När Bloodbound 2011 släppte Unholy Cross kändes det i det närmaste som en comeback, trots att föregångaren Tabula Rasa släpptes så sent som 2009. Värvandet av Patrik Selleby (då hette han Johansson) som Urban breeds (Serious Black, Project Arcadia) ersättare visade sig sitta perfekt till bröderna Tomas och Henrik Olssons NWOBHM-inspirerat riffbyggda power metal, och hela bandet kändes revitaliserat. War Of Dragons är det fjärde albumet sedan dess, och Bloodbounds sjunde totalt - och inget är sig längre likt. En förbluffande mängd låtar, inklusive singlarna Battle In The Sky och Stand And Fight, öppnas med ett försök till arena-pumpande högtidlighet vari Sellebys sång är dränkt i drypande layered vocals. Detsamma gäller de allra flesta refrängerna, och det är inte alls lika mycket sing along-känsla som ämnat var; ibland måste det inte vara högtidligt. Till det läggs en stundtals märklig mix, med Selleby kraftigt överröstad av bombastiska element och Pelle Åkerlinds (mycket energiska, ska medges) trumspel. Den senare har för övrigt lämnat Bloodbound innan skivsläppet.

De mörkare, elakare undertonerna är som bortblåsta, och luciferianska teman har bytts mot heroiska krigare och drakar. Borta är bröderna Olssons långsamma, Judas Priest-inspirerade intro-riff och dess naturligt intensiva atmosfär, ersatt med musik som talar om exakt vad du ska känna. De små gitarrdueller som ändå förekommer, spridda över 45 minuter material, drar den lite äldre känslan till minnes. Frågan är om inte Daniel Myhr (Civil War) kan stämma för upphovsrättsintrång, ty det Sabaton-hämtade keyboardsoundet borde ha lämnats därhän; den enda effekten är nämligen att musiken låter som en Sabaton-efterapning. Visst lutade också föregångaren Stormborn (2014) åt det hållet, men här har det gått överstyr. När det sedan inte låter Sabaton låter det istället mer generisk power metal, och inte som en fortsättning på den stilbildande heavy power som Bloodbound är känd för. Silver Wings drar åt ett Turilli-eskt håll, med keyboard-likheter till Alex Staropolis sound på gamla Rhapsody-alster och blir en kort men intressant avstickare i ett annars homogent material.

Medan det några lyssningar växer fram ett par låtar som inte alls är särskilt dumma, är det inget som är i närheten av den otroligt höga kvalitet som funnits tidigare. King Of Swords är ganska lik Satanic Panic från förra skivan, och ett exempel på hur det kan låta när Sabaton-influenserna inte helt tar överhanden, utan att feta riff får bygga grunden istället för power chords. Den ser också en intensiv insats av Selleby, som inte alls sticker ut särskilt mycket under det mesta av albumet. När ett band släpper en näst intill fulländad debut i Nosferatu (2006), är det förståligt att det är svårt att hålla samma mått över ett decennium senare. Men Bloodbound har ändå släppt otroligt stabila album i Unholy Cross och Stormborn, och det gör tappet som War Of Dragons ändå är så otroligt kännbart. War Of Dragons ser ett Bloodbound som har skiftat från mörka tongångar och en atmosfärisk känsla som stannar, till upplyftande power metal med fokus på bombastisk teater och hastighet, som gott kunnat göras av vilket annat nytt band som helst. Det är inte nödvändigtvis särskilt uselt - betyget är ändå en stark två-och-en-halva - trots att jag skäller och klagar, men det är långt ifrån vad en kunnat hoppas på från bandet som släppte rikets bästa power-platta.

Bästa låtar: King Of Swords, Starfall, Dragons Are Forever

Read the review on the Metal Archives