Skotska kvartetten Dvne kommer med ett par välmottagna EP-skivor bakom sig, och med mycken beröm för sin senaste skapelse. Första fullängaren Asheran. Däri gör Dvne ett ambitiöst alster höljt i bortomvärdslig mystik och gedigna insatser. Deras progressiva stil har groove-lutningar vilka ger starka likheter till tidiga Mastodon, men även inkarnationer av sludge och stoner. Ingetdera går till överdrift, utan Dvne har lyckats mästra genrerna och bända dem till musikens fördel. Soundet är skitigt, produktionen avsiktligt inte i världsklass. Ett stilistiskt val som ger tydlig känsla av otämjd inlevelse och funkar riktigt bra tack vare de förekommande sludge och stoner-elementen som kräver den avslappnade inställningen för att kännas naturlig. Det är för den sakens skull inte oplanerat; Dvne vet vad de gör. Allan Patersons rafflande bas ger en varm, stabil stomme som samtidigt tar sig utrymme att inte bara följa gitarren utan hitta spännande uttryck. Själva öppningslåten inleds just med en groove-tastic baslinje innan Dudley Taits trummor fyller på, följt av mellanösterninspirerade gitarrmelodier och atmosfärisk keyboardslinga. Nittio sekunder in kommer så det långsamma rifftuggandet.

Riffen på Asheran är enorma, inbjudande och tankeväckande. Victor Vicart och Dan Barters samspel är påtagligt i hur de fyller ut varandra under de maffiga riffpassagerna. Solon, inte alls i största fokus, görs med känsla och stil, men är kanske inte helt fullt utvecklade som de kunnat vara. Asheran skänker inga slängiga refränger att greppa tag i. De individuella beståndsdelarnas klimax utgörs istället av intensiva, uppslukande instrumentala partier där de smaskiga riffen står i lika starkt fokus som ledgitarrens vindlande hänryckningar. Till den ändan är Vicarts sång underordnad musiken, men för den skull inte underarbetad. Förtvivlad, manisk, men inte lagd åt den aggression som möter honom i musiken, ger han uttryck för den kryptiska historian. Vissa stunder ser elakare growls, medan andra har rensång, alltid med helhetens bästa i åtanke. Låtarnas passager lyckas flöda naturligt, men tar inte alltid minsta motståndets väg. Det långsamma byggnationen i Thirsts mittpassage som blir till ett långvarigt instrumentalt passage med underbyggande ledgitarr mot maffiga, klara riff ger extra skjuts till den redan uppslukande atmosfären.

Dvnes fullängdsdebut är ett konceptalbum baserat i ett science fiction-mytos av inte helt lättydd karaktär. Att döma av bandnamnet hämtar Dvne en del från Frank Herberts sci fi-universum. Men den svårtyddheten - närmast kryptisk - tar inte från musiken som helhet. Det är de intressanta prestationerna och de multifacetterade låtarna som står i starkt fokus. Asheran håller sig intressant och mångsidig, under ständig uppbyggnad. Också Vicarts keyboards har rollen som atmosfärskapare. Mot det klimaktiska crescendot i avslutande Scion fyller han på med snärtiga - men inte fjäskiga - melodier bak de väldiga riffen. Den tio minuter långa uppbyggnaden kommer till frukt och ger en mäktig smak i öronhinnorna när tystnaden väl infinner sig. Det är ändå ett ganska omfattande album, med bara en låt - instrumentala Sunset’s Grace - på en speltid under sex minuter, och som så kan det vara svårsmält. Upprepade lyssningar lönar sig däremot, och för varje gång tycks Asheran sluka upp mer och mer, ända tills det inte går att hålla emot den väldiga känslan. En förstklassig debut.

Bästa låtar: Thirst, Scion