Almanac - Kingslayer

Genre: Power Metal -

Kill The King. När Victor Smolski 2015 slutade i Rage för att starta sitt eget Almanac var det inte utan att debutplattan Tsar (2016) hypades upp rätt ordentligt. Att den sedan visade sig vara trist från början till slut talades det inte lika mycket om, men det resulterade i att uppföljaren Kingslayer inte alls kommer med lika varma förväntningar. Desto större alltså överraskningen när det visar sig att det nya verket levererar där debuten misslyckades. Kingslayer tar egentligen sin grund i Rainbow-klassikern Kill The King, ansedd som den första power metal-låten, men Smolski visar inte i övrigt upp några större Blackmore-influenser. Smolskis egna riff är arga och för tankarna (ganska uppenbart) till Rage och den tyska skolans aggressiva power metal. På rytmsidan, tillsammans med Tim Rashids bas lägger han en mångfacetterad grund som går från det rytmiskt pumpande i Hail To The King till det rifftastiskt hotfulla i öppningslåten Regicide.

Almanac - Kingslayer

Vidare lägger Smolskis keyboards en närmast symfonisk touch på stämningen i Kingdom Of The Blind och Losing My Mind vilken fungerar mot den hårdare inlevelsen från sångarna. Ledgitarrsidan går med keyboards tungt i täten, men tar sällan fokus från de matiga riffen eller de många vokalisternas historieberättande. Andy B Franck (Brainstorm) och David Readman (Pink Cream 69, ex- Adagio) har visserligen ganska lika röster, men med hotfulla inlevelser gör de sig otroligt starka. Refränger i bland andra Kingdom Of The Blind och Headstrong är melodiska och aggressiva i sin egen rätt, även om den sistnämnda låten lämnar en del att önska i fråga om djup. Det mesta av materialet är av mid tempo-karaktär, och rör sig bekvämt i det området. Last Farewell bjuder på en token, ganska menlös ballad, och är egentligen den största utstickaren. Därvid kan det saknas ett speed metal-nummer för att verkligen visa upp Smolskis brinnande shreds. Plattan river av med höjdpunkten Regicide, en immersiv riffest, mörk och inlevelsefull, skitig och tuff. Den följs av singelmaterial i Children Of The Sacred Path, som är plattans närmaste länk till speed.

Den enda låten som med fördel kan hoppas över är balladen, och egentligen borde klimaktiska Kingdom Of The Blind satts sist på plattan, för det blir ett smärre kvalitetsdopp därefter. Just Kingdom Of The Blind däremot är plattans absoluta höjdpunkt; den tar upp det skitiga som Regicide inledde och lägger på en symfonisk ådra genom Smolskis keyboards. Refrängen är stor och hård, men inte för den skull låtsat episk. Här är Almanac i sitt esse,  och hade den ändå relativt starka plattan hållit samma klass mellan Regicide och Kingdom Of The Blind hade vi talat kandidatur till årsbästalistorna. Kingslayer är ett bekvämt album, inte särskilt krävande, men det är gjort bra och kan vara det som behövdes för att visa att Almanac inte ska definieras av sin glanslösa debutplatta. Nu vinner ju knappast Kingslayer några stora priser, men att på bara ett och ett halvt år höja nivån så markant som Smolski gjort, till att leverera hårdkantad högklassig power metal är inte illa. Kungen är måhända inte dräpt, men Almanac går med bestämda steg mot att avsätta tyrannen.

 

Bästa låtar: Regicide, Kingdom Of The Blind

 

    

 

Musikvideo: Almanac - Losing My Mind