Med stadiga släpp och hela tiden ökande kvalitet har Victorius börjat peta ett finger för att synas lite i den tyska power metal-scenen. (Det var väl knappast heller av ondo att förra skivan gästades av Gloryhammers Thomas Winkler). Basen ligger i upplyftande power metal, lika melodisk som den är heroisk, med alla klychor och all ost det innebär; här finns mått av Freedom Call från den tiden de var värda att lyssna på; här finns mått av Hammerfalls mer episka stunder, och här finns mått av något eget. Obruten mark. Med låttitlar som End Of The Rainbow, Empire Of The Dragonking och titelspåret finns inga anledningar att tvivla på att detta deras fjärde fullängdare, Heart Of The Phoenix, ska snåla det minsta på osten. Skivan inleds således med tre starka spår i renaste power-anda, kanske allra starkast i just öppningsspåret Shadow Warriors. Det sjunker lite mot Sons Of Orions (för övrigt skivans längsta låt på bara strax över fem minuter), som vill vara lite för mycket åt keyboardorienterade hållet för musikens bästa.

Ofta är det tematiskt tydligt inspirerat av just Gloryhammer och - ganska uppenbart - Rhapsody, men Victorius efterapar inte, även om mycket går i närheten. David Bassin har lite svårt emellanåt att bära upp helheten och den storslagna känslan som Victorius siktar mot, men med lite layered vocals till hjälp i refrängerna håller det ändå skivan igenom. Han påminner stundtals om en yngre Joacim Cans (Hammerfall), något som kan vara på gott och ont. Bassin gör ändå det mesta av det, och låter sig inte överkommas av musikens övriga kvaliteter.Skivan saknar den där smörostiga balladen som blivit så synonym med den här sortens musik, och det är nog bäst så. Avslutar gör istället en välhanterad duett med Viktorie Surmøvá (Surmata), där det hintas om en mer symfoniskt lagd ådra som ändå gärna fått höras lite mer under skivan. 

Keyboards ser en mer dämpad roll, medan Dirk Scharsichs ledgitarr och Bassin leder musiken melodiskt. Riff som i Beyond The Iron Sky och Empire Of The Dragonking lyfter med en hård spark, medan de mer melodiska bitarna i öppnande Shadow Warriors ser en något annorlunda approach. Även om Scharsich gärna fått lägga i lite hårdare och dra till med ett par mer minnesvärda solon är det inte utan att det funkar som det är; det läggs aldrig fokus på individuella prestationer eller glänsande soloinsatser, utan mer på att göra helheten tilltalande. En simplistisk utgångpunkt som på tidigare alster - framför allt de två första - inte alls bet särskilt hårt. Dreamchaser (2014) såg däremot ett mer stabilt Victorius som kändes som om de hittat ett direkt fokus. Heart Of The Phoenix ser dem utvecklas ännu mer. Det är aldrig något hundraprocentigt, något verkligt enastående, eller ens särskilt varierat, men det är direkt från start kul power metal som bör göra varje fan av den ostiga sidan av genren lyckliga. Ett stabilt album, som ändå lyckas förbättra på föregångaren, och trots att det genomgående följer för genren utstakade spår ändå lyckas kännas fräscht och nytt. Revitaliserat.

Bästa låtar: Shadow Warriors, Heart Of The Phoenix, A Million Lightyears

Read the review on the Metal Archives