Österrikes Serenity har länge haft ett smygande stånd för gamla brittiska monarker (både faktiska och de hämtade ur myt), uppenbart mest på Death & Legacy (2011). Också dess uppföljare War Of Ages (2013) visade det. Oktober-releasen Lionheart tar oss - inte helt oväntat - till Rikard den förste och korstågen. Oturligt nog känns det inte som ett särskilt inspirerat album, släppt ett och ett halvt år efter förra plattan, Codex Atlanticus (2016). Bortflugna är de dagar då Serenitys musik var tungt lagd med progressiva och betydelsefulla element, med intressantare strukturer och ett starkt stråk av nyskapande inom en vid tidpunkten tämligen stagnerad genre. Nu hade ju förra årets Codex Atlanticus sina starka sidor och något visst i sig som gjorde lyssningen intressant, men genom hela lyssningen vill Lionheart bara vara… meh.

Serenity vet hur en skriver en klatschig, medryckande låt, de kan sina melodier, strukturer och stundtals gör det även på Lionheart riktigt fint, men ändå gör de det aldrig utan att det känns nytt. De brukar ofta få beröm för sina djupare texter på det historiska ämnet, och jämförs de med ”historielärarna” Sabaton kanske det stämmer, men rader som ”Like a lion we fight/Together we will die”är mer regel än undantag och det är ju inget en inte hört förr. United påminner en del om New Horizons från Death & Legacy-plattan i melodier och anförande, vilket väl inte är ett dåligt betyg i sig. Därutöver har flera spår medryckande melodier och lite små-episka refränger som väl inte alls går av för hackor, även om de inte alls når upp till genrens eller Serenitys egna högpunkter, och dessvärre tycks majoriteten av låtarna inte leva upp till sina riktigt fina intron (jag tittar på dig, titelspåret). Sedan har plattan också utrymme för en del skit, som pissballaden Heaven, vari Neuhauser gör duett med Katja Moslehner. Helt utan att tillföra något till albumet, bara en ballad för att det måste ju finnas en. 

Georg Neuhauser beskrivs allt som oftast som en Tony Kakko (Sonata Arctica) med karisma - men tvärtom känns han ofta mer karismalös än sina gelikar. Ovanligt smörig tillför han inte mycket alls till känslan på Lionheart, förutom möjligtvis i de hårdaste punkterna, som i verserna i The Fortress (Of Blood And Sand). Istället är det gitarristen Christian Hermsdörfer som i stort sett håller plattan ovanför mediokritet. Hero inleds med ett tufft och elakt riff som sticker ut snyggt, liksom i ovan nämnda The Fortress (Of Blood And Sand), och här och där över hela plattan har han strösslat med fina hooks och balla melodier. Eternal Victory är nog plattans bästa låt, tack vare Hermsdörfer. Det kanske mest symfoniskt lagda spåret blandar hans snygga gitarr med episka bakgrundskeyboards. Han drar också av stiliga solon i Stand And Fight och United, och det kunde han gärna fått mer utrymme för. Oturligt nog vänder han inte skivan till något över medelstandard. Det är inte ett dåligt album, för de här killarna kan sina grejer, men det är heller aldrig mer än ett okej album. Hoppas på mer tillbaka till rötterna på nästa. Make Serenity Great Again.

Bästa låtar: Eternal Victory, The Fortress (Of Blood And Sand)