När en skiva får ett hundraprocentigt omdöme, eller närapå, så är det oftast en grav överdrift. När flera recensenter gör detsamma måste det väl betyda att det inte ligger långt från sanningen. Angras återfödelse 2001, efter Fireworks (1998) som helt gick upp i rök, är ett sådant album, med 96% i genomsnittsbetyg på nätencyklopedin Metal Archives. Ute var vokalisten Andre Matos (soloartist, ex- Shaman), och nytt blod i form av Edu Falaschi (Almah) äntrade scenen med ett mer Fabio Lione-likt (Angra (!), ex -Rhapsody) omfång snarare än Matos falsetter. Dessutom ett större fokus på Rafael Bittencourt och Kiko Loureiros (Megadeth) melodiska gitarrspel, som går hand i hand och i symbios med att musiken lutar mer åt renare power än den annars mer progressiva fusion som Angra brukar införa.

Det är ett sammamhängande album, som klart följer en inspirerad röd tråd genom spår som funkar mer eller mindre bra beroende på småsaker som lyfter eller sänker dem. Det långsammare rock-tempot i Heroes Of Sand exempelvis är mest blasé, medan Millenium Sun som byggs upp långsamt och stämningsfyllt växer stadigt. Låtarna som mest följer power-stuket är ändå de som funkar sämst, medan de som vågar vara annorlunda och gå mer åt det progressiva hållet håller högre klass. Rebirth råkar också lida av en mindre än perfekt produktion; soundet är något platt. Gitarrerna är inte tillräckligt fylliga och basen ofta i det närmaste obefintlig. Också trumsoundet hade mått bra av att tuffas till. Det saknas helt enkelt mer djup, något som gjort Falschis inlevelsefulla sång mer rättvisa. Mixens fokus på högtflygande ledgitarrspår är inte nödvändigtvis fel, för Bittencourt och Loureiro gör bägge två riktigt bra jobb. Däremot behöver det byggas upp mer av en starkare rytmsektion och en del mer minnesvärda riffpartier.

Angras fjärde album är stabilt i det det är, men lämnar en hel del att önska, framför allt i fråga om produktion. Medlemmarnas insatser är goda, och Falaschis karisma en väl värsig ersättare för Matos. 2001 var Angra ett tight och inspirerat band som ville upp från vad jag enbart kan minnas som det innehållslösa Fireworks (1998). På sätt och vis en pånyttfödelse, medelst främst flygande gitarrmelodier och en enad helhet. Den stora frågan som hänger i luften likt den där smygaren du släpper i fikarummet, är ändå, "är Rebirth värd 96% - vilket här skulle representeras av fyra komma fem feta Tortyrskallar?" Föga. Det är ett bra album, som Love Tyger borde kastat på mig tidigare än han gjorde, som efter en eftermiddag i mina lurar visar en del stora imperfektioner. Som vanligt däremot måste vi ta i faktor möjligheten att jag inte har en grå susning om vad jag talar om. Ja, så måste det vara.

Bästa låtar: Millenium Sun, Unholy Wars, Rebirth