Creatures Watching Over The Dead är amerikanska supergruppen Charred Walls Of The Damneds tredje skiva. Dessutom samma nummer i ordningen i en rad av likaledes överdrivna skivnamn (ana mönstret). Namngivna efter en busringning till en kristen predikant (en mycket vacker tradition) bör beståndsdelarna tilltala mig storligen som hängiven Iced Earth-fanboy. Faktum är att hälften av bandet har del i vad som gör Horror Show (2001) till en så fulländad platta. Nämligen trummisen och grundaren Richard Christy (ex- Death, ex- Iced Earth) och bassisten Steve DiGiorgio (Testament, ex- Iced Earth). I övrigt tillkommer karln som fått fylla fyra av de största skor som heavy metal sett, Tim 'Ripper' Owens (ex- Judas Priest, ex- Iced Earth), och gitarristen Jason Suecof (ex- Gargamel).

Denna mycket imponerande uppsättning släppte sin självbetitlade och kapabla debut 2010, och den stabbigare, drygare uppföljaren Cold Winds On Timeless Days året därefter. Sedan tystnad. Ända tills nyligen, då singeln The Soulless dök upp som en låga i natten. Christys excellenta trumspel och fläskiga blastbeats är en drivande kraft, massiv och utstuderad. I kontrast känns Rippers höga register näst intill antitetiskt i anförande. Charred Walls har även insett förra albumets svagheter; överlånga, mörka låtar som fallerar i sig själva. Snarast motsatsen gäller här. Korta, koncisa låtar med en total speltid på korta 33 minuter. Men det är också ett betydligt lättare stämningsläge rent tematiskt som frammanas, vilket kanske bäst illustreras av låttitlarna Avoid The Light från förra skivan och Reach Into The Light från den härvid aktuella.

Ljuset kommer ändå inte utan tyngd, men det är närmare debuten än den direkta föregångaren, och med avstickare i thrashigt mörka territorier. Exempelvis några av Suecofs fullständigt galna speed/thrash-solon, med DiGiorgios mullrande bas i bakhasorna, tillika spridda instrumentala passager i fullständig attack mode. I kontrast, de melodiskt drivna spåren, som går närmare power metal och hemmaplan för Rippers höga röstläge, framför allt i några av de mer melodiska refrängerna, som Afterlife och Living In The Shadow Of Yesterday. Kanske når Creatures Watching Over The Dead inte riktigt upp till debutens klass, men överglänser mellanalbumet stort (nu vet du hur ett mellanbarn känner sig). Det är inte musik som en Iced Earth-fanboy nödvändigtvis gillar, men som är så kompetent skriven och likaledes utförd att det är svårt att ogilla det ändå. Det ligger mycket i ett smart låtskrivande som låter komplexa arrangemang komma till ljus genom simplare strukturer och låtmaterial och melodier som är relativt lätta att ta till sig.

Det har ändå kanske gjorts lite för mycket, i det att några spår nästan bara sveper förbi, och hela längden bara knappt räcker till att kallas fullängdare. Men det är å andra sidan utan utfyllnad, och gjort med känsla och kreativitet. Suecofs fylliga gitarrsound och melodiskt slingriga ledslingor matas på av DiGiorgios bas och Christys grymma trummor känns ändå mer raffinerat än på debuten. Jag trodde inte att jag skulle gilla Creatures Watching Over The Dead så mycket efter föregångaren, och det är svårt för någon låt att nå upp till singeln The Soulless, men med kraftiga låtar i öppnande My Eyes, kraftigt Painkiller-vibbade Reach Into The Light - allvarligt, Ripper visar hur han än idag kan mäta sig med Halford - och snyggmelodiska Afterlife, är det inte utan att Creatures Watching Over The Dead blir ett album att kika efter i årsbästaredovisningen. Omslaget står som storfavorit i sin kategori.

Bästa låtar: The Soulless, Afterlife, Reach Into The Light