Ayreon - The Source

Genre: Progressive Metal

Ständigt aktive Arjen Anthony Lucassen är en karl som i mångas ögon inte kan göra några fel, vare sig det är hans självbetitlade hemmavist eller The Gentle Storm som släpper material. Mest anmärkningsvärt har ändå alltid varit det episka projektet Ayreon som inte tvekar att tackla intellektuella frågor och ge fansen en del av den mest tekniskt kunniga progressive metal som skådats, varför hypen kring det färska dubbelalbumet The Source är hög. Det är inte ett album enkelt att särplocka, då det i likhet med den tidigare diskografin flödar som en enhet och ständigt utvecklas. Det är ett omfattande album som kanske mått bra av en trimning i kanten av några av de mest utsvävade utliggarna. Deathcry Of A Race blandar in operatiska sångmelodier och mellanöstern-influenser och blir helt enkelt för mycket, utan att något känns helt passande. Redan från början i tolvminuters-eposet The Day That The World Breaks Down förväntas lyssnaren vara helt och fullständigt investerad, och när den lider mot sitt slut känns albumet närapå avslutat - med nästan åttio minuter speltid kvar. Läg därtill långsamt sega Sea Of Machines och den dryga halvballaden All That Was inom den första halvtimmen, och The Source blir svår att komma in i. Det medges att inledningsspåret är storartat, även om också den mått bra av lite trimning.

Ayreon - The Source

Liksom tidigare är albumet fullt av gäster, både återkommande Ayreon-alumner och nya bekantskaper, även om det uppenbara fokuset är på Lucassen. Tobias Sammet försöker omfamna sina progrockiga sidor i en insats som närmast liknar den på Edguys Age Of The Joker (2011), men det känns malplacerat trots tappra försök. Albumet lutar för mycket på honom och förhoppningen att Russell Allen (Symphony X), Nils K Rue (Pagan’s Mind) och Hansi Kürsch (Blind Guardian) ska bidra till ett mörkare, djupare sound försvinner i de mer traditionella prog rock-baserade elementen med hämtningar från Uriah Heep och dess like. Ändå är det just de ovanstående tre herrarna, samt Floor Jansen (Nightwish) som är bäst på skivan (förutom Lucassen själv), då de lyckas anpassa sig till Lucassens musik - visserligen är det enbart Rue som inte gästat Ayreon tidigare. Det är inte svårt att förstå tjusningen till de intrikata passagerna, Lucassens välplanerade strukturer och långlodade instrumentaler, men för egen del anser jag att ett mörkare sinne och mindre lutning på rock-vokalister som James LaBrie (Dream Theater) - hur skicklig han än är - och den smått anonyme Tommy Karevik (Kamelot, Seventh Wonder) hade gjort de tematiskt mörkare passagerna gott.

Lucassen försöker ständigt förbättra sig själv, utvecklas som låtskrivare och musiker - områden han redan tillhör eliten i. Föga förvånande gör han ett närmast felfritt jobb i det han gör även på The Source, även om han gör det för mycket. Ibland hade The Source mått väldigt bra av att simplifiera en del moment, medan Lucassen ständigt vill hålla det i ett progressivt stadie. Hans tekniska proggitarr löper som en ådra genom albumet, vare sig det är de tyngre riffen i Star Of Sirrah, långsammare bitar som i Planet Y Is Alive, eller snabbare ögonblicken i Run Apocalypse Run, med högtidligt pianosound bak en vurmande baslinje, tar inte sig själv helt på allvar och blir ett moments respit från de gravare miljöerna som annars strösslats skivan igenom. The Source är en och en halv timme grandios, magnifik prog metal, planerad i perfektion och utförd med omedelbar precision. Ändå finner jag mig likgiltig till helheten trots att en del ögonblick - refrängen i Star Of Sirrah (speciellt med Kürsch), melodierna i Everybody Dies, det långa gitarrsolot i The Dream Dissolves - växer med repeterade lyssningar. I alla de små polerade detaljerna, den närmast maskinlika precisionen, har jag svårt att hitta själen.

 

Bästa låtar: Star Of Sirrah, Run Apocalypse Run, Planet Y Is Alive

 

    

 

Musikvideo: Ayreon - The Day That The World Breaks Down
Kommentera inlägget här: