Divinity Compromised - Terminal

Genre: Progressive Metal

Divinity Compromised är ett osignat Chicago-baserat dark progressive metal-band, som med Terminal släpper sitt andra independentsläpp. Detta efter en välmottagen debut i A World Torn (2013). Deras stil kan liknas vid Mindmazes, men något tyngre och massivare och inte fullt lika introspektivt. Fans av någotdera bör hitta något av intresse i det andra. Liksom föregångaren behandlar Terminal mörka teman; dystopi, korruption, undergång och en blek framtidssyn, och fans av A World Torn lär inte bli besvikna. Ett verk skapat ur agitation, ur passion, ur frustration och ilska, ur känsla och välmening. Den berättar en historia, den bär sitt budskap och framför det övertygande men inte predikant. Som kortast fem och en halv minut, kräver varje låt uppmärksamhet och ger ett tätt, sammanslutet sound som håller i sig under skivans timslånga speltid utan att variera eller för den delen spänna åt alldeles för hårt. Albumet kan ändå kännas något långt, och ett par spår har överlånga passager som kunnat kortas ner för att skapa bättre flöde.

Divinity Compromised - Terminal

Vidare tycks det fattas starka, triumferande refränger; något sannerligen minnesvärt att skriva hem till mormor om. Det känns tangibelt när avslutande Saving Grace (vilken ändå är en melodisk höjdpunkt) går ut ganska bryskt och utan större ceremoni, vilken ändå hintas om i uppbyggnaden som är näst intill superb - det är bara crescendot som inte helt finns. Divinity Compromised lägger helt enkelt korten på mer komplext låtskrivande där progression får större vikt än pompösa power metal-refränger. De inlevelseskiften som förekommer utgör ändå kontraster vilka ger utrymme för passager med större patos. Medan han stundtals går ner rejält i mörka sinnesstämningar kunde Lothar Keller ha givit vissa passager mer aggression för att matcha texterna som ibland blir så samhällskritiska att de kunde få Dave Mustaine att rodna. Terminal hade mått bättre av en mer experimentell insats från Keller, som bekvämt håller sig till sitt mellanregister. Undantaget är kanske Shelter In Place, där han ilsket skäller mot arga riff och en subtilt mustig baslinje från Andy Bunk. Han behandlar också sin finkänsligare sida snyggt, i framför allt The Last Refugee och (kanske något överlånga) Legacy.

Keyboardens närvaro är inte lika framträdande som på A World Torn, där den gav teatralisk, närmast operatisk känsla till den dystopiskt färgade musiken. En godartad utveckling, då den nedtonade inställningen gör Terminal en del favörer, främst då keyboarden inte blir lika dominant i soundet, utan förhåller sig bakom Jeff Treadwells maffiga riffverksamhet. Gitarrtonen, klar och fokuserad, sätter stämningen för det mesta av musiken. Med det sagt är Johnsons keyboards ändå ständigt närvarande, och lika dramatiska som innan. Det är deras plats i mixen och det stilmässiga valet att snarare lägga fokus på fläskiga riff och mörka progressioner som görs väldigt bra på Terminal. Därtill lägger keyboarden ytterligare en dimension som musiken ändå inte klarat sig utan. Det komplexa låtskrivandet har hållts kvar, och visar att A World Torn inte var en engångsföreteelse. Att inte Divinity Compromised plockades upp av något skivbolag därefter kan tyckas märkligt, men om det inte sker efter Terminal är det närmast brottsligt, för trots en del små brister är utvecklingspotentialen enorm.

 

Bästa låtar: Shelter In Place, The Fall Of Æstoria

 

    

 

Divinity Compromised - Terminal
Kommentera inlägget här: