En av de mest intressanta nykomlingarna förra året var finska Perihelion Ship vars debutplatta A Rare Thunderstorm In Spring var en festlig orgie i passionerad råhet. Henom Opeth-inspirerade progverk och en påtaglig känsla av ärlighet lade de - framför allt med det minst sagt monumentala titelspåret – en kraftig grund för kommande alster. Att uppföljaren, To Paint A Bird Of Fire, skulle anlända så kvickt som ett och ett halvt år efter debuten kom som en smärre överraskning, men en välkommen sådan. De blandar säkerligen eklektiska influenser från 70-tal med det Opethiska och extremare akter av liknande karaktär. Drivande på albumet är Jani Konttinens orgel och mellotron, samt vokalisten tillika gitarristen Andreas Hammer. Den förstnämnde slutade sin tid med bandet under året - liksom bassisten Jouko Lehtonen - men medverkar ändå på skivan som musiker och lyricist.

Plattan kantas av de båda tiominuterslåtarna New Sun och New Sun? (notera det extra frågetecknet i avslutaren). Dessa är kontrollerade verk som kanske i det närmaste kan beskrivas som uppvisning; Perihelion Ship lägger fram dem planenligt och med pondus; den progressiva byggnationen låter dem utvecklas naturligt och med maffiga klimax. Men de är inte lika intressanta som de tjugo minuter som trängs på fyra spår däremellan. Bird Of Fire är en kort jävel som försöker återkaptivera det monstruösa introt från förra plattans titelspår. Det lyckas inte helt, men med melodiska keyboardmattor där bakom gör den ett maffigt intro till The Sad Mountain, en behemot utan motstycke, speciellt tagen tillsammans med Bird Of Fire. Från Konttinens sorgsna orgelsolo till Hammers nedstämda rensång som skiftar till förtvivlade growls på ett ögonblick till det byggande episka gitarrsolot och keyboardharmonierna mot slutet; här har Perihelion Ship levererat ett stycke perfektion. Hammers sång och mixningen som satt honom i en sorts disdaskigt mellanläge ger hela jakten på eldfågeln en specifik prägel. Hans rensång är unik och känns helt egen, samtidigt som han blandar med elaka och stämningsfyllda growls ur avgrunden.

To Paint A Bird Of Fire är ett intelligent album, ett intressant och färgsprakande album som breder ut sig inför ens öron, när en låter sig sjunka ner i progressionen. Aldrig vers eller refrängdriven, utan starkt präglad av progressiva vindar inspirerade ur 70-talets progrock och de svenska ledarna inom dagens scen. Stilla, lågmälda partier briserar plötsligt i eld och lågor med tyngsta riff och blästrande trummor, för att sedan sjunka tillbaka igen. Ibland är det närmast doom i tyngden och de långsamma riffen mot Lehtonens bullrande bas, om det inte vore för Konttinens framträdande orgel-närvaro. Så mycket här är så fullständigt rätt gjort och med samma ärlighet som färgade debuten. Sist ska produktionen nämnas, ty den är en viktig del i albumets avigsida. Den är lagd åt det hållet som vill musiken låter äldre än den är, vilket är olyckligt; dessa majestätiska riff förtjänar klaraste ljud. Det passar ändå Perihelion Ships 70-talsinspirerade sound och den täta mellotron-närvaron, men musiken hade förtjänat fullständig klarhet; trots att plattan kanske faller på målsnöret vad gäller debutens nivå är det imponerande att höra Perihelion Ship med mäktiga färger måla en eldhärjad fågel.

Bästa låtar: Bird Of Fire, The Sad Mountain