och - som nämnt - en minst sagt seg inledning som inte alls gör albumet några favörer. Albumet hade också mått bättre av mer präglade baslinjer och att gitarren fått större andrum över Myllyvirtas keyboards i mixen. Allt som allt har Dream Alive känslan av ett album som kan komma att leverera en eller ett par starka låtar med lite mognad, och den är kompetent framförd och aldrig direkt dålig – men den lär knappast bli mer än ett okej album. Och det är väl okej, antar jag.

 

Bästa låtar: Amelia, Man Alive, Portrait On The Wall

 

    

 

Lyrikvideo: Excalion - Divergent Falling
Kommentera inlägget här: