Serious Black - Magic

Genre: Power Metal -

Som supergrupp startade Serious Black 2014 ledda av Roland Grapow (Masterplan, ex- Helloween). Debuten As Daylight Breaks släpptes året därpå och följdes av Mirrorworld ett år senare. Grapow och bandets andra stora namn, Thomen Stauch (ex- Blind Guardian), tackade sedermera för sig och ersattes av Bob Katsionis (Firewind) respektive Alex Holzwarth (ex- Rhapsody), och vid det här laget är vi framme i 2017 och det tredje albumet på lika många år - Magic. Alex Holzwarth (ex- Rhapsody) som Thomen Stauchs (ex- Blind Guardian) ersättare är ett inte helt oävet val, och han välsignar Magic med några fylliga trumlinjer och ger en stadig stomme. I stort sett allting är en uppgradering sedan snarkfesten Mirrorworld. Riffen är smaskigare, melodierna lyser starkare, helheten starkare och bättre sammansvetsad. Katsionis och Dominik Sebastian (Edenbridge) gör några riktigt sinnrika stunder här och var på albumet, även om det inte uppnår perfektion. Dessvärre lider Magic ändå några väldigt stora brister.

Serious Black - Magic

Texterna verkar inte veta om de vill vara baserade i Joseph Hunts bokserie om häxorna i Caldwell eller alludera till en illusionistshow. Lägg därtill att vissa delar spelar för hårt på kärlekskortet och det blir ett rörigt tema, där det istället kunnat bli intressant om Serious Black gått djupare in i Hunts mytos och utforskat det istället för att fylla albumet med texter som knappt verkar skrapa på ytan. En mängd av låtarna har lovande intron av vilka det sedan inte görs mycket alls. Uppläggen är desamma; det gamla vanliga vers-vers-refräng-spelet. Den typiska låten inleds melodiskt med starkt intro, snygga - om än inte exceptionella - ledmelodier från Katsionis och Sebastian mot mer standardiserade rytmsektioner. Introt går sedan abrupt över till versen, med sakta gitarrtugg satt i bakgrunden. Övergångarna är ofta inte heller helt snygga; gitarren som precis tycks komma igång, patos höjas och känslan bli mer intensiv klipps plötsligt av - för efter en minut måste någon börja sjunga. Eller? Det är så klart något som i grunden kan funka om musiken är bra (exempel: Bloodbounds debut som herr breed så vackert fulländade). Så också här på ett par spår, då The Witch Of Caldwell Town lyckas träffa varje not rätt, med snygga riffprogressioner och en melodiskt trallig refräng - kanske i lättaste laget, och låten hade mått bättre av att behålla det snabba tempot, men är lik förbannat inte så dum.

Den knappa timmen speltid utgörs av 13 korta låtar - enbart Skeletons On Parade går över fem minuter i längd. Istället för att gå djupare och utforska längre instrumentala passager upprepar varje låt samma formel på relativt kort speltid, vilket gör att albumet känns som om det konstant upprepar sig, och efter ovan nämnda The Witch Of Caldwell Town (albumets klart starkaste spår) börjar en tröttna. Vid det laget har en redan hört hela albumet. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med variation. Avslutande One Final Song är den enda låten som känns annorlunda; en långsamt byggande ballad baserad i en känslofylld pianoslinga. Där ges också prov på tänkande utanför den väldkända lådan, med kul sångmelodier och en annorlunda struktur. Därtill visar sig också flera låtar, som exempelvis Binary Magic och Serious Black Magic, växa tack vare småskitiga riff och en viss underliggande attityd. Magic - och Serious Black själva börjar det visa sig - kommer knappast att gå till historien, men trots allt mitt gnäll är det (bortsett från utfyllnadsmaterialet) trallig power metal, och ger en stunds tillfredsställelse. Ge den ett par varv; den överstiger sin föregångare och matchar åtminstone debuten.

 

Bästa låtar: Burn! Witches Burn!, The Witch Of Caldwell Town

 

    

 

Lyrikvideo: Serious Black - Burn! Witches Burn!