Place Vendome - Close To The Sun

Genre: Rock/Metal

Serafino Perugino, högsta hönset på Frontiers Records, har ju en förkärlek till att sätta ihop band och uppsättningar på eget bevåg. Ibland med varierande resultat, och alltid med samma grundtanke; Frontiers Records incestuösa förhållande med sig självt. Medges ska att med Michael Kiske (Helloween, Unisonic) med i en sådan uppsättning har ett projekt svårt att misslyckas, som märks i samarbetet med Amanda Somerville (Trillium) i Kiske/Somerville, men framför allt på Place Vendomes första två skivor. Kiske gjorde så sent som förra året några av sitt livs starkaste låtar på Avantasias mästerliga Ghostlights (2016) vilken lyftes till stor del tack vare just honom. Nu har han tydligen mist artikuleringsförmågan och den oengagerade sången brister flera gånger, ibland sluddrande och platt, även om han är sitt vanliga pålitliga jag i de starkaste refrängerna. Det är han och bassisten Dennis Ward (Unisonic, Pink Cream 69) som sitter bakom ratten i Place Vendome, men det är inte de som bestämmer färdriktningen på denna, Place Vendomes fjärde fullängdare.

Place Vendome - Close To The Sun

Hereafter, i original av italienska progressive metal-bandet DGM, är en blek kopia som tagit originalet och gjort det uddlöst och formulaiskt i AOR-stil. Det säger kanske ändå mer om det ganska fenomenala originalet, då Place Vendomes version ändå är en godkänd låt, och ganska beskrivande för skivan i helhet. Huvudrollerna Kiske och Ward har inte skrivit något av låtmaterialet själva - visserligen inget nytt då bara den självbetitlade debuten skrevs i huvudsak av Ward, innan gästförfattare tog över till Streets Of Fire (2009). Skillnaden är att nu har erkända musiker och låtskrivare värvats; Simone Mularoni (DGM), Magnus Karlsson (Kiske/Somerville, Primal Fear), Jani Liimatainen (Cain's Offering, ex- Sonata Arctica), Fabio Lione (Angra, ex- Rhapsody) och Olaf Thorsen (Labÿrinth, Vision Divine) har alla skrivit material till Close To The Sun. Coverlåten? Den valde direktören Perugino.

Resultatet är stundtals platt och tomt, och det kommer inte fram den någon känsla för musiken eller spelglädje i mer än några sprödda partier. Skivan är hutlöst lång, med nästan en timmes speltid. Åtminstone hälften kunde ha hoppats över till förmån för en kortare och mer kohesiv speltid; flera av låtarna är så banalt tråkiga att det enda de lyckas med är att sänka tempot, sänka den känsla som byggts upp och vara allmänt formulaiska och upprepande i sig själva. Balladen Strong är ett bottennapp som inte borde existera, liksom de sega Falling Star och Breathing. Skivan inleds istället med sina starkaste spår, även om det tar ett par lyssningar för att få in dem ordentligt. Också avslutningen med melodiskt långsamma Helen och dess matiga baslinjer, följt av avslutande Distant Skies är godkända låtar som lyfter skivans kvalitet en aning, tack vare känsla och fina insatser framför allt på gitarrerna, men även av Kiske.

Wards rytmgitarr håller en fin harmoni med basen och Dirk Bruinenbergs trummor, trots ett smått platt trumsound. Gitarrspelet på Close To The Sun är helt enkelt det som håller bäst. Erkända gitarrister gästar skivan, bland annat Unisonic-kompisarna Mandy Meyer (Krokus) och den store Kai Hansen (Helloween, Gamma Ray), Magnus Karlsson, Gus G (Firewind), samt Pink Cream 69:s Alfred Koffler och Uwe Reitenauer gästar, och deras inhopp höjer skivan ett visst mått. Solon och ledgitarrspår är det bästa skivan har att erbjuda, med snygga ögonblick i Liimatainens bidrag Welcome To The Edge, skivans bästa låt, trots att den vid första lyssningarna är ganska tam. Där håller Koffler igång ordentligt till en kraftig refräng av Kiske. Tufft går det också till när Hansen bränner av solon i Riding The Ghost och Across The Times, låtar som kanske är okej som bäst, men lyfts en del av gitarren. Med några lyssningar vänjer en sig ändå vid skivan och dess små vändningar och böjelser. Den förhåller sig bekvämt i AOR-territorium, utan större utsvävningar och känns som bäst som upprepning på vad Place Vendome gjort bättre tidigare, men får gärna gå i bakgrunden. Trots sina fel och brister är det inte en dålig skiva, men den är heller inte särskilt bra.

 

Bästa låtar: Welcome To The Edge, Hereafter, Distant Skies

 

    

 

Lyrikvideo: Place Vendome - Welcome To The Edge
Kommentera inlägget här: