Att ett ungt och hungrigt band släpper sitt debutalbum den första dagen på ett nytt år känns i det närmaste klockrent. Att ge sin debutskiva namnet ”Reunion”... aningen märkligare. Men så gjorde kanadensiska trion Solarus. Tekniskt progressiva uppbyggnader, mestadels genom den ständigt skiftande gitarren; från gallopp till neoklassiskt hämtade solon inom loppet av en kort minut. Lucas McArthur (också bas) visar således redan från början upp en väldigt stark sida av sin spelstil. Mer åt power lutar det där storvulna orkestrationer av gästande Sean Dowell (Borealis) - som också står för produktion, mixning och mastering - sätts mot power chords och mer rytmiskt drivande riff. Just Borealis är den främsta influensen bakom Solarus. Stundtals kan skiftningarna vara A och O för den enskilda låtens förmåga att hålla ihop, men det kan också bli för stora brytningar för att utvecklingen däremellan ska kännas naturlig. Där kunde orkestrationen, som ändå mestadels förhåller sig till en bakgrundsroll, tonats ner till förmån för McArthurs ledgitarr.

Sånglinjer mer hämtade ur melodiskt betingade influenser, där Sarah Dees ungdomligt starka stämma fyller behovet av något ljusare att ge McArthurs riff kontrast. Hon förhåller sig till ett högre register, medan musiken i vissa partier behövt ett lägre, mörkare och en mer aggressiv stil. De ovan nämnda orkestrationerna, teknologiskt frammanade, som står istället för layered vocals och bakgrundssång i refrängerna hjälper inte lika mycket som de stjälper. Dee är skicklig, men hon stapplar ibland. De flesta spåren bygger också på samma koncept, där alla beståndsdelar ska hinnas med. Från småsymfoniskt intro mot maffiga riff till ett mer heavy-progressivt baserat riffparti mot första versen till Dees sång och mer power-influerade refräng och mot det obevekliga slutet med McArthurs solo. Så trots att en låt i sig kan se väldiga skillnader, är konceptet mestadels detsamma under hela skivan, och låtarna känns upprepade. Det absolut mesta är dessutom intryckt i ungefär samma tidsram, mellan fem och sex minuter - efter ett par lyssningar är det svårt att veta vilket spår det är som spelas.

Shadows Lifted är kanske undantaget, mycket tack vare organsikt, levande trumspel av Jacob Burton och inspirerat massiva riff och intressanta baslinjer från McArthur. Ett långt instrumentalt mittparti med ett känslofyllt solo utmynnar i skivans bästa insats av Dee och gör ett rejält utstick. Att låten sedan följs av den totalt menlösa semi-balladen Surrender The Universe är väl en annan sak. Också den sistnämnda gör ett litet lyft mot låtens andra hälft, men  då är det för sent. Som nämnt ovan är Borealis uppenbart den största influensen, kanske emellanåt till överdrift (ända ner i logon). Borealis-vokalisten Matt Marinelli gästar det avslutande titelspåret och ger Dee den hjälp hon behövt under mycket av skivans gång med sin hårdare intoning. Till uppföljaren kanske vi kan hoppas på något i mer egen regi där influenserna får vara influenser och inte något att gå så nära. Trots det är Reunion en kapabel debut, trots en del uppenbara brister och slarvfel. Kanske bäst i mindre doser.

Bästa låtar: Shadows Lifted, Unto The Angels