Anthriel - Transcendence
Genre: Power Metal, Progressive Metal; -Med en smått obskyr, om än vida välmottagen, debut i The Pathway (2010) visade finska Anthriel att de, med sin orientaliskt inspirerade storslagna prog power kunde mäta sig med genrens stora. De föll därefter så smått i en mångårig dvala, som de nu bryter med uppföljaren Transcendence, ämnad att på alla plan följa och överträffa den väl mottagna debuten. Transcendence är en timme själfylld, melodisk prog power med likheter till Symphony X, Hemina och Pagan’s Mind; intelligent strukturerad och kompetent genomförd med intelligenta undertoner inte helt olika vad en kan hitta hos Ayreon, men gjort med större tyngd och blicken framåt snarare än bakåt. Samtidigt hittas helt klart influenser från mer power-orienterade akter som Stratovarius och den episka ådran hos Rhapsody Of Fire - som för övrigt fått låna sitt namn till låten med samma namn, en omedelbar höjdpunkt på Transcendence. Ett album strösslat med kraftiga ögonblick och pasionerat episka refränger; Simo Silvans kraftiga stämma hanterar det melodiska och det storvulna i ostdoftande refränger lika ståtligt som det aggressivare i till exempel Painted Shadows.
Melodier och symfoniska backdrops är en stark hörnsten, med starka leveranser från både keyboardisten Antti Hakulinen och ledgitarristen Timo Niemistö. Stundtals hämtas orientaliska influenser för att blandas med det uppblåst episka och det mer hårdkantat själsrannsakande. Synergin är perfekt, med ledpartier i ombyte och starka insatser av bägge, skivan igenom. Också solon levereras närmast perfektion; gitarr och keyboards gör soloduell i Siren’s Song i fullskalig frenesi, medan vissa partier av tolv minuter långa Oath Of Darkness ser en mer nedtonad inställning. Också riffen från Niemistö lyckas över hela albumet vara minnesvärda, trots att de aldrig är de allra bästa, men för hur Anthriel fått dem att kännas. Det storslagna trumsoundet ger rum för Henrikki Markkula att ständigt lägga en maffig grund och fläskiga fills till Niemistös riffverksamhet, och tillsammans med Hakulinens eld på lågorna blir det sällan mindre än magiskt. Dessutom är albumet som helhet en flödande entitet som funkar både särplockad och tagen i sin helhet, medan debuten var mer splittrad.
Till största del består albumet av relativt långa låtar på sex-sju minuter, som tillåts utvecklas i sig själva men ändå hålls begränsade till smärre hänvisningar till traditionella strukturer. Det går för den skull inte vers-refräng-följetången, men albumet avsutas sedermera med den storslagna Fallen Souls vilken bryter alla normer. Tjugo minuter är kanske i längsta laget och trots ett par överlånga sektioner håller Anthriel inte tillbaka. Sektionerna flödar samman på föredömligt sätt och tillsammans med Hakulinens keyboards blåser Niemistös riff och Silvans storslagna sång upp den episka känslan till elva, ständigt påbackade av Markkulas trummor och Antti Horttanas fläskiga bas. Det enda klart onödiga med Transcendence är introt The Calling. En över tre minuter lång semi-ballad vars känsla inte alls häranleder vad som följer, trots att Hakulinens keyboards omfamnar densamma episka känslan. Möjligtvis hade det gått om den kortats ner med minst två minuter, men ärligt nog behöver Under Burning Skies inte presenteras. Från det att Under Burning Skies inleds så kraftigt, med Niemistös brinnande ledgitarr, flödar Transcendence fritt och med storslagen inlevelse. Det bör räcka med att säga att Transcendence lyckas stort med att överträffa debuten. Om nu bara Anthriel låter bli att hålla oss på halster i sju år till innan nummer tre så bör allt vara frid och fröjd.
Bästa låtar: Rhapsody Of Fire, My Dark Morning Star, Fallen Souls