Quiet Riot - Road Rage

Genre: Heavy Metal, Rock/Metal; -

Quiet Riot var en gång i tiden ett mycket inflytelserikt band med ett finger eller två i mycket av åttiotalets hårdrocksscen. Deras tredje fullängdare Metal Health (1982) var första heavy metal-plattan högst upp på den amerikanska topplistan. Saken var också den att skivan visade sig något av en one hit wonder; den följdes av några mer eller mindre halvdana alster de kommande åren, och en nedång i kvalitet under resten av åttiotalet, komplett med mängder av medlemsbyten. Början av nittiotalet såg ett litet uppsving, och mot slutet av årtusendet återförenades Metal Health-uppsättningen för plattan Alive And Well (1999). Men det höll inte heller i sig. Mediokra releaser följde fram till 2007 då sångaren Kevin DuBrow dog av en överdos. Efter DuBrows bortgång släckte trummisen och ende konstanten Frankie Banali permanent ner Quiet Riot. Permanent i två år, tills plånboken blev tunn. De startade på nytt, och med samma mönster av medlemsbyten. Nu är vi framme i 2017, och efter ytterligare skiften är Banali redo att visa att Quiet Riot fortfarande är att räkna med.

Quiet Riot - Road Rage

Med titeln Road Rage och ett omslag som ger vibbar av åttiotal och gamla Mad Max-filmer får en hopp om något energetiskt, aggressivt och i alla aspekter sprakande. Något som tar de gamla synderna och revitaliserar dem för ett nytt årtusende; en återkomst för Quiet Riot, en gång för alla. Jag går in i upplevelsen med ett öppet sinne, och trots att Quiet Riot är signade på generisk AOR-skivbolag nummer ett, vill jag tänka att den här gången är det värdigt namnet som släppte den legendariska plattan Metal Health för trettiofem år sedan. Resultatet, ska det visa sig, är "road rage" i klass med en söndagsåktur i farmors Toyota. Road Rage är trött, urlakad rock utan minsta tecken på något en vågat hoppas på. Från den första noten är det totalt energilöst och helt och fullständigt generiskt, såtillvida att vilken studiomusiker som helst kunnat upprepa det och fått samma resultat. Trista mid tempo-rockers enligt samma gamla trötta strukturer.

Sedan återstarten 2010 har Banali värvat en mängd vokalister i mer eller mindre tappra försök (oftast mindre…) att ersätta den ikoniske DuBrow. Mark Huff, Scott Vokoun, Jizzy Pearl (med vem de spelade in EP:n Number 10 (2014), som kallades fullängdare, men bestod till hälften av gamla livelåtar, så den räknas inte), Seann Nicols och den nu aktuella James Durbin, som blev fyra i en omgång av American Idol (om nu någon fortfarande bryr sig om det). Om du undrar varför du aldrig hört talas om de fyra andra, så är det för att en sorgligare skara menlös, generisk, halvtalang sällan skådats den här sida Gene Simmons pojkar. Road Rage spelades först in med Nicols på sång och skulle ges ut tidigare i år - även efter dennes uppretade uttåg ur bandet - men planerna ändrades tack vare upphettad stämning och ordkrig från bägge sidor. Enligt en representant var Road Rage ändå inget att ha med Nicols - att de ändå tänkt släppa den är ju jävligt betryggande. Ingenstans på Road Rage visar Durbin, trots en i grunden åtminstone godkänd röst, någon större inlevelse eller känsla. Stämningen i rösten fluktuerar lika ofta som musiken. Det vill säga inte alls. Det bästa med hans insats är att han inte försöker vara en DuBrow-klon. Tråkigt då att han inte är något att ha.

Också resten av bandet är fullständigt borttappat. I grunden kompetent folk, men ingen som insett att metal kräver passion. Alex Grossi är ingen Carlos Cavazo (och ännu mindre någon Randy Rhoads). Trista riff, kassa solon, inget som sticker ut varken upp eller ner. Bassisten Chuck Wright kanske har varit med i omgångar sedan åttiotalet, men här finns inga uppvägande faktorer; basen drar bara med, följer gitarren och Banalis egna standardasierade trumlinjer. Också låtstrukturerna i sig är fullständigt generiska; snarlika sånglinjer, standardiserade trummor som försöker påminna om åttiotalet  så mycket att det blir pinsamt. Getaway försöker plocka lite åttiotalspoäng med arena-känsla, men faller i sin brist på djup, medan inledningslåten Can’t Get Enough försöker vara charmig och små-aggressiv, men misslyckas tack vare kassa riff, usla framträdanden och en i grunden sketen tanke. Till på det är produktionen under all kritik. 2017 ska väl åtminstone gitarren kunna vara klar och definierad? Basen knappt hörbar, sången upp och ner. Inget låter ens i närheten av vad det ska. Det största problemet är ändå musiken. Den är bara helt menlös. Ingenstans på albumet finns något som kommer i närheten av en duglig eller godkänd låt. Road rage är lika farlig som ett glas mjölk.

 

Bästa låtar: Tamefan ingen

 

    

 

Quiet Riot - Freak Flag